My "soldier family" a travel from 1400 to 2005.
Thinking of family research . How about a knight from the year 1400, or more likely a soldier from the year 1690 until 2005 when I finished my military commitment, and who was engaged in the Napoleonic Wars.
fredag 6 december 2013
måndag 25 november 2013
Bokhyllan "Billy Bob"
Jodå, frun har besökt det nyetablerade, internationellt kända, småländska möbelvaruhuset.
Varför? Jo det kunde finnas nått som "var bra att ha"!
Ett och annat möbelmontage har man väl avverkat i sina dagar, allt från solitt trä till laminerade spånskivor och faktiskt har det på senare försök gått alldeles utmärkt och utan att åkalla högre eller lägre makter.
Vilket är då att föredra, solitt trä vanligtvis furu från den danska leverantören som slutar på -ysk eller laminerade spånskivor från Älmhultarn?
Tja danskens fura påminner om en pizzabotten dvs. lite mjukt och det är alltid något skruvhål som är borrad rakt igenom en kvist. Med känt resultat när man drar i skruven, det blir inte snyggt.
Visst har Älmhultarn gått framåt. Förr var väl inte tillpassningen den allra bästa och vem har inte palltat med "glue" kuddarna som lätt kunde förväxlas med schampoo kuddar som man fixat på nått hotel. Men framför allt, när man var färdig och påsens innehåll fortfarande ha tre grejor av allt och man satt en hel kväll och funderade på, "hur svårt kan det va?", att missa nåt i montaget.
Den nu monterade hyllan heter inte längre Billy utan Laiva och är made in Thailand och kanske får man fan för att ha bidragit till skogsskövling och negativ miljöpåverkan, men det kan jag leva med.
Nåväl, borta är alla extra skruvar och muttrar, så man behöver inte fundera. Borta är "glue"kuddarna, men fortfarande trilskas man med att vid montage av bakstycken, skall man använda spik och det i ett "ändträ" som påminner om en tvättsvamp...här finns plats för utveckling.
Men å andra sidan, vad kan man begära för 149 spänn och inte en enda svordom??
Varför? Jo det kunde finnas nått som "var bra att ha"!
Ett och annat möbelmontage har man väl avverkat i sina dagar, allt från solitt trä till laminerade spånskivor och faktiskt har det på senare försök gått alldeles utmärkt och utan att åkalla högre eller lägre makter.
Vilket är då att föredra, solitt trä vanligtvis furu från den danska leverantören som slutar på -ysk eller laminerade spånskivor från Älmhultarn?
Tja danskens fura påminner om en pizzabotten dvs. lite mjukt och det är alltid något skruvhål som är borrad rakt igenom en kvist. Med känt resultat när man drar i skruven, det blir inte snyggt.
Visst har Älmhultarn gått framåt. Förr var väl inte tillpassningen den allra bästa och vem har inte palltat med "glue" kuddarna som lätt kunde förväxlas med schampoo kuddar som man fixat på nått hotel. Men framför allt, när man var färdig och påsens innehåll fortfarande ha tre grejor av allt och man satt en hel kväll och funderade på, "hur svårt kan det va?", att missa nåt i montaget.
Den nu monterade hyllan heter inte längre Billy utan Laiva och är made in Thailand och kanske får man fan för att ha bidragit till skogsskövling och negativ miljöpåverkan, men det kan jag leva med.
Nåväl, borta är alla extra skruvar och muttrar, så man behöver inte fundera. Borta är "glue"kuddarna, men fortfarande trilskas man med att vid montage av bakstycken, skall man använda spik och det i ett "ändträ" som påminner om en tvättsvamp...här finns plats för utveckling.
Men å andra sidan, vad kan man begära för 149 spänn och inte en enda svordom??
fredag 8 november 2013
Plans on the blogg
1,The Vikings in the west, England, France, Sweden
2. Who´s left at the school door, a story about children with special needs
2. Who´s left at the school door, a story about children with special needs
söndag 29 september 2013
The Washington Connection
Sitting at The Bridge House and sipping a beer together with our English friends that we met in Egypt, in 2006. We are in the city of Thrapston, Northhamptonshire, England. Thrapston is located on the eastern bank of the River Nene and I can see the medieval ninearch bridge leading over to the twin village, Islip on the western bank of the River Nene.
Thrapston is a city with a long history, from BC through Roman, Anlosaxon, Vikings, Normans until today.
The town has links to the U.S. first president George Washington but also the origin of the American flag.
While I take a few beers with my English hosts, I listen keenly to the oral history of the place I'm at, yes I find it so interesting that I must try to search further. As Castle Playground, indicating that this has been a casle, who built and when?
The village of Islip is special not only for its direct link to Islip Suffolk County on Long Island New York in the United States.
But back to The Washington Connection.
Sir John Washington is buried in the 15th century chuch of Saint Nicholas in Islip. While his wife is buried in St James church, Thrapston. Why? I dont know at this point.
And now for what is considered to be the origin of "Stars and Stripes", the American flag.
The Washington family arms shown in the picture below is considered to be the origin found in the church in Thrapston Northhamtonshire UK.
My own Washington Connection besides the visit to Northhamponshire consists of visiting George Washington's very beautifully situated home in Mont Vernon, Virgina, 1969
 |
| The midieval ninearch bridge, photo taken from The Wollpack Inn, located in Islip on the western banks of River Nene. |
Thrapston is a city with a long history, from BC through Roman, Anlosaxon, Vikings, Normans until today.
The town has links to the U.S. first president George Washington but also the origin of the American flag.
While I take a few beers with my English hosts, I listen keenly to the oral history of the place I'm at, yes I find it so interesting that I must try to search further. As Castle Playground, indicating that this has been a casle, who built and when?
