Forts. En helt vanlig morgon i landet bortom lagen

Arbetet med "bron" över blöthåle är färdigt. Vi är ju halvvägs till de dimhöljda granskogarna kring Ma Mountain, bakvägen så att säga.
Den ordinarie vägen är nog så vansklig, det är surt,blött och brant. Skulle man av någon anledning ramla på väg upp så är det ingen fara. Man är liksom upprättstående om än något framåtlutad. Däremot kan nedfärden bli något vansklig och jag ger mig katten på att en och annan talangscout från NFL lurpassat bland granarna för att eventuellt upptäcka någon ny quorterback.
I vår manliga värld så är det inte alla gånger säkert att vi gör som vi tänker, det kan bli hur som helst och vi har ett digert program. Appropå män, vi har faktiskt 4 kvinnor i laget, 4 bugg och en CocaCola, Cinderella Umbrella (me and Bobby Mcgee fast på svenska) och så systrarna Buckle, fast deras medverkan i älgjakten är hormoniellt betingad och de kalvar mest hela tiden.
Nu blev det trots allt så att vi for vidare mot Ma Mountain på fyrhjulingarna. Konstigt att se denna gamla gård i dagsljus. Hebbe och jag spanar intensivt efter badtunnan som innvånarna släpade upp hit för nått år sedan. Vi har bara konstaterat att det finns inte så mycket vatten på hela berget att man kan fylla denna. Vi har haft tankar kring att samla laget och dra runt i tunnan under dansbandsvicku i Malung endast iförda lackskor.
På gården är det som en myrstack och jag har alltid funderat över hur alla får plats.
Här är bl.a Release the milk from the cow, SJ, Hassan, Jean Banan, Sergej och Andre Bubka, 125cc Flower, hundar, ungar och Mannen av Folket. Den sistnämnde jagade inte i år. Enligt uppgift har han skaffat fruntimmer och hade inte råd. Skulle detta vara ett skäl att utebli så blev det ingen älgjakt. I vår koja har vi löst finansieringen genom att panta tomburkar.
Minns när dessa män faktiskt tog sig över 10.000 kronors strecket när man varit på shopping på Hemköp i Malung.
En snabb blick på förstkvisten och jag förstår varför men jag förstår också varför man är hopplöst oorganiserade. Dom har mjölkprodukter!! 3 plattor risifrutti.
Men på en punkt ligger man långt framme och det får mig osökt att tänka på han Karlsson i Hemsöborna, där han drog fram med sitt Höganäskrus. I denna byggnad serveras gästerna ur en glasflaska på sådär en gallons rymd.
Det börjar bli dags att göra uppsittning och fara hemöver, vi måste hem och elda för The Fruit of Looms eller Böglommarna på svenska.
Lite världvant kastar man ut en fransk klysha - Orvar!
Nu börjar det märkliga hända kring Roth Lake Beach, människor bär ved till fågelholken vid sjön, man skall göra det mysigt för en biologisk världssensation- Böglommarna, fåglarna som alla hört skrika sitt ångestfyllda skrik när de landar i sjön men som ingen sett!!! Men dom gillar värme.
Jag har lyckats fånga en på bild och dom har inte en fjäder på kroppen.
Lugnet lägrar sig och nu väntar avfärd mot The Chapel on the Ridge. The Chapel har öppet en lördag varje år, å där finns det lagad mat. Hur detta fenomen uppstått vet ingen, det bara är så.
Just det här året händer en smärre sensation, ingen från Ma Mountain lyckas ta sig till The Ridge under som det verkar dramatiska former.
En nykomling blev vattenförgiftad och kasta sig i ett träd 19 gånger och hamnade på Mora hospitalet. Övriga fick nån annan förgiftning och enligt uppgift så var Jean Banan sämst då han försök trä en mobiltelefon genom näsan.
Det är söndag och vi nås av meddelandet att Jean Banan har skador och att hans fru har tänkt sig ett besök. Av erfarenhet vet vi att dylika tilltag skapar stor ångest så vi beslutar fara över till Ma Mountain för att skåda och framföra våra kondoleanser.
To be continued..........

En helt vanlig morgon i landet bortom lagen

En morgon i kojan verkar vara beroende av veckodag. Är det lördag eller söndag så är det mera som en återuppståndelse en reinkarnation.

Måndag, tisdag blir mer som "därtill är jag nödd och tvungen" för då skall vi ut på hajk och få lite frisk luft och titta på alla granar och tallar.

Antalet kroppar i kojan en lördagsmorgon har varierat genom åren allt från enskilt uppvaknande till att vi varit sex personer.

Det har varit Muhjahedin (från vår Talibanperiod), Den jaktrena, Den mörkrädde, Finnskogens Cassanova (fast han kommer alltid måndag morgon), Hebbe naturligvis å sen Åsa-Nisse (även kallad Mummelman) och Klabbarparn (sistnämnda har varit 2st).

Ingen vet vad klockan är, nån sågar fortfarande timmer, det rör sig någonstans. Men det är nu jag upptäcker att män har en nedärvd defekt, vi har en för kort hälsena! Och hur kan man nu veta det? Jo för så fort vi börjar stretcha ut våra väldiga kroppar och sträcker ut benen så vädrar vi morgonluft!!

Som en röst i natten kommer plötsligt "Vem har skitit i min mun"? För den icke initierade och för kvinnor, hmm, icke initierad måste då bli en kärring, ja okey, så betyder detta exotiska utspelet bara två saker. Personen i fråga är vaken och undrar var han lade tandborsten i går kväll.

En annan gång vaknade vi plötsligt när någon gapade "Allah har rompan baar" eller nått sånt och för varje gång så steg volymen för att nästan nå hysteriska höjder.

Jodå den jaktrena hade minsann varit i Västerås och hittat en klockradio i form av en minaret! Undrar var den blev av?

