68M/L, den första UNIFIL, omständigheter

Det är oktober, nådens år 2012 och jag slötittar på Tvn. Man visar ett inslag från oroligheterna i Libanon i Syriens fotspår.
Plötsligt, en man med Baclava luva och den allestädes närvarande Ak 47:an. Jag bryr mig inte så mycket i just detta för det är inget ovanligt utan det är vad mannen med det dolda ansiktet säger!

"Vi kräver en politisk förändring utifrån dagens befolkningssituation". Det mannen säger kan vara helt korrekt! Men i västerländsk demokratisk anda så tycker vi kanske att en Ak 47 inte är receptet.

Jag tänker tillbaka på när vi satt i tältet på 54M (1974) och spekluderade i nya missionsområden. Golan stod högst på odds listan och därefter södra Afrika, vilket för oss kändes som ett attraktivt alternativ, baserat på Kongo hjältarna.

Kenya, Tel Aviv och Beirut stod högt på leave listan

Libanon erkändes som stat 1943 efter att först varit en del av det Ottomanska riket och från säg 1920 ingått i det Franska Palestina mandatet tillsammans med Syrien.

Landet utvecklades mycket snabbt och blev ett "västorienterat" finansiellt centrum för hela östra Medelhavet, men......

När landet bildades fanns en mängd grupper av olika religioner, etnicitet etc och när den politiska maktfördelningen skulle ske med hänsyn till detta så utgick man från en folkräkning som gjordes 1932.
Vilket innebar att de kristna var i majoritet (alltså 1932). Presidenten skall tillhöra den Maronitiska kyrkan, talmannen i parlamentet skall vara shiamuslim och premiärministern skall vara sunnimuslim.

2009 genomfördes en folkräkning och då var muslimerna i majoritet, därför kan jag säga att mannen med Ak 47:an har rätt, inget har förändrats sedan 1932!

Vid sidan av balansgången mellan olika etniskt/religiösa grupper så kom 1970 det Jordanska inbördeskriget eller svarta september som palestinierna kallar det hela och man kastades ut ur Jordanien och landade i Libanon (man åberopade den sk. Kairo-uppgörelsen från 1969, vilken förövrigt stred mot vapenstilleståndsavtalet från 1949. Kairo uppgörelsen tillät PLO att upprätta baser i Libanon för attacker mot Israel). Nu började motsättningarna ta fart ordentligt och 1976 invaderade Syrien (som betraktar Libanon som en provins). Nu havererade systemet och alla slogs mot alla. 1978 slog så Israel till mot PLO i södra Libanon och i detta sammanhang vände sig regeringen (som skulle spegla alla samhällets grupper baserat på folkräkningen 1932) till FN och bad om hjälp. Ett land som höll på att totalt falla sönder men där också alla grupper vid något tillfälle "prasslat under täcket med varandra" dvs heliga och oheliga pakter.

Kom med mig från Libanon, min brud
kom med mig från Libanon
Stig ner från Amans topp,
från toppen av Senir och Hermon,
Från Lejonets hemvist
Från pantrarnas berg

(höga visan)

 Nu var det dags för personal från bataljon 68 M i Sinai (1978) att under beteckningen 68M/L dra till Libanon till Lejonets hemvist enligt citatet från Höga Visan ovan, eller kanske man skall säga "In i lejonets kula".

Jag läser bl.a i uppdraget "3. Omedelbar etablering av en tillfällig (interim) styrka FN-styrka i södra Libanon i syfte att bekräfta tillbakadragandet (IDF?), återställa fred och säkerhet och att hjälpa Libanons regering att återfå sin auktoritet i området".

När jag tittar på detta i efterhand så konstaterar jag följande: Israel, Syrien och PLO hade 70.000 man i det lilla landet och övriga aktörer försökte "ha ihjäl varandra". Men också ett annat faktum, Libanons regering kontrollerade endast 10% av landet!! Jag menar att förutsättningarna var katastrofala den 21/3 1978 när 68M/L lämnade Sinai.

Bertil Stjernfelt har skrivit boken Fredsskådeplats SINAI, en bok som jag varmt rekommenderar och som även belyser genom analyser men också intervjuer med dom som var med på 68M/L.

Nu stannade dom svenska förlusterna till 1 KIA och 1 WIA men det hade kunnat bli många fler. Jag skall bara kort nämna WIA. Han skadades svårt, som han fortfarande lider av, och fick, jag tror det var 2011, ett avslag från Försvarsmakten. Om det var ytterligare ersättning eller ansvarsfråga kommer jag inte riktigt ihåg men avslagets motivering tillhör bland det värsta jag sett och det står jag för.

70-talets media värld styrdes av "rödvinsvänstern" och "sablade" den svenska insatsen. På sedvanligt sätt  med dåvarande journalistiska kompetens som vanligt, fullständigt saknade insikt om faktiska förhållanden.