The village of Islip is special not only for its direct link to Islip Suffolk County on Long Island New York in the United States.
But back to The Washington Connection.
 | ||
| First house on the left The Montagu house were Sir John Washington the brother of the great grandfather of George Washinton 1:st president of USA, lived. The name of the road is Chancery Lane. (behinde the tree at the en of the street is the location of Casle playground, more about that in an another blog with vikings and normand knights) |
And now for what is considered to be the origin of "Stars and Stripes", the American flag.
The Washington family arms shown in the picture below is considered to be the origin found in the church in Thrapston Northhamtonshire UK.
My own Washington Connection besides the visit to Northhamponshire consists of visiting George Washington's very beautifully situated home in Mont Vernon, Virgina, 1969
torsdag 19 september 2013
Project on the blogg
1. The Washington Connection.
A story that starts in Northhamptonshire in the UK and ends up by the first president of the USA. Also the story behind the US flag, the stars and stipes. (pictures), Publicerad 2013-09-29
2. The Norman invasion of the UK in 1066.
A story of norman knights and an anglosaxon who could have been the person behind Robin Hood and Ivanhoe, all starts in a little village in Northhamponshire, the end of the viking age, or?
A story that starts in Northhamptonshire in the UK and ends up by the first president of the USA. Also the story behind the US flag, the stars and stipes. (pictures), Publicerad 2013-09-29
2. The Norman invasion of the UK in 1066.
A story of norman knights and an anglosaxon who could have been the person behind Robin Hood and Ivanhoe, all starts in a little village in Northhamponshire, the end of the viking age, or?
måndag 16 september 2013
Last train to Al Arish or for a fistful of dollars
De allra flesta svenska UN soldater som tjänstgjort i Sinai, förknippar "Last train to Al Arish" med det rostiga och förvridna tåget som fanns längs järnvägen vid Al Arish i norra Sinai.
Men jag tänkte med anledning av det laglösa tillstånd som råder på Sinai halvön sedan 2011-2012 försöka ge en annan bild kring orsaken till "beduinernas frustration" och laglöshet. för det finns enligt min uppfattning en sådan.
När den svenska UN bataljonen 54M vaknade upp i Sinai öknen 1974, vad visste vi om beduiner, fellahin eller araber? Vi kallade den inhemska befolkningen, yxor.
Begreppet yxa tillkom under den 1:a UN bataljonen i Gaza i december 1956 och själva begreppet yxa kom under vår tid, enligt order, att förbjudas som tilltal.
Egentligen ingenting, beduiner var några man sett på en Holywood film som red på kameler utrustade med svartkruts bössor och kroksablar. Trots detta befann vi oss i Al Ayadida beduinernas dirha. Men i den första buffertzonen fanns av naturliga skäl, inte en enda beduin i öknen, bara ADF (sedermera ändrat till ARE) och IDF soldater.
Ett skäl tilldagens laglöshet i Sinai öknen som brukar anges är fredsavtalets eller Camp David avtalets indelning och reglering av den egyptiska militära närvaron i Sinai. En indelning som gjordes 1979 och gäller än idag.
A zonen får innehålla militära styrkor. B zonen i huvudsak polis med lite tyngre utrustning. C zonen endast gränspolis och det är väl främst i C zonen som det pågår kriminell aktivitet främst i norr kring Al Gora, MFO´s norra camp.
Att ensidigt säga att Camp David avtalets C-zon med avsaknad av militär närvaro utgör grunden för laglösheten är inte helt korrekt för när "revolutionen" kom och Mubarak störtades och militären fick makten och man införde undantagstillstånd så inträffade det märkliga att "gränspolisen" med viss lukrativ verksamhet, packade och åkte hem dvs kvar i området fanns ingen myndighetsutövning.
Men mycket av "kriminella beduin ligor" skulle jag för 40 år sedan, i princip avfärdat som medialt trams eftersom att en del av det som sker, strider mot beduinska seder. Å andra sidan är det fullt möjligt att "för en handfull dollar" bryta mot det centrala, nämligen stammen och dess värderingar..
När jag återvände till Sinai i månadsskiftet oktober/november 2005 dvs efter bombningarna i Sharm el Sheikh på kvällen den 23 juli 2005, så visst var det lite skillnad mot mitt besök i mars/april samma år.
Mubark regimen hade arresterat ett par hundra personer i Al Arish området som ansvariga för dådet och med utgångspunkt från den vetskapen ställde jag lite frågor och fick av en "local" bl.a det intressanta svaret "It´s within their house". Så vad är det som händer i just Al Arish?
Men innan vi drar norrut så är ju "beduin frågan" intressant eftersom att både Sharm el Sheikh bombningarna 2005 och Dahab bombningarna 2006 skedde på Muziena beduinernas område och i båda fallen anges beduiner som medskyldiga Som huvudansvariga har Abdullah Azzam Brigaderna respektive Jamaát Al Tawhid wal Jihad utpekats.
Motivet bakom bombningarna i Dahab skall enligt en rapport från International Crisis Group ha varit "targeted at the Mubarak government and stem in part from a "deep resentment" of the local people of the northern Sinai over discrimination in "jobs and housing" by governmental programs.
Återigen så är uppenbarligen norra Sinai inblandat.
För de berörda Muziena beduinerna handlar det mest om "egna landområden" som exploateras. Men när jag tittar på Muziena beduinerna och jobb under den framväxande turistindustrin i södra Sinai så har man i allt väsentligt själva tackat nej till bland annat byggjobb p.g.a av för dålig betalning. Jobben gick då till egyptier och Sudaneser. I min värld insmyger sig frågeställningen, vad är det för sysselsättning som ger mer pengar än ett jobb.
Nu kan det givetvis vara så att när det gäller Muziena beduinernas eventuella inblandning, så behöver det inte vara så.