Nu börjar kropparna treva efter textilier för dom som inte redan har dom på. Det är dom som är mest organiserade, för oss andra så är det väl strumpor och långkalsonger som efterfrågas och misslyckas man med det så kan man ju alltid börja med undertröjan.
Så har vi då krånglat oss i de blå trikåunderställen, dom där som så vackert framhäver varje millimeter av manskroppen, ja så sitter då där fyra Fantomen kopior. Kommer osökt in på att jag skäms, ja skäms för att jag inte lärt mina söner vad celluliter är för nått appropå trikå. Cellululiter är en kvinnlig åkomma. Hos en man heter det taktisk omdisposion av fettdepå.

Sen börjar en tävlan om att komma först till kammarn. Tyvärr alla miljöpartister men vi säger utan att skräda på orden, -Nu skall jag gå och utvidga ozon-hålet lite till!

Den första sittningen brukar vara den mest kritiska och hur roligt för en Fantomen kopia kan det vara att plötsligt greppa tag i skinkorna och halvvägs till kammarn inte längre kunna ta ut steglängden utan det är bara fötterna som rör sig frammåt och man rör sig en svårt skadskjuten kråka, visserligen i blå, trikå, men ändå.

Är man snabb hinner man med både första, andra och tredje sittningen innan övriga kroppar börjar anmäla nån form av intresse av att komma in i denna boning.

För att gör en mer exakt vetenskaplig definition, antalet sittningar står i proportion till vad man åt dagen innan (anm. har jag kommit på alldeles själv).

När jag först kom till denna stuga för 12 säsonger sedan fanns 2 regler för att skapa lite ordning och reda. Den första var att alla tomburkar skulle förvaras inomhus och det andra var att alla mjölkprodukter var förbjudna. Den enda som hade frikort var Finnskogens Cassanova för han hade lovat sin mor för så där en 60-år sedan att aldrig dricka alkoholhaltiga drycker, kanske var det därför han började spela dragspel.

Sedan kan ju dagen liksom börja, för min del brukar frukosten under veckan bestått av 2 glas multivitamin och fem cigaretter men det finns ju nått som heter utveckling och nu brukar vi i varje fall på lördagar köra ägg, bacon och smutta två helrör Bacardi fram till lunch. Sen brukar Mummelman gå ut till ryggsäcken på verandan å rota lite, å han gör fynd! Nu är vi ju inte ensamma om förtäringen för det brukar alltid dyka upp folk som är på väg nånstans, jag tror det är mellan A och B och att man behöver ett litet break på nått sätt. The Eastern Dam Cabine är vakna och i stöten.

Och vad pratar vi då om? Vi löser de flesta världsliga och andliga problem som finns och egentligen lever vi män i någon form av utopia, fast på riktigt.

Så kommer ett utspel " nu har kvinnan tvingat sig på mig fyra dagar på raken och det känns inte bra att leta undanflykter för en femte dag". Jajamen nu skall vi bli seriösa! För vi skall prata om sex och samlevnad!!!!

Debattens vågor svallar, engagerar, vi stöter, vrider och vänder på denna så delikata fråga och vi blir som bröder, känner liksom hur vi vill dela med oss av vår samlade spetskompetens.

Efter ca en och en halv minut så har vi tömt det mesta. Vi liksom lutar oss, nöjda med vad vi presterat, tillbaka mot ryggstödet på stolen, sen nickar vi lite och säger - Jojo.
Vi funderar på att dra iväg åt nått annat håll för att utveckla vår sociala kompetens. För av fredagkvällens charmkurs steg 1 och 2 finns intet spår så frågan är bara var finns repetitionskursen.

Vi passerar försäkerhetsskull Iprens nest och far vidare till dom där bröderna som har en mack ihop. Jag förstår varför dessa mutanter har en boggyvagn. Vi blåser alla i alkomätaren dels för att utse lämpliga förare till fyrhjulingarna och dels för att se vilka som klarar ett öppnande av Roth Creek SevenEleven för vi skall dessutom bygga en bro halvägs till Ma Mountain.

När allt är klart är vi 12 man som drar, vi har packat lite färdkost. När vi kommer fram så inspekterar vi "blöthålet" och så är vi igång med 10 förmän och 2 som arbetar, vi tycker fördelningen är rimlig. I förmännens ansvar ingår att dricka öl, hålla elden vid liv samt grilla korv. I förekommande fall även nått uppmuntrande tillrop till arbetarklassen.

Som Ni säkert förstår, så är vi halvvägs till Ma Mountain och kanske blir fortsättningen på denna story och Jean Banan.

