Nineeleven

Alla vet var dom befann sig den elfte september 2001. I september befann vi oss på 14dagars semester på Cypern, Fig Tree Bay eller Protaras som det egentligen heter. Vi ville bjuda sönerna på en sista resa innan de själva fick finansiera sin framtid. Hade bokat en kryssning från Cypern till Egypten så att övriga i familjen skulle få besöka Kairo och pyramiderna i Giza.
Jag som svurit på att aldrig återvända till "landet uppochner" men efter drygt 26 år, vad betydde en dag, jag har gjort Kairo och pyramiderna så många gånger, det var på det sättet ganska "malisch", det spelar ingen roll på arabiska.
Den 11:e september satt min fru och jag på balkongen drack lite kaffe med avec (ok flera avec) och tittade ut över Medelhavet, i horisonten kunde man se den norra delen av ön, den turkiska delen som var helstängd efter 1974-års krig. Tittar man riktigt noga kan man se "den döda staden" Famagosta. På korsfararnas tid en viktig hamnstad när Rikard Lejonhjärta bossade här.
Satt lite och funderade kring att jag egentligen skulle ha varit på den här ön vid krigsutbrottet men istället valt att fara till krigets Mellanöstern.
Jag hade bestämt mig för ett sista stort äventyr och precis som i Filmmusikalen Hair, rakade man huvudet för att få känna lite krutrök. Hade Arn varit uppfunnen så skulle man kunna säga att jag likt en korsriddare for till det heliga landet för att skipa rättvisa, om inte med svärd i hand så i varje fall bakom mynningen på en AK4.
Plötsligt rusar grabbarna in under stor upphetsning - "De har sprängt World Trade Center!". Rusade ner till poolen där de hade en storbilds tv och såg flyplan nr 2 ramma ett av tornen. Min enda komentar var - Nu blir det krig. Allt var så overkligt man nästan förväntade sig att få se Bruce Willis i nån Die Hard film, dyka upp på storbildsskärmen.
Men det var också dagen innan vi skulle på kryssning till "de otrognas" hemvist.
Vi steg på bussen och for via Aya Napa och vidare till Limasol. Känndes inte direkt lämpligt att berätta hur en palestinsk grupp kapade ett kryssningsfartyg i just den hamnen och avrättade en rullstolsbunden israelisk man men ett skott i huvudet och sedan dumpade kroppen i hamnbassängen.
I hamnen kunde man märka en stark nervositet och mängder med beväpnade poliser.
Färden söderut över Medelhavet var rofylld, satt mest på däck och zippade lite pilsner. Man kände sig nästan lite romantisk med en otroligt vacker solnedgång över havet.
Tidigt nästa morgon vaknade vi i Port Said. Avspärrningar, kravallstaket och kalachnikovs så långt ögat nådde. Vi var 8 bussar som i konvoj med beväpnad eskort skulle ta oss dryga 21 mil längs Suez kanalen söder ut till Kairo.
Eskorten består av 5 Toyota pic-up och ett antal killar med AK-47 or som glider omkring och ser så där barnligt förtjusta ut över att ha ett skjutvapen i hand och min blick granskar kritiskt allt de gör.
Visst var det en märklig syn att se supertankers liksom glida fram på torra land.
Vi åker på den västra sidan av kanalen i Afrika och kan se Sinai öknen som ligger i Asien på den östra sidan, där på andra sidan finns saltträsk som ger upphov till de berömda hägringarna eller mirage som det heter på franska. Men det finns också kvicksand.
Vi närmar oss El Kantara, en stad som totalförstördes under utnötningskriget 1969-70. Sitter försänkt i tankar. Jag spanar, ser den stora sandvallen på den östra sidan men också "fickorna" där artelleri och pansar kan ställas upp. Men jag tänker också på hur motsägelsefullt allt är som när svenskar under finsk befäl skulle montera upp stora UN skyltar på krönet av sandvallen för att skydda sig från flyanfall "Den finska officeren pekar på några betongblock på egyptiska sidan och säger - Där finns en egyptisk krypskytt. Naturligvis så öppnade han eld. Det finska befälet sa "Han gör så där när han är uttråkad".
Vid El Kantara reser sig en väldig bro som går rakt över kanalen ut i Sinai öknen, guiden förklarar att det är en biståndsgåva från det kinesiska folket. Mina tankar går omedelbart till den totalförstörda Chinese Farm några mil söder ut, även denna en gång ett kinesiskt biståndsprojekt.
Men mitt i mina funderingar hör jag min egen röst säga rakt ut " Inget har ta mej fan förändrats, en bro som leder ut i absolut ingenting, så typiskt".
Vi passerar en vägtull och jag sitter och slötittar ut genom bussfönstret, när jag plötsligt vaknar till. Sötvattenkanalen vid vägkanten känns bekannt, vi är i Al Nafisha och jag börjar intensivt spana.
Vi närmar oss snabbt "The junction" i närheten av Abu Suweir och den stora sötvattenkanalen som går i östvästlig riktning in mot staden Ismaelia, jag kan se "skogen där några svenskar hamnade i crossfire mellan Israeler och Egyptier vid Lucia" och bortom den låg det som en gång var mitt hem i detta land. Det känns som om tiden stått absolut still, så nära men ändå inte. Jag vill stanna bussen,kliva av och få återse platsen för Camp Tre Kronor vid Lake Tisahs (Krokodilsjön)strand.
Känslorna svallar, det rycker lite i kroppen, andningen blir snabbare, ögonen blir fuktiga men jag lyckas peka och hacka fram -Där borta bodde farsan engång! Fan det där tog av helvete.
Vi har nu en 10-11 mil in till Kairo genom Eastern Desert. Det som en gång var en smal 2 filig highway är numera en 4 filig motorväg. Jag letar spår efter den gamla krigsfronten men ser inget.
Vi närmar oss Kairo och jag letar spår efter egyptiernas sista försvarslinje men ser inget.
Sedan dyker pyramiterna i Giza upp och det är en otroligt mäktig, ja nästan overklig syn.
Reseledaren berättar om trafikvett i Kairo och nämner att rött ljus vid en korsning bara betyder -Stanna om Du vill! Jag kommer ihåg första gången jag var till Kairo, vilket kaos men OK det var krig.
Hade lovat en kompis innan vi for att ta en bild av ett visst hotel nedanför pyramiderna.
Vi stannade uppe på pyramidplatån och reseledarens sista förmaning var att se upp för kamelförarna. Mycket var förändrat kring pyramiderna sedan jag var här och när vi klev ur bussen var det "bara"+ 55 grader.
Vi for vidare denna dag och hamnade till slut på Egyptiska Museet på baksidan av Nile Hilton.
På detta hotell svingade jag min första inhemska öl, Stella. Vi kallde den för kamelpiss och jag tror att kolsyran i ölen var minimerad på grund av kriget för fler än 3 bubblor fanns ej i flaskan.
Dagen led mot sitt slut och vi skulle fara tillbaka till Port Said.
Jag hade inte med ett ord nämnt terrorattacken mot turister på parkeringen vid Egyptiska Museet, det var liksom inte rätt läge denna dag i september 2001!