Vad gäller exempelvis landfrågan så skulle jag vilja citera Sheik Abu Qabbal (avrättad på en frisörsalong i bästa Chicago stil den 19:e maj 2012) från Sawarka stammen uppe i Al Arish " The tribe comes before the state, the state comes before the islamist". Detta är på nått sätt "the bedouin way" och står delvis i motsatts till Islam.
Men det är kanske just detta som gör att Sinai beduinerna känner sig "åsidosatta" av centralregeringen i Kairo, staten äger all mark och beduinerna har "brukande rätt" och i takt med utvecklingen så så inkräktar det på "the bedouin way".
Vi reser norrut, mot Al Arish. När det gäller beduin stammarnas Dirha, så är norra Sinai av olika skäl, en smältdegel och speciellt området Sheik Zuwayed.
Men här finns också två stammar av lite större format, de gamla fienderna Sawarka och de nordliga Tarabinerna, där Sawarka "kontrollerar" Al Arish. I muntlig tradition bland Sinais beduinstammar brukar dessa båda vara kända för att lösa konflikter med våld.
Sawaka, en gång fördrivna från Gaza området under Napoleons erövring av området, 1779-1801 och ersatta med Tarabinerna.
Att hitta något konkret kring just Tarabinerna är svårt eftersom att man i huvudsak kommer att hamna "på fel sida gränsen" i Negev-öknen. Men det jag vet är att Tarabinerna betraktar Egyptierna som sina fiender, allt enligt muntlig tradition och som härör sig från Ali Bey´s regim 1750-1779 när han beslöt sig för att utrota Tarabinerna från "mainland Egypt". Så varför skulle dom helt plötsligt underkasta sig centralregeringen i Kairo?
Just historien, den muntliga, kring Tarabinerna kan på många sätt åskådliggöra svårigheterna i dagens Mellanöstern. Vem är vem och varför, en resa i historien men också en resa mellan dagens nationalstater, man kan med all rätt kalla dom för araber, egyptier, israeler, jordanier eller palestinier beroende på när, var, hur man befunnit sig historiskt. Min uppfattning är att för beduinerna är det ganska malish och jag ansluter mig till Sheik Abu Qabbal´s uttalande "The tribe comes before the state, the state comes before the islamist".
Att Al Arish är ett kommersiellt centrum, på både gott och ont är ingen tillfällighet, närheten till den lukrativa smuggeltrafiken till och från Gaza är betydande där exempelvis en smugglad Ak 47 till Gaza betingat ett värde på ca 1500 dollar och när revolutionen genomfördes så strömmade Ak 47 den andra vägen till ett värde av 3000 dollar detta exklusive mutor till polisen för att "se åt ett annat håll".
I min värld har det funnits misstankar om att det måste finnas andra intressenter än beduiner som organiserar, kontrollerar och styr "handeln".
Men är det så att Sawarka kontrollerar handeln till 100%?
Kanske inte riktigt, följande inträffade utanför Al Arish en dag 1987.
"En incident i Al Arish, den sörsta staden i Sinai, styrd av en maffia bestående av 7 familjer beskrivs på följande sätt. En dag bestämde en familj att ta en strandfastighet från en lokal beduinstam. När den lokala beduinstammen vägrade ge upp så vände "familjen" åter till Al Arish men kom tillbaka beväpnade med handeldvapen och gevär så mötte man beduinerna som svarade med Ak-47 och handgranater".
För det första så får jag här en bekräftelse på mina misstankar, det finns en maffia som är aktiva i gränshandeln med bl.a Gaza och som ej är kopplade till beduinerna, i detta fall med största säkerhet Sawarka (före 1799/1801 bebodde Gaza stripen).
Så här har vi alltså en maffia (vilka dom är vet jag inte just nu) vi har beduiner, palestiner (vilka dom nu är om man skall vara ärlig) vi har olika islamistgrupperingar, salafister och alla profiterar dom på det Hamas ledda Gaza.
För beduinerna handlar det mycket om Mellanösterns konflikt mellan att vara registrerad landägare och generationers nyttjande rätt.
Är det rimligt att tro att någon som tjänar pengar på "eländet i Gaza" har någon som helst ambition att få ett normaltillstånd i området? Är det rimligt att anta att "affärsmän" utnyttjar tunnlarna för att ta sig in i Gaza och bränna några raketer så att "marknads efterfrågan" ökar?
Jag skulle kunna skriva mycket mer men det får bli en annan gång, kanske om varför Tarabinerna har egypten som fiende och som tog över Gaza från Sawarka.
Men jag tänkte med anledning av det laglösa tillstånd som råder på Sinai halvön sedan 2011-2012 försöka ge en annan bild kring orsaken till "beduinernas frustration" och laglöshet. för det finns enligt min uppfattning en sådan.
När den svenska UN bataljonen 54M vaknade upp i Sinai öknen 1974, vad visste vi om beduiner, fellahin eller araber? Vi kallade den inhemska befolkningen, yxor.
Begreppet yxa tillkom under den 1:a UN bataljonen i Gaza i december 1956 och själva begreppet yxa kom under vår tid, enligt order, att förbjudas som tilltal.
Egentligen ingenting, beduiner var några man sett på en Holywood film som red på kameler utrustade med svartkruts bössor och kroksablar. Trots detta befann vi oss i Al Ayadida beduinernas dirha. Men i den första buffertzonen fanns av naturliga skäl, inte en enda beduin i öknen, bara ADF (sedermera ändrat till ARE) och IDF soldater.
Ett skäl tilldagens laglöshet i Sinai öknen som brukar anges är fredsavtalets eller Camp David avtalets indelning och reglering av den egyptiska militära närvaron i Sinai. En indelning som gjordes 1979 och gäller än idag.