Nineeleven

Alla vet var dom befann sig den elfte september 2001. I september befann vi oss på 14dagars semester på Cypern, Fig Tree Bay eller Protaras som det egentligen heter. Vi ville bjuda sönerna på en sista resa innan de själva fick finansiera sin framtid. Hade bokat en kryssning från Cypern till Egypten så att övriga i familjen skulle få besöka Kairo och pyramiderna i Giza.
Jag som svurit på att aldrig återvända till "landet uppochner" men efter drygt 26 år, vad betydde en dag, jag har gjort Kairo och pyramiderna så många gånger, det var på det sättet ganska "malisch", det spelar ingen roll på arabiska.
Den 11:e september satt min fru och jag på balkongen drack lite kaffe med avec (ok flera avec) och tittade ut över Medelhavet, i horisonten kunde man se den norra delen av ön, den turkiska delen som var helstängd efter 1974-års krig. Tittar man riktigt noga kan man se "den döda staden" Famagosta. På korsfararnas tid en viktig hamnstad när Rikard Lejonhjärta bossade här.
Satt lite och funderade kring att jag egentligen skulle ha varit på den här ön vid krigsutbrottet men istället valt att fara till krigets Mellanöstern.
Jag hade bestämt mig för ett sista stort äventyr och precis som i Filmmusikalen Hair, rakade man huvudet för att få känna lite krutrök. Hade Arn varit uppfunnen så skulle man kunna säga att jag likt en korsriddare for till det heliga landet för att skipa rättvisa, om inte med svärd i hand så i varje fall bakom mynningen på en AK4.
Plötsligt rusar grabbarna in under stor upphetsning - "De har sprängt World Trade Center!". Rusade ner till poolen där de hade en storbilds tv och såg flyplan nr 2 ramma ett av tornen. Min enda komentar var - Nu blir det krig. Allt var så overkligt man nästan förväntade sig att få se Bruce Willis i nån Die Hard film, dyka upp på storbildsskärmen.
Men det var också dagen innan vi skulle på kryssning till "de otrognas" hemvist.
Vi steg på bussen och for via Aya Napa och vidare till Limasol. Känndes inte direkt lämpligt att berätta hur en palestinsk grupp kapade ett kryssningsfartyg i just den hamnen och avrättade en rullstolsbunden israelisk man men ett skott i huvudet och sedan dumpade kroppen i hamnbassängen.
I hamnen kunde man märka en stark nervositet och mängder med beväpnade poliser.
Färden söderut över Medelhavet var rofylld, satt mest på däck och zippade lite pilsner. Man kände sig nästan lite romantisk med en otroligt vacker solnedgång över havet.
Tidigt nästa morgon vaknade vi i Port Said. Avspärrningar, kravallstaket och kalachnikovs så långt ögat nådde. Vi var 8 bussar som i konvoj med beväpnad eskort skulle ta oss dryga 21 mil längs Suez kanalen söder ut till Kairo.
Eskorten består av 5 Toyota pic-up och ett antal killar med AK-47 or som glider omkring och ser så där barnligt förtjusta ut över att ha ett skjutvapen i hand och min blick granskar kritiskt allt de gör.
Visst var det en märklig syn att se supertankers liksom glida fram på torra land.
Vi åker på den västra sidan av kanalen i Afrika och kan se Sinai öknen som ligger i Asien på den östra sidan, där på andra sidan finns saltträsk som ger upphov till de berömda hägringarna eller mirage som det heter på franska. Men det finns också kvicksand.
Vi närmar oss El Kantara, en stad som totalförstördes under utnötningskriget 1969-70. Sitter försänkt i tankar. Jag spanar, ser den stora sandvallen på den östra sidan men också "fickorna" där artelleri och pansar kan ställas upp. Men jag tänker också på hur motsägelsefullt allt är som när svenskar under finsk befäl skulle montera upp stora UN skyltar på krönet av sandvallen för att skydda sig från flyanfall "Den finska officeren pekar på några betongblock på egyptiska sidan och säger - Där finns en egyptisk krypskytt. Naturligvis så öppnade han eld. Det finska befälet sa "Han gör så där när han är uttråkad".
Vid El Kantara reser sig en väldig bro som går rakt över kanalen ut i Sinai öknen, guiden förklarar att det är en biståndsgåva från det kinesiska folket. Mina tankar går omedelbart till den totalförstörda Chinese Farm några mil söder ut, även denna en gång ett kinesiskt biståndsprojekt.
Men mitt i mina funderingar hör jag min egen röst säga rakt ut " Inget har ta mej fan förändrats, en bro som leder ut i absolut ingenting, så typiskt".
Vi passerar en vägtull och jag sitter och slötittar ut genom bussfönstret, när jag plötsligt vaknar till. Sötvattenkanalen vid vägkanten känns bekannt, vi är i Al Nafisha och jag börjar intensivt spana.
Vi närmar oss snabbt "The junction" i närheten av Abu Suweir och den stora sötvattenkanalen som går i östvästlig riktning in mot staden Ismaelia, jag kan se "skogen där några svenskar hamnade i crossfire mellan Israeler och Egyptier vid Lucia" och bortom den låg det som en gång var mitt hem i detta land. Det känns som om tiden stått absolut still, så nära men ändå inte. Jag vill stanna bussen,kliva av och få återse platsen för Camp Tre Kronor vid Lake Tisahs (Krokodilsjön)strand.
Känslorna svallar, det rycker lite i kroppen, andningen blir snabbare, ögonen blir fuktiga men jag lyckas peka och hacka fram -Där borta bodde farsan engång! Fan det där tog av helvete.
Vi har nu en 10-11 mil in till Kairo genom Eastern Desert. Det som en gång var en smal 2 filig highway är numera en 4 filig motorväg. Jag letar spår efter den gamla krigsfronten men ser inget.
Vi närmar oss Kairo och jag letar spår efter egyptiernas sista försvarslinje men ser inget.
Sedan dyker pyramiterna i Giza upp och det är en otroligt mäktig, ja nästan overklig syn.
Reseledaren berättar om trafikvett i Kairo och nämner att rött ljus vid en korsning bara betyder -Stanna om Du vill! Jag kommer ihåg första gången jag var till Kairo, vilket kaos men OK det var krig.
Hade lovat en kompis innan vi for att ta en bild av ett visst hotel nedanför pyramiderna.
Vi stannade uppe på pyramidplatån och reseledarens sista förmaning var att se upp för kamelförarna. Mycket var förändrat kring pyramiderna sedan jag var här och när vi klev ur bussen var det "bara"+ 55 grader.
Vi for vidare denna dag och hamnade till slut på Egyptiska Museet på baksidan av Nile Hilton.
På detta hotell svingade jag min första inhemska öl, Stella. Vi kallde den för kamelpiss och jag tror att kolsyran i ölen var minimerad på grund av kriget för fler än 3 bubblor fanns ej i flaskan.
Dagen led mot sitt slut och vi skulle fara tillbaka till Port Said.
Jag hade inte med ett ord nämnt terrorattacken mot turister på parkeringen vid Egyptiska Museet, det var liksom inte rätt läge denna dag i september 2001!

Mors lilla Olle, slutet

Sittin at the dock of the bay, eller som vanligt sitter på trappen till förstukvisten, tar ett bloss och tittar lite efter hur röken virvlar iväg, knäpper lite på säkringen till en halvliter, hör hur "skogsljudet" går vid ett lite hårdare tryck på säkringen. Lite gyllenbrun vätska flyter genom min strupe. Filosoferar lite och tänker lite på Sk(abba), min räv, men är väldigt skeptisk till hur jakten på Grytåbjörnen slutade.