Att ensidigt säga att Camp David avtalets C-zon med avsaknad av militär närvaro utgör grunden för laglösheten är inte helt korrekt för när "revolutionen" kom och Mubarak störtades och militären fick makten och man införde undantagstillstånd så inträffade det märkliga att "gränspolisen" med viss lukrativ verksamhet, packade och åkte hem dvs kvar i området fanns ingen myndighetsutövning.
Men mycket av "kriminella beduin ligor" skulle jag för 40 år sedan, i princip avfärdat som medialt trams eftersom att en del av det som sker, strider mot beduinska seder. Å andra sidan är det fullt möjligt att "för en handfull dollar" bryta mot det centrala, nämligen stammen och dess värderingar..
När jag återvände till Sinai i månadsskiftet oktober/november 2005 dvs efter bombningarna i Sharm el Sheikh på kvällen den 23 juli 2005, så visst var det lite skillnad mot mitt besök i mars/april samma år.
Mubark regimen hade arresterat ett par hundra personer i Al Arish området som ansvariga för dådet och med utgångspunkt från den vetskapen ställde jag lite frågor och fick av en "local" bl.a det intressanta svaret "It´s within their house". Så vad är det som händer i just Al Arish?
Men innan vi drar norrut så är ju "beduin frågan" intressant eftersom att både Sharm el Sheikh bombningarna 2005 och Dahab bombningarna 2006 skedde på Muziena beduinernas område och i båda fallen anges beduiner som medskyldiga Som huvudansvariga har Abdullah Azzam Brigaderna respektive Jamaát Al Tawhid wal Jihad utpekats.
Motivet bakom bombningarna i Dahab skall enligt en rapport från International Crisis Group ha varit "targeted at the Mubarak government and stem in part from a "deep resentment" of the local people of the northern Sinai over discrimination in "jobs and housing" by governmental programs.
Återigen så är uppenbarligen norra Sinai inblandat.
För de berörda Muziena beduinerna handlar det mest om "egna landområden" som exploateras. Men när jag tittar på Muziena beduinerna och jobb under den framväxande turistindustrin i södra Sinai så har man i allt väsentligt själva tackat nej till bland annat byggjobb p.g.a av för dålig betalning. Jobben gick då till egyptier och Sudaneser. I min värld insmyger sig frågeställningen, vad är det för sysselsättning som ger mer pengar än ett jobb.
Nu kan det givetvis vara så att när det gäller Muziena beduinernas eventuella inblandning, så behöver det inte vara så.
Vad gäller exempelvis landfrågan så skulle jag vilja citera Sheik Abu Qabbal (avrättad på en frisörsalong i bästa Chicago stil den 19:e maj 2012) från Sawarka stammen uppe i Al Arish " The tribe comes before the state, the state comes before the islamist". Detta är på nått sätt "the bedouin way" och står delvis i motsatts till Islam.
Men det är kanske just detta som gör att Sinai beduinerna känner sig "åsidosatta" av centralregeringen i Kairo, staten äger all mark och beduinerna har "brukande rätt" och i takt med utvecklingen så så inkräktar det på "the bedouin way".
Vi reser norrut, mot Al Arish. När det gäller beduin stammarnas Dirha, så är norra Sinai av olika skäl, en smältdegel och speciellt området Sheik Zuwayed.
Men här finns också två stammar av lite större format, de gamla fienderna Sawarka och de nordliga Tarabinerna, där Sawarka "kontrollerar" Al Arish. I muntlig tradition bland Sinais beduinstammar brukar dessa båda vara kända för att lösa konflikter med våld.
Sawaka, en gång fördrivna från Gaza området under Napoleons erövring av området, 1779-1801 och ersatta med Tarabinerna.
Att hitta något konkret kring just Tarabinerna är svårt eftersom att man i huvudsak kommer att hamna "på fel sida gränsen" i Negev-öknen. Men det jag vet är att Tarabinerna betraktar Egyptierna som sina fiender, allt enligt muntlig tradition och som härör sig från Ali Bey´s regim 1750-1779 när han beslöt sig för att utrota Tarabinerna från "mainland Egypt". Så varför skulle dom helt plötsligt underkasta sig centralregeringen i Kairo?
Just historien, den muntliga, kring Tarabinerna kan på många sätt åskådliggöra svårigheterna i dagens Mellanöstern. Vem är vem och varför, en resa i historien men också en resa mellan dagens nationalstater, man kan med all rätt kalla dom för araber, egyptier, israeler, jordanier eller palestinier beroende på när, var, hur man befunnit sig historiskt. Min uppfattning är att för beduinerna är det ganska malish och jag ansluter mig till Sheik Abu Qabbal´s uttalande "The tribe comes before the state, the state comes before the islamist".
Att Al Arish är ett kommersiellt centrum, på både gott och ont är ingen tillfällighet, närheten till den lukrativa smuggeltrafiken till och från Gaza är betydande där exempelvis en smugglad Ak 47 till Gaza betingat ett värde på ca 1500 dollar och när revolutionen genomfördes så strömmade Ak 47 den andra vägen till ett värde av 3000 dollar detta exklusive mutor till polisen för att "se åt ett annat håll".
I min värld har det funnits misstankar om att det måste finnas andra intressenter än beduiner som organiserar, kontrollerar och styr "handeln".
Men är det så att Sawarka kontrollerar handeln till 100%?
Kanske inte riktigt, följande inträffade utanför Al Arish en dag 1987.
"En incident i Al Arish, den sörsta staden i Sinai, styrd av en maffia bestående av 7 familjer beskrivs på följande sätt. En dag bestämde en familj att ta en strandfastighet från en lokal beduinstam. När den lokala beduinstammen vägrade ge upp så vände "familjen" åter till Al Arish men kom tillbaka beväpnade med handeldvapen och gevär så mötte man beduinerna som svarade med Ak-47 och handgranater".
För det första så får jag här en bekräftelse på mina misstankar, det finns en maffia som är aktiva i gränshandeln med bl.a Gaza och som ej är kopplade till beduinerna, i detta fall med största säkerhet Sawarka (före 1799/1801 bebodde Gaza stripen).
Så här har vi alltså en maffia (vilka dom är vet jag inte just nu) vi har beduiner, palestiner (vilka dom nu är om man skall vara ärlig) vi har olika islamistgrupperingar, salafister och alla profiterar dom på det Hamas ledda Gaza.
För beduinerna handlar det mycket om Mellanösterns konflikt mellan att vara registrerad landägare och generationers nyttjande rätt.
Är det rimligt att tro att någon som tjänar pengar på "eländet i Gaza" har någon som helst ambition att få ett normaltillstånd i området? Är det rimligt att anta att "affärsmän" utnyttjar tunnlarna för att ta sig in i Gaza och bränna några raketer så att "marknads efterfrågan" ökar?
Jag skulle kunna skriva mycket mer men det får bli en annan gång, kanske om varför Tarabinerna har egypten som fiende och som tog över Gaza från Sawarka.
onsdag 4 september 2013
Project on the blogg
Hopefully I will be able to finish my blog with an explanation of lawlessness Sinai desert, a journey in history, but also the present. A trip to the Middle East's mystique among Bedouins and others. Who's who and why.
onsdag 10 juli 2013
"De fyra musketörerna" från UNEF I, Cypern och UNEF II
Det är Lördag den 6:e Juli, nådens år 2013, och jag lyckas äntligen sammanföra byns fyra gammelyxor för att ta en bild.
Jag visste att alla för en gångs skull var i byn samtidigt men det är mycket som skall stämma ändå för det verkar som om grånade gentlemen efter yrkeslivet har ett otroligt späckat tidsschema.
Jag tar en rövare och drar genom byn, jag föreslår att vi träffas hos Charlie, O fifteenhundred sharp, begär att få 10 minuter av deras agenda och att man medtager en yxa. Redan vid andra besöket så håller min plan på att spricka men det löser sig.
Först kan vi säga att det här med yxorna väckte lite frågetecken för vi hade alla den bestämda uppfattningen att ordet yxa var ett skälsord för den inhemska befolkningen. Men jag förklarade lite av dagens innebörd och man kunde tydligt se hur hur gentlemännens ögon plötsligt blev 40-50år yngre och man skrattade kring denna yx symbolik.
Här har vi UNEF I från 1961/62, bataljon 13G till det "kaotiska" slutet med bataljon 31G, 1967. Vi har en representant för Cypern med 38C, 1967 och mig själv, mini yxan från UNEF II bataljon 54M 1974, den första sk. sommarbataljonen.
Men det finns flera beröringspunkter, förutom att vi i egenskap av fastighetsägare utgör en "etnisk minoritet" på 11-12% i byn.
Roger tjänstgjorde som signalist, han är nyfiken, insatt i cybervärlden och följer olika FB grupper med anknytning till UN missions. Han har också försett mig med bilder som jag publicerat. Han kom även att tjänstgöra någon vecka vid detachment Sharm el Sheijk. På den tiden som han säger " det fanns några fiskare och några beduiner". Just Sharm el Sheijk är väl en beröringspunkt eftersom att jag varit ner ett antal gånger. Roger och jag har väl pratat en del kring "livet i öknen". lite kring Camp Falkenberg och Baldersborg men också hur man lyckades ordna Baccis resor till Israel med Canadensarnas Caribu. Men man bodde också i baracker. På båda de sistnämnda punkterna skiljer sig Rogers och min bataljon, i vissa delar sig åt.
Eller som jag sa till Roger " Baracker? Utvecklingen gick då inte framåt på 12 år eftersom att vi bodde i tält".
Roger sökte till 12G men var tydligen "ett medicinskt kronvrak" och fick nej. Skam den som ger sig så sökte han 13G och nu var alla " 2:or släckta", plötsligt kärnfrisk. Men han säger med ett skratt om det inträffade " Jag hade tur, för 12G blev Kongo-bataljon och hamnade mitt i smeten".
Roger och jag "skyldrar yxa" och beger oss hemöver och han kommer att berätta en historia kring en svensk Kongo soldat som föreslogs till tapperhetsmedalj i strid men som fick ett levnadsöde som berörde. Först tänkte jag skriva om storyn för att lyfta fram den hjälte men ju mer jag funderade kring, på sättet han slutade sina dagar, ju mer tveksam blev jag. Men vi får se kanske storyn kring NN dyker upp.
Berndt, hade sökt FN-tjänst och placerades i beredskapsbataljon 9B, föga visste han vad som skulle komma då 9B förvandlades till 31G, den sista svenska FN-bataljonen under UNEF I. Samtidigt på Cypern befann sig medic-sergant KG "Charlie"på bataljon 38C. De hade ingen aning om varandra men deras vägar kom att korsas i juni 1967.
Men Berndt har berättat lite kring kaoset på beachen, när man inväntade evakueringen till Cypern, när israelerna runt den 6:e juni 1967 rullade in i inledningen av 6 dagars kriget. Han har beskrivit händelsen på följande sätt: "Vi satt på beachen och inväntade fartygen som skulle evakuera oss till Cypern, när helvetet brakade loss. Vi hade ingenstans att ta vägen, på ena sidan Medelhavet och på landsidan IDF. Vi hade inga spadar så vi började gräva ner oss med våra händer och hjälmar".