Enligt uppgift så skulle Grytåbjörnen ha gått i sjön vid Prästbuan 1 km söder om vår by. Men samtidigt visade det sig att när man smög på ståndskallet så var det ko med kalv. Så när släppte hunden björnen och började jaga älg och hur kan man vara så säker på att björnen gått i sjön? Så var fanns Grytåbjörnen just nu? I mitt stilla sinne så ger jag mig katten på att inom 48 timmar så är den tillbaka i byn. Svaret kom 12 timmar senare vid 08:ans tunnor.

Hur många björnar har vi då här? Ja jag känner till 3 stycken inom 1,5 mil fågelvägen. Det är en ungbjörn i norr vid Mosan NNO om Lamborn, Grytåbjörnen och till sist den lilla björnen som fotograferades rund midsommar ca 2,5 km söder om byn. Har sedan dess ingen uppgift om den sistnämnda.

Egentligen började slutet för Grytåbjörnen ca 14 dagar tidigare. Något får fick sätta livet till vid Kurbergets fäbodar ca 3,5 km söder om byn. När sedan fäbobrukaren tog hem djuren till Tänger så var björnen efter och man upptäckte det dagen efter då björnen vält en kompost vid huset. Man lämnade in en ansökan till Länsstyrelsen om skyddsjakt men den blev vilande. När så Grytåbjörnen dök upp bland våra sopor och uppvisade "oskyggt beteende" så var "dödsdomen" klar.

Suger i mig några pilsner till och blir än mer filosofisk och egentligen har jag väl lite andra sysslor på dagorningen men som jag brukar säga "Var sak har sin tid".

Så vilken björn var egentligen i Kurberget? Ja klart är att Länsstyrelsen inte känner till den mindre björnen. Har man utfärdat dödsdommen" på fel björn? Tja vad vet jag.

Det har väl gått en 14 dagar och vi befinner oss i Augusti. Av en arbetskamrat som har kontakt med "vanligtvis välunderrättade källor" kommer och säger att man nu skjutit "min björn" i trakten av Lamborn. Det är naturligtvis fullt möjligt, dryga milen är ingenting i detta sammanhang. Den skulle ha ägnat sig åt att tömma sopor. Jag kollar lite och jodå det skulle vara Grytåbjörnen. Sannolikheten är mycket stor men jag blir lite skeptisk för hur är det med Mosanbjörnen och hur kan man vara så säker på att det är Grytåbjörnen? Jag har sett den men ingen har ringt till mig och frågat på signalement. Visserligen frågar man mig senare om den hade en ljus fläck vid puckeln och det stämmer men sedan nämner jag de mycket stora och kraftigt mörka partiet runt ögonen och här får jag inget svar.

Björnen i Lamborn är nu inte längre Grytåbjörnen.

Onsdag den 25:e augusti så får jag beskedet att Grytåbjörnen är död, enligt uppgift en hona på ca 150-160 kg vilket är en mycket,mycket stor hona. Den här gången är jag till 100% säker.

Hon föll 2 km söder om byn och jag vet var men det intressanta är att när man släppte hundarna så fick man fatt i 2 björnar, här dök den mindre som jag haft lite dålig koll på upp. Den klarade sig.

Sitter återigen på förstukvisten till Chardonnay-hyllan, blossar tar några pilsner och betraktar skogen, skulle väl som vanligt gjort nått annat. Känner ett visst vemod för vi har förlorat 3 "vänner" 2 rävar Sk(abba) och den trebenta som gett oss alla så mycken glädje, å nu björnen.

Men allt som tar slut innebär alltid en början på nått nytt och som av en händelse ser jag en rörelse i ögonvrån och nere på vägen kommer en räv " Idiot vi har inte börjat grilla än"!!!