Berndt och jag kom, jag tror det var 2003, att tjänstgöra tillsammans inom ramen för Hemvärnet, han i övningsledningen och jag som färsk stf. plutonchef.
KG eller Charlie befann sig på 38C och har berättat lite kring 31G´s ankomst efter evakueringen "Dom var tysta och lågmälda". Men han berättar också vad ett befäl sa " Hemma när man beordrar rekryterna att med spade gräva så tar det en hel dag. Här behövdes ingen order och grävningen var klar på en timme".
Annars berättade KG om Canadensarnas respekt när dom mötte en svensk 20-åring som var medic-sergant, hur dom gick upp i enskild ställning och gjorde honör av respekt. Själva var Canadensarna stamanställda och några å 30 innan man uppnått medic-sergant status.
Jag lyckades faktiskt bidra till att Charlie fick sitt Fredspris diplom, kanske en av de sista innan avdelningen lades ner.
Ja så slutade dagen. Av mina 10 minuter blev det i alla fall dryga 30 minuter när "gubbarna" började prata down the memory lane. Vi talade om att försöka puzzla ihop en grillkväll för att ljuga vidare.
Jag visste att alla för en gångs skull var i byn samtidigt men det är mycket som skall stämma ändå för det verkar som om grånade gentlemen efter yrkeslivet har ett otroligt späckat tidsschema.
Jag tar en rövare och drar genom byn, jag föreslår att vi träffas hos Charlie, O fifteenhundred sharp, begär att få 10 minuter av deras agenda och att man medtager en yxa. Redan vid andra besöket så håller min plan på att spricka men det löser sig.
Först kan vi säga att det här med yxorna väckte lite frågetecken för vi hade alla den bestämda uppfattningen att ordet yxa var ett skälsord för den inhemska befolkningen. Men jag förklarade lite av dagens innebörd och man kunde tydligt se hur hur gentlemännens ögon plötsligt blev 40-50år yngre och man skrattade kring denna yx symbolik.
Här har vi UNEF I från 1961/62, bataljon 13G till det "kaotiska" slutet med bataljon 31G, 1967. Vi har en representant för Cypern med 38C, 1967 och mig själv, mini yxan från UNEF II bataljon 54M 1974, den första sk. sommarbataljonen.
Men det finns flera beröringspunkter, förutom att vi i egenskap av fastighetsägare utgör en "etnisk minoritet" på 11-12% i byn.
 | |
| Från vänster: Roger 13G (Gaza) 1961/62, Abbe 54M (Sinai) 1974, Berndt 31G (Gaza) 1967, KG "Charlie 38C (Cypern) 1967. |
Eller som jag sa till Roger " Baracker? Utvecklingen gick då inte framåt på 12 år eftersom att vi bodde i tält".
Roger sökte till 12G men var tydligen "ett medicinskt kronvrak" och fick nej. Skam den som ger sig så sökte han 13G och nu var alla " 2:or släckta", plötsligt kärnfrisk. Men han säger med ett skratt om det inträffade " Jag hade tur, för 12G blev Kongo-bataljon och hamnade mitt i smeten".
Roger och jag "skyldrar yxa" och beger oss hemöver och han kommer att berätta en historia kring en svensk Kongo soldat som föreslogs till tapperhetsmedalj i strid men som fick ett levnadsöde som berörde. Först tänkte jag skriva om storyn för att lyfta fram den hjälte men ju mer jag funderade kring, på sättet han slutade sina dagar, ju mer tveksam blev jag. Men vi får se kanske storyn kring NN dyker upp.
Berndt, hade sökt FN-tjänst och placerades i beredskapsbataljon 9B, föga visste han vad som skulle komma då 9B förvandlades till 31G, den sista svenska FN-bataljonen under UNEF I. Samtidigt på Cypern befann sig medic-sergant KG "Charlie"på bataljon 38C. De hade ingen aning om varandra men deras vägar kom att korsas i juni 1967.
Men Berndt har berättat lite kring kaoset på beachen, när man inväntade evakueringen till Cypern, när israelerna runt den 6:e juni 1967 rullade in i inledningen av 6 dagars kriget. Han har beskrivit händelsen på följande sätt: "Vi satt på beachen och inväntade fartygen som skulle evakuera oss till Cypern, när helvetet brakade loss. Vi hade ingenstans att ta vägen, på ena sidan Medelhavet och på landsidan IDF. Vi hade inga spadar så vi började gräva ner oss med våra händer och hjälmar".
Berndt och jag kom, jag tror det var 2003, att tjänstgöra tillsammans inom ramen för Hemvärnet, han i övningsledningen och jag som färsk stf. plutonchef.
KG eller Charlie befann sig på 38C och har berättat lite kring 31G´s ankomst efter evakueringen "Dom var tysta och lågmälda". Men han berättar också vad ett befäl sa " Hemma när man beordrar rekryterna att med spade gräva så tar det en hel dag. Här behövdes ingen order och grävningen var klar på en timme".
Annars berättade KG om Canadensarnas respekt när dom mötte en svensk 20-åring som var medic-sergant, hur dom gick upp i enskild ställning och gjorde honör av respekt. Själva var Canadensarna stamanställda och några å 30 innan man uppnått medic-sergant status.
Jag lyckades faktiskt bidra till att Charlie fick sitt Fredspris diplom, kanske en av de sista innan avdelningen lades ner.
Ja så slutade dagen. Av mina 10 minuter blev det i alla fall dryga 30 minuter när "gubbarna" började prata down the memory lane. Vi talade om att försöka puzzla ihop en grillkväll för att ljuga vidare.
söndag 30 juni 2013
Ongoing projects
Over the next week, I expect to be finished with "Last Train to Al Arish or a handful of dollars," a description of lawlessness Sinai desert.