Mors lilla Olle eller när jag mötte björnen

Det är Lördag förmiddag den 27:e juli. Man har just inmundigat lite ägg och bacon mest för att jag är hungrig men också för att hyffsa kroppen lite efter en mysig fredagkväll. Har som vanligt ingen koll på klockan, lite Rock around the clock, men sitter som vanligt på förstukvisten och kollar läget i skogen och planlägger dagen, soffan eller hitta på nått.
Det får bli trimmern vid bilparkeringen.
Upptäcker nästan på en gång att grannens soptunna ligger omkullvräkt på vägen och att soporna är utspridda. Hjärnan roterar blixsnabbt, alla möjligheter till varför passerar revy under någon sekund. Soprester ligger i en sträng längs byvägen.
Björnen har varit på besök för det är ingen ovanlig händelse i Grytån!!
Den gamle krigaren, den gamle jägarens alla sinnen är aktiverade. Varenda meter scannas av, finns det något som inte stämmer i omgivningen så kommer jag att hitta det.
Berättar för kvinnan att björnen varit på besök men jag säger inget om vad jag tänker göra annat än att man som byahöfding måste informera byborna om läget.
Klädd i träningsoverall, om inte Blue suede shoes så cerisa foppatofflor och stoppar ner kameran i fickan, inte direkt nån Universal soldier,kanske kan jag få nått fint björnspår på foto.
Min plan är att Walk a mile in my shoes försöka ringa in björnen dvs att gå i en större ring kring området och sedan i allt snävare ringar försöka lokalisera björnen genom att söka efter in och utspår.
I feel bad kring den här Teaddy Bear, av flera skäl känner jag att den inte är långt borta. Den här är farlig i och med att den är hungrig. Men just den här dan har Symphaty for the devil tagit min kropp i besittning, lite Thriller. En plan en strategi har tagit form och jag tänker inte följa björnen i spåren genom det täta helvetet, ingen Run through the jungle, där den gått iväg.
Mitt i allt kommer den där 08:an med bil, Björnen har varit i mina tunnor! Ante mig säger jag på mitt försynta sätt, Du la ju ut fem skottkärror med jästa äpplen ifjol och en björn glömmer aldrig byn där han lalla runt lite småfull å fin i två dygn. OK jag kommer.
Im leaving, om inte, on jetplane, söder ut i byn, spårar väg och dikesrenar. Stannar vid 08,Down on the corner, som pladdar intensivt. Har varit gift så länge att man utvecklat ett speciellt brusfilter, men jag säger där har han gått ut, ska bara kolla en sak. Tänker på All along the watchtower. Följer spåret i skogen drygt 3oo meter, men det är tomt. Har nu fått se "alla" björnspår som invånarna i byn helt plötsligt sett. Informerar och rekomenderar att inte ta stigen genom skogen till badet ,dvs stänger av byn runt min stuga. Avslutar min runda hos Robban som bor ca 100 meter bakom de välta tunnorna. Han säger "Fru och dotter är ute och plockar blåbär men vi väntar med att berätta tills dom kommer tillbaka, Hahahaah.
Drar mig hemmåt och just som jag kommer Up around the bend får jag se grannkärringarna hysteriskt vifta och peka längs byvägen. Kvinnan sitter absolut stilla på förstukvisten.
Pulsen stiger, nu jävlar. Drar kameran snabbare än Lucky Luke, kan ännu inte se den och när jag är 35 meter därifrån, så står den där bland soporna. Kameran rasslar till (12.42) och björnen lyfter huvudet, våra blickar möts. Min puls är inte högre än att jag skulla ha kunnat agera Streight shooter, ett perfekt skott i bogen. Men jag njuter i fulla drag eller som Clintan skulle ha sagt "Make my day". Funderar på att stöta björnen, men avstår för det finns två bärplockare bortanför. Å andra sidan är sannolikheten mycket stor att björnen skulle ha gått till attack, 35 meter, då är man chanslös. Hur i helvete skall jag få bort bärplockarna? Backar undan och går till Hasse och varnar dom för att gå ut med hunden. När jag 5 minuter senare kommer ut så har björnen rest. Kastar mig in i bilen och far iväg och plockar upp bärplockarna .
Vid 16-tiden står Robban och jag vid vattenverket tittar på björnspåren och väntar på Länsstyrelsens jägare, hör dom ner vid badet, en 5-6 hundskall och sedan 2-3 alldeles framför oss. Det visade sig att björnen fanns bara 100 meter ifrån oss och när den efter en stunds jakt försökt vända tillbaka mot byn så kom dödsdomen från Länsstyrelsen vid 17 tiden.
Under tiden hade vi träffat en man som på morgonen hade varit vid Mosan kanske 2 mil norrut och han visade en bild på en björn han hade fotograferat, mer om den i Part 2 slutet.
Jag har aldrig fått så många idiotiska frågor och jag tror aldrig jag lämnat så många idiotiska svar som denna dag Lördagen den 27 juli 2010.
Som jägare har jag aldrig gjort så många fullt medvetna fel eller så många medvetna fel som denna dag men min plan var att "få kontakt", och med "två tomma händer" få den ut ur byn. 
Rädd?? I somras (2012) påkallades min höfdingalika uppmärksamhet av att grannkvinnan låg i krondiket med svåra smärtor. Så man tog några älgkliv för att befria henne, från bryderier, Fick upp kvinnan med ryggsmärtor (det var nyckelbenet) i sittande, tände var sin cigarett  och hon förklarade att den lilla Kinesiska tempelhunden dragit ner henne i diket. Nu är det ju så att denna hundras har till uppgift att skydda oskulder och har man 3 barn och är 70+, så tror jag som jag vill på dikeskörningen. Fixerade arm och axel intill hennes kropp när hon säger "Abbe kommer Du ihåg vad Du svarade när jag frågade Dig om Du blev rädd när du mötte björnen här borta i diket?" Näe svarade jag. "Du sa att pulsen blev som när du ser kvinnan i duschen". Ja allt är ju relativt, men rädd? Näe men jag är inte dum.

Appropå idioti, hur många låtar har ni hittat i texten och kan ni banden?

Kommer igen med slutet för Grytåbjörnen och hur många finns kvar.

Profet i främmande land för en dag

Det är i juni månad och kanske den varmaste dagen, kvicksilvret ligger på dryga 70grader.
Platsen är Khatib El Keil i Sinaiöknen, Khatib skulle väl betyda "berg" eller nått på arabiska och Kh uttalas som om man försöker harkla sig. Som alla män så måste man sätta namn på saker och vårt blev El Scorpio Hill eller om man så vill OP 1106. Nåväl detta "berg" är egentligen en väldig sanddyn på ca 150 meter och enligt kartan i min ägo så finns inga data för området österut dvs öknen rör sig ständigt.
Vad är då så märligt med denna plats förutom att "åtta gangstergrabbar" tältade på toppen, jo här stod det största pansarslaget sedan slaget vid El Alamein. Det var faktiskt så att i Cairo fanns åsnekärror med hjul från stridsvagnar tagna vid El Alamein och då talar vi om 2:a världskriget.Här fick jag en uppenbarelse.

Vi for genom staden Ismaelia öster ut, passerade ett vattentorn där tre av fyra ben som höll uppe reservoaren endast bestod av armeringsjärn resten hade Israeliskt flyg övat på.

Färja över Suez-kanalen och vidare längs Jerusalem Road och efter ca 20km in i öknen kom vi till "apburen", en Egyptisk vägspärr. Vad jag inte visste då var att denna plats kunde ha blivit den sista platsen jag besökte i mitt liv.

Direkt efter "apburen" svängde vi in på "Infantary Road" och vidare rakt söderut ett par kilometer till en 90graders sväng. Som allting annat så var området hårt minerat och med blingångare i form av bl.a klusterbomber. Det här området och några mil söder ut tillhör än idag en av jordens farligaste platser.
Landrovern protesterade högljutt när vi tuggade oss upp för "Khatiben" sista biten låg armeringsmattor vilket underlättade.

Det var hett, ja hetare än i helvetet och värmen fullständigt sug all kraft ur en vältränad kropp, man orkade inget, man var förbannad och irriterad.

Väl uppe på toppen räknade jag in kvarvarande stridsvagnsvrak- 120 stycken och mitt i detta kaos förkolnade mänskliga kroppsdelar som vi började "artbestämma" och lägga i påsar.