This week, Swedish Foreign Ministry issued the warning not to stay north of the ancient "Kings Highway" or Pilgrim Road, the road between Suez and Taba.
This week, Swedish Foreign Ministry issued the warning not to stay north of the ancient "Kings Highway" or Pilgrim Road, the road between Suez and Taba.
lördag 15 juni 2013
Message 1461
Den 19:e Maj får jag från en vän en förfrågan om att undersöka en viss RS som dykt upp på 68M`s hemsida (1977 dvs 3 år efter det att jag lämnade Sinai), en "yxa" som säger sig vara från Baluza och känner igen folk från bildgalleriet.
Det här kom i samband med att en person i en FB grupp ifrågasatte min identitet. Men jag hade ett alias och en viss kännedom om beduinstammarna i Sinai, så jag lovade att på nått sätt kolla om RS verkligen var den han utgav sig för att vara.
Så jag lade in ett artigt och relativt kort meddelande på hemsidan och efterfrågade bara vilken beduinstam han tillhörde och svaret kom sedermera, han tillhörde Al Akharsa tribe.
En vidare koll visade att RS hade en mailadress som angav DM.
Det är klart att man funderar lite kring RS och DM, men också att R:et i namnet är det samma som fastemånaden på arabiska.
Den 29:e Maj svarar RS att han tillhör Al Akharsa tribe.
Jag återrapporterar, vad jag fått fram med tillägget att han bör vara minst 37 år gammal och skolad, stamtillhörigheten Al Akharsa stämmer i aktuellt område.
Den 29:e Maj får jag så ett meddelande på FB som säger "Message 1461" kan vara dynamit med tillägget "Beware".
Jag gör misstaget att inte omedelbart kontrollera innehållet i "message 1461". Utan går snabbt in i en fundering kring hur jag skulle kunna skydda mig och min familj. För har jag hittat honom så kan han hitta mig.
Jag tar bort blogginlägget kring Al Akharsa helt enkelt för att det är det enda "negativa" som jag skrivit kring en stam. Men å andra sidan, "jagar" han mig för min identitet så har jag redan begått misstag.
Den 15:e Juni går jag in på hemsidan, med "en dåres försvarstal " och granskar "message 1461".
Här finns inget "hot" eller annat vad gäller min person eller familj!
Vad det handlar om är en episod som uppstod när, efter 32 år, ett gäng svenska grabbar återvänder till Sinai och söker spåren efter svunna tider.Om tusen år kommer arkeologer att fundera kring Swedish Graffiti i Sinai öknen på samma sätt som vikingarna satte lite klotter i en kyrka i "Mikklagård"?
Det här händer 2009 och vad jag kan se så handlar det om den "tredje mannen" på en film som innebar att grabbarna hamnade i fängelse , allt detta kring Al Akharsa.
Så jag kan fortsätta som förut trpts "Message 1461", förutom att jag kommer att ha 2 läsare i USA, snabbt på det i samband med publicering av detta inlägg.
Det här kom i samband med att en person i en FB grupp ifrågasatte min identitet. Men jag hade ett alias och en viss kännedom om beduinstammarna i Sinai, så jag lovade att på nått sätt kolla om RS verkligen var den han utgav sig för att vara.
Så jag lade in ett artigt och relativt kort meddelande på hemsidan och efterfrågade bara vilken beduinstam han tillhörde och svaret kom sedermera, han tillhörde Al Akharsa tribe.
En vidare koll visade att RS hade en mailadress som angav DM.
Det är klart att man funderar lite kring RS och DM, men också att R:et i namnet är det samma som fastemånaden på arabiska.
Den 29:e Maj svarar RS att han tillhör Al Akharsa tribe.
Jag återrapporterar, vad jag fått fram med tillägget att han bör vara minst 37 år gammal och skolad, stamtillhörigheten Al Akharsa stämmer i aktuellt område.
Den 29:e Maj får jag så ett meddelande på FB som säger "Message 1461" kan vara dynamit med tillägget "Beware".
Jag gör misstaget att inte omedelbart kontrollera innehållet i "message 1461". Utan går snabbt in i en fundering kring hur jag skulle kunna skydda mig och min familj. För har jag hittat honom så kan han hitta mig.
Jag tar bort blogginlägget kring Al Akharsa helt enkelt för att det är det enda "negativa" som jag skrivit kring en stam. Men å andra sidan, "jagar" han mig för min identitet så har jag redan begått misstag.
Den 15:e Juni går jag in på hemsidan, med "en dåres försvarstal " och granskar "message 1461".
Här finns inget "hot" eller annat vad gäller min person eller familj!
Vad det handlar om är en episod som uppstod när, efter 32 år, ett gäng svenska grabbar återvänder till Sinai och söker spåren efter svunna tider.Om tusen år kommer arkeologer att fundera kring Swedish Graffiti i Sinai öknen på samma sätt som vikingarna satte lite klotter i en kyrka i "Mikklagård"?
Det här händer 2009 och vad jag kan se så handlar det om den "tredje mannen" på en film som innebar att grabbarna hamnade i fängelse , allt detta kring Al Akharsa.
Så jag kan fortsätta som förut trpts "Message 1461", förutom att jag kommer att ha 2 läsare i USA, snabbt på det i samband med publicering av detta inlägg.
söndag 9 juni 2013
En helt vanlig kväll i skogen
Jag och granngubben (salig i åminnelse) sitter en kväll på trappen till förstukvisten, dricker lite brännvin och ljuger lite om vad som händer och sker i byn. Ja, brännvin och brännvin, granngubben dricker denna dryck medan jag zippar på nån bira i vanlig ordning. Emellanåt frågar han om jag vill ha en vinsup, ja han brukar kalla drycken det, när han börjar komma iform.