Operation Omega var i det närmaste över. Operation Omega var ett finare ord för "Turkisk Kamelmarknad" dvs handeln med lik, 2 israeliska kroppar mot 3 egyptiska, å så där höll budgivningen på.

Jag satt mitt i skiten och blickade ut över landskapet och började fundera. Jag vill inte dö i denna förbannade sandlåda, staying alive what ever it takes. Låt inte det Du ser eller upplever ta Din själ. Upp till nu hade alla och när jag säger alla moraliska värderingar upphört, andra spärrar försvann, total likgiltighet.
Jag funderade också baserat på lite tidstypisk Palme-anda, kan det verkligen vara på det sättet att vi västerlänningar har så rätt och att araberna, muslimerna har så fel eller kan det vara så att det är dom som har rätt.

Kanske var det vätskebrist som fick mig att sitta som en profet och få en uppenbarelse denna glödheta junidag mitt ute i landet uppochner.

Laget on Tour eller i 80 knyck uppför Liabacken del 2

Nog är det märkligt men inte ett samtal mellan Vansbro och Yttermalung, men jag såg några bekanta ansikten i Yttremalung och Utansjö och när jag tutade så såg dom bara konfunderade ut, dom känner ingen jaktkamrat som passerar nämnda orter påväg till jaktkojan efter 15 en fredag.
Svänger in på gården och Hebbe är ute och försöker kränga sin V70 Turbo till några som tagit sig ända från Kramfors till Malung i detta ärende.
Han kommer åter och det hade skitit sig lite och det berodde på att när man testkörde uppför Liabacken gick Turboregulatorn så hur dom än for gick det inte fortare än 80 knyck. Vi är kraftigt försenade å jag säger till Hebbe - Dom hade kunnat köpa min Space Runner istället, gasen i botten å brumm i motorn å riskokarn, så mycket Runner är det inte, hade säkert klarat 82 km i nämnda backe.

Tillgången på älg i september bådade inte gott så Hebbe å jag kom överens om att lämna skotten hemma så att vi fick plats med mer öl och grillmat.

Äntligen på väg, uppför Liabacken och alla japaner under huven skriker och protesterar högljutt.

Nu kommer nästa överenskommelse. Vi svänger av och stannar vid vägbommen som leder till landet bortom lagen, vi skall sparka i gruset en liten stund.

Det betyder bara att vi vattnar blåbärsris, ringer ett sista samtal, tänder en cigg och låter säkringen på någon aluminiumburk gå. Nån bild på mobilen visar att vi är räddningslöst efter andra kamrater, eller som Hebbe sa ifjol - Fan det känns som att komma in i 3:e perioden och ligga under med 32-0, om vi dricker så mycket vi orkar dom sista 7 km så hinner vi aldrig ikapp.

Laget on tour eller hur man spär på en fördom, del 1.

All persons and events are all fictional.

Det är fredag den 8:e oktober anno 2010, min 12:e säsong på 10 milaskogen eller Järnbärarland som medeltida källor skulle ha kallat området. På nått sätt känns historiens vingslag än idag.

Kvinnan sa förr att jag "inte var kontaktbar" från midsommar å frammåt och kanske var det så, en koll av utrustning, packa i och ur ryggsäck ,raggsockor, långkallingar, en sniff och ok en säsong till utan Ariel Ultra.

Fredag den 8:e oktober 2010, planen var att landa i Malung (orten faktiskt sant) runt 14 tiden, hemma hos Hebbe och sedan skulle vi ta oss väster ut mot jaktkojan (sant) och checka in runt 15. tiden. Just i år sprack allt.

Kom mig iväg "lätt försenad" och efter drygt 3,3 mil i Mockfjärd, hel..e Ryggsäck å termos. Vände å for tä bax hem.

Slet upp dörren, å frun sa på det där kärleksfulla sättet som bara en kvinna kan säga det- Va har Du glömt nu då!

Med all manligt pondus säger jag " Käresta, jag kom till Mockfjärd och min hemlängtan blev allt för svår" och med en mans list försökte jag "släta över" det hela genom att försöka ge henne en innerlig kyss. Kvinnor har en osannolik förmåga att visa klentrohet till "mannens visdomsord". Jag vet inte om det beror på naturbegåvning eller det faktum att jag hämtade termos och ryggsäck från källaren. End part one:

SuperPuman på Dutch Mountain

Vårt slakthus ligger på "Åsen" ungefär 1,5 mil från kojan och straxt intill 45:an finns en vägkrog som heter Dutch Mountain. Stället har köpts av några "grönavågen människor" från Holland. Rycktet går att det skall finnas ett stycke kvinna av sällan skådat slag i denna boning.

Vårt gäng har slakten denna kväll å nån föreslår att vi skall gå å käka färdiglagad mat för då hinner vi med att ta nån mer pilsner.

Sagt och gjort vi träder in i lokalen och jag noterar följande. Varifrån kommer alla manliga påfåglar. Dom rör sig, liksom kromande och beter sig på ett löjeväckande sätt från 16 år och inemot 80.

Vi är 6 man som trocklar oss fram i tuppfarmen å slår oss ner vid ett bord, Det är Ekshäringen 75+, Anders o Bengha, Erik, Hebbe å så ja dvs den samlade manligheten mellan 35-75 år.

Sen kommer det!!

Nog för att jag är religiös och lever stenhårt efter 10 Gudsbud men budet som säger "Du skall icke hava frestelse till Din nästas Jansson" sprack fullständigt.

Vår Herre måste ha haft en bra dag och min dröm om en röd Mustang-65:a med cab rök all världens väg.

Hon frågar vad jag vill ha och med ett stön säger jag Hamburgertallrik å pommesfrittes å en stor stark. Det sista kanske inte så bra för om man tar fler kan man bli lite kär.
Hon återvänder, serverar och sätter sig på huk vid vårt bord och den ljuvligaste fruktkorg som vår herre skapat landar lite fint på bordsskivan, å så småpratar hon lite.
Plötsligt tränger Hebbes röst igenom "Abbe yttre rymden calling, Du kan stänga mun nu å börja tugga" å jag som i min enfall trodde att man i vart fall sagt nått lite charmerande.
Finnskogens Cassanova, ja han som är 75+, påverkades och hans ögon hängde som sladdlamport och i hans gamla kropp väcktes säker nått som han förmodligen glömt.
Vad hade då tagit första platsen från den röda Mustang-65:an med cab?
Jo givetvis en hamburger tallrik med pommesfrittes a 150 spänn!

Till minnet av Finnskogens Cassanova

Ser att den gamle kojprofilen Ekshäringen eller Finnskogens Cassanova inte lommer i år, Sorgligt.
Tidens tand har tagit hårt på denna "bonnaman", varghatare och jägare.
När jag kom till denna koja första gången 1999 så var en grundregel "Alla mejeriprodukter får ej förtäras i denna byggnad". Ekshäringen är det enda undantaget för vid 78-års ålder håller han fortfarande ett löfte han en gång gav sin mor, att aldrig nyttja alkoholhaltiga drycker.
Han deltar aldrig i "förspelet" och dyker alltid upp tidigt ( för tidigt) på måndagsmorgonen första älgjaktsdagen med en säck "jolpärör" och en sån där 5 liters gammeldags mjölkkruka i aluminium, dragspel å två bössor som aldrig sett ett kikarsikte. Han har en bössa för kort håll och en för långt håll. Jaktradio kan han inte ens stava till.
Denna skinntorra gubbe med på tok för stora händer och fötter i förhållande till kroppen, pratar ofta och gärna, ja det är faktiskt så att hans röst är det sista man hör innan John Blund definitivt släcker allt. Han pratar Ekshäradsmål och utan att röra läpparna och det tillsammans med Malungsmål skulle tveklöst ha fått vilken Philadelfia församling att utbrista "Halleluja" om dom hört dessa tungomål.
Hans bidrag i kojan består i att bara vara, prata och spela dragspel för han har aldrig i hela sitt liv varit i närheten av en spis annat än för att stoppa in lite ved eller i bästa fall koka kaffe.
En gång gick ryktet att en död varg kommit längs Klarälva å fastnat vid bron i Ekshärad så jag slog en signal för om det var nån som eventuellt visste nått i detta ärende så var det han. Hans svar var kort " Han kund´int sim" och därmed var frågan utredd å kristallklar.
Hur han fått sitt namn "Finnskogens Cassanova", för det är ju så med oss grabbar att allt får ett namn. Det lär vara så att han i yngre dar hade packat ner kostym och lackskor i dragspelsfodralet och när övriga drack brännvin i kojan så for han som barmhärtig sammarit ut och underhöll ensamma kvinnor på finnmarken.
Men i år blir han inte med, jag får för första gången en riktig säng att sova i, slipper bli kletig om fingrarna när man smörjt hans eksem på ryggen, och kön till "kammarn" på morgonen blir kortare.
Men fan, jag kommer att sakna Dig!

The Roth Lake Team on Tour

Obs! alla karaktärer och personer är uppdiktade.
Vi gör ett pitt-stopp (släpar fötterna i gruset)vid vägbommen. Pitt-stopp betyder helt enkelt att under kontrollerade och lugna former, vattna blåbärsriset, tända en cigg, och låter säkringen till en halvliters handgranat gå. Det är också nu som man har störst möjlighet att slå en signal hem. Kära frun är väl inte direkt van men hennes sista kärvänliga ord var: Sköt Dig och Du kan väl höra av Dig! Det där sista härör sig från en arbetsresa till Tallin och man drog till med en mans tvärsäkra självförtroende "Är hemma till onsdag kväll". Problemet var att då hade vi ännu inte lämnat Tallin så man var väl ett dygn fel ute om man säger så, men nu ordar vi inte mer om det.

Det är märkligt det här med att vattna i det fria. Män letar alltid efter nått att sikta på eller är det snö så skall man alltid rita gubbar. Kvinnor intar en backhopparställning och liksom bara gör det, helt planlöst och i total avsaknad av logik.

Vi spekulerar lite kring hur många som åkt ut till landet bortom lagen redan på onsdagen. Vi vet att i Iprens nest har man varit ute tidigt och försökt måla vind och knutbrädor i två års tid, utan att lyckas.

Vi har lagt upp en plan, vi tittar inte in på Sushi-Hill utan åker direkt till stugan by the Roth Lake. Det är mycket enklare att framåt söndagen komma ihåg var man sist ställde bilen. Hebbe och jag lyckas för första gången bära in alla grejor i stugan på en och samma timme, det kallas utveckling.

Nytt för i år är att Hebbe tar fram skottkärran om det är för att frakta ölen till Sushi-Hill eller för hemfärd vet jag inte riktigt. Klart är att Hebbe inte klarar att köra hela vägen, han kan nämnligen inte röka, dricka öl och köra skottkärra samtidigt så det är bäst att en rutinerad man tar över.
Men det spelar väl ingen större roll för kvällen är ung och kan sluta hur som helst.

Det är så att på fredagen skall det ätas glödstektsill, tycker bara om fisk med mycket ströbröd på, så för en annan får det bli grillkorv eller nått.
Aha och Bha ( eftersom att karaktärerna är osannolika så finns dom egentligen inte) är på bästa humör och nu kommer förklaringen till varför vi killar alltid har ett namn på allt. Hebbes första sill är kolsvart och pulvriseras vid beröring. Han frågar artigt om han inte kan få en ny. Och visst nu kommer Sushi-Hill i sin rätta dager, den är rå!!!!!
Vi konstaterar att en kolbit och en rå måste innebära en medium!


Lördag.

I år blev det mindre bra klockan är halv tio när man likt Zeb Machahan eller om det var Charlie Chaplin släpar sig mot stugan och förhoppningsvis lite Bacon och Ägg. Annat var det förra året.

För första gången i historisk tid finns nått liv i "kröpparna" och vi är uppe klockan 8 och brassar frukost. Tuffa grabbar skall ha Bacon och ägg, sen liksom för att understryka det hårda serveras Baccardi Razz som sköljmedel. Framåt 9 får jag en lysande ide, jag infriar fruns önskan om skötsamhet och att höra av sig, det första genom att jag visar att man minsann varit uppe före 9 och ätit frukost!! Sagt och gjort iväg med ett SMS, just in case hon fortfarande sover sin skönhetssömn, " Hej gumman har ätit Bacon&Ägg och druckit Baccardi Razz till frukost!"
Den församlade menigheten kallde mig för idiot och andra tillmälen ej lämpade i tryck. Sen kommer hon, fyra bugg och en cocacola och hennes enda kommentar var "Hur länge har Du varit gift"? Hebbes slutord, Din fru måste ha Nobels fredspris!
Och visst, mobiltelefonen brummade ilsket.
Sen dök Release the milk from the cow och Hassan upp och efter lite lirkande så hemföll även Release the milk from the cow i dryckenskap.

Efter att ha startat dagen ca 160 centimetr hög så är man snart i sin fulla längd. Nu ryker det i fågelholken vid sjön och snart kommer böglommarna, men mer om denna biologiska världshändelse i en annan story

Vi skall väl dra mot syndens näste, The Ma Mountain. Dylika besök brukar ända i förskräckelse men en tradition är en tradition.

Vi är lite kort om bilar men det får sin lösning, vi kopplar på en släpvagn och sätter på en parkbänk med bord. Istället för 4 pers så är vi nu 12 som far ut i oktober natten.

Vi stannar till i Roth Mountain Bend, tror Hebbe fixa en överraskning, grillad kyckling och potatssallad. Varför Roth Mountain Bend? Ingen som vet det blev så.

Uppsittning och någon kommer med en snilleblix, vi far till Raw Rapids och hälsar på innan Ma Mountain. Blev ett kort och kärnfullt möte.
Väl i Ma Mountain så blev det väl som vanligt, högt i tak och blött men kvällen är inte slut med det.

Nu skall vi tillbaka ett par mil för att äta på The Chapel on the Ridge. För somliga tog John Blund över eller om sanningen skall fram så är det barnsäkra dörrlåset ett problem och för dom som var vakna så blev det mat.
Försökt lämna lite mat till de som aldrig fick upp bildörren men misslyckades och fick äta upp allt själv.
När sedan några blev dansanta, en smittosam sjukdom. Ja då måste en propp mätt, åter 1,60, rör sig som Zeb Machahan, djupt religiös, klädd i orange glesbyggdskavaj och Graninge, och man börjar känna sig som John Travolta, ja då är det dags att ta 1:an hem till kojan och tryggheten vid Roth Lake Cabine. Man skall inte dansa i ett Capel eller hava begärelse till någon annan Janssons frestelse.
För annars hamnar man i någon by på finnmarken ex. The shootingpavillon på Eastern Nose Mountain precis som för de som fort vidare ut i oktobernatten och fick ta morgonbussen hem under stort lidande.
Under vår glans dagar for vi till Heatlandgate men efter att vi glömt lämna tillbaka nyckel så gick dom i KK å andra sidan så slipper vi hämta kroppar över hela norra HeatLand.

Beyazkungen

Beyaz ett vitt halvtorrt Turkiskt vin. Denna Chardonnay hade en viss skärpa som förmodligen kom sig av att man klafsat runt med en blandning av klacksaft och druvor. För den som inte vet vad klacksaft är så, vilken kroppsdel är närmast klacken och vilken saft kan då komma från den?
Ett helrör å då talar vi 75cl, på den tiden kostade ca 3,25 å var tillsammans med VillaFranca, Fragall, Diamant en riktig partydrog ( ok det fanns väl inslag av rökelse å myrra också). Ville man lyxa till det hela kunde man dra en Pellerosa eller en Morbror David (Mavrodaphne), den senare var lite tyngre och röd. 5 spänn i veckopeng räckte ibland till 2 pavor annars 1 pava och en liten ask Prince.
Det här var en tid då love (helst med så många som möjligt) peace and rockn roll härskade å all bra musik kom till tex. dom där Simon å Görfinkel. Sista ring på gymnasiet, å fan va vi partade och faktum är att G3I svarade för en procent av Sveriges konsumtion av Beyaz. Fan va vi lira gitarr och sjöng " Making love with Cecilia up in my bedroom".
Konsumtionen var så hög att kvaliteten varierade kraftigt å man fick spä med lite Zingo emellanåt.
Bland brudar så var väl Beyaz nobben men det löste man genom att hälla upp på karaff och be dom dricka med andakt för det var nått dyrt för ett dyrt och speciellt tillfälle, det gick det med.
Vet bannemej inte varifrån Beyazkungen kom, å saken kan väl alltid diskuteras men min ödmjukhet förbjuder mig, för en som var med är en sån där politisk kvartsfigur i kommunen.
Oavsett, he.. va flummigt mysiga vi va. Har faktiskt spanat efter Chardonnayen på bolaget (tänkte bju dom 3,50) uppleva stämmningen och försöka överföra en del av tricken till kvinnan som på den tiden ej va med. Beyaz roules!!!!!

Jag å mina

Mitt svåra beslut.

Ikväll har jag fattat ett otroligt beslut, jag skall skilja mig.
Nä inte från min fru, dom här har hängt med längre än så . Så här 38 år senare så kommer jag ihåg hur jag iklädd jeans, islandströja, toppluva och lovikavantar kastade oss med dödsförakt utför en ättestupa men också hur "noblessen" stod där utan att våga ta steget, rynkande på näsan, klädda antingen i chick overall eller elastabyxor och dunjacka likt en Michelingubbe med spindelben. Men nu skall rebellen inte utmana någon mer för nu ryker mina gamla slalomskidor.
Ett oerhört tufft beslut men dom är inte godkända längre och i pjäxorna har krympt från 42 till 38 för där har en råtta byggt bo.
Jag tror att dunjackorna och elastabrallorna fortfarande står kvar i backen och tycker dom är vackra.