Givetvis kommer vi osökt in på ämnet -Räven! Denna "terrorist" som stulit barnsportskor av märket Adidas hos en granne och en sandal på vår förstukvist.
Han säger " Du det måste vara nått fel på räven för vi lade ut mat på en plasttallrik och han har tippat av maten och tagit tallriken och dragit till skogs".
I vårt mys stadium så nickar vi och säger unisont - Jo så är det nog.
Plötsligt i T-korsningen dyker en älg upp, vilket definitivt inte tillhör vanligheterna i själva byn. Det är en kviga. Jag lutar mig mot granngubben och säger " Skall jag locka hit älgen"? Ja för katten säger granngubben upphetsad.
Jag kupar händerna runt munnen och täpper till näsan och stöter fram " Öh,öh öh". Som gen gamle älgjägare man är, det är nu det börjar bli spännande.
Älgen tvärstannar, tittar mot vårt håll och klipper lite med öronen. Den ser oss inte och känner i vart fall ingen mänsklig lukt, den är i min kontroll just nu. Säger till frun att hämta kameran innan jag tar två nya "Öh, öh".
Jodå, det fungerar älgen vänder och kommer gående längs byvägen emot oss och min plan är att få den att gå förbi oss på byvägen.
Men så händer det som bryter kontakten, frun öppnar dörren med lite baksug. Ljudet är tillräckligt för att älgen skall vika av längsvägen upp på Chapel Hill.
Jag tittar åt det andra hållet, mot stigen ner mot badplatsen.... nej ingen älg passerar, den måste stå och kolla läget på kullen (Chapel Hill) mitt emot försukvisten.
En plan formar sig i mitt huvud. Du säger jag, ta Dolly (våran hund) i koppel och gå ner halva stigen mot badet. Sedan tar Du Dig upp för kullen och stöter ut älgen samma väg som den gick in, så att jag kan ta ett kort!
Sagt och gjort, granngubben tog hunden och satte iväg på denna älgjakt. Jag smyger ner till elstolpen (som syns på bilden) och väntar i stillhet.
Plötsligt ser jag en rörelse i ögonvrån på granngubbens tomt, jag rör mig inte utan sneglar så mycket jag kan och där på väg rakt mot mig kommer...räven med något i munnen som påminner om en plast tallrik.
Jag väntar i vad som verkar vara en evighet.. för jag får bara en chans om jag är tillräckligt snabb för att föreviga räven med en tallrik i munnen. Jag gör mitt drag... men det händer inget med kameran och räven försvinner som ett lavemang samma väg som han kom. Filmen i kameran var inte framdragen efter föregående kort och tallriken i munnen på räven var i själva verket en T-kaka.
Plötsligt river Dolly i på kullen mitt emot, kontakt med älgen! Jag blir lite lätt tårögd över att den tvärhand höga, åtta kilo tunga trevägskorsning, faktiskt skäller älg!
Jag är beredd, men det kommer ingen älg som planerat, så vart for den? I sjön?? Knappast troligt.
Efter en liten stund kommer granngubben, lite lätt tilltufsad, full i blåbärsris och löv och säger " Jag såg den aldrig". Jamen hur Du ser ut, vad har Du gjort?? Han flinar lite och säger " träskor i skogen är inget bra och när åtta kilo Dolly stack som en kanonkula så landade jag i blåbärsriset.
Jag tog senare på kvällen Dolly och spårade vad som hänt, så jag vet vart älgen reste.
Granngubben och jag tog oss några klämtare och hade iallafall fått en nog så annorlunda kväll där på skogen.
Givetvis kommer vi osökt in på ämnet -Räven! Denna "terrorist" som stulit barnsportskor av märket Adidas hos en granne och en sandal på vår förstukvist.
Han säger " Du det måste vara nått fel på räven för vi lade ut mat på en plasttallrik och han har tippat av maten och tagit tallriken och dragit till skogs".
I vårt mys stadium så nickar vi och säger unisont - Jo så är det nog.
 | |
| Längst bort T-korsningen och lite något närmare vägen upp mot Chapel Hill, i den korsningen lekte några räv-valpar när grannens katt, Sotis alias Svartenbrant närmade sig och gav en nyfiken räv-valp lite stryk. |
Jag kupar händerna runt munnen och täpper till näsan och stöter fram " Öh,öh öh". Som gen gamle älgjägare man är, det är nu det börjar bli spännande.
Älgen tvärstannar, tittar mot vårt håll och klipper lite med öronen. Den ser oss inte och känner i vart fall ingen mänsklig lukt, den är i min kontroll just nu. Säger till frun att hämta kameran innan jag tar två nya "Öh, öh".
Jodå, det fungerar älgen vänder och kommer gående längs byvägen emot oss och min plan är att få den att gå förbi oss på byvägen.
Men så händer det som bryter kontakten, frun öppnar dörren med lite baksug. Ljudet är tillräckligt för att älgen skall vika av längsvägen upp på Chapel Hill.
Jag tittar åt det andra hållet, mot stigen ner mot badplatsen.... nej ingen älg passerar, den måste stå och kolla läget på kullen (Chapel Hill) mitt emot försukvisten.
En plan formar sig i mitt huvud. Du säger jag, ta Dolly (våran hund) i koppel och gå ner halva stigen mot badet. Sedan tar Du Dig upp för kullen och stöter ut älgen samma väg som den gick in, så att jag kan ta ett kort!
Sagt och gjort, granngubben tog hunden och satte iväg på denna älgjakt. Jag smyger ner till elstolpen (som syns på bilden) och väntar i stillhet.
Plötsligt ser jag en rörelse i ögonvrån på granngubbens tomt, jag rör mig inte utan sneglar så mycket jag kan och där på väg rakt mot mig kommer...räven med något i munnen som påminner om en plast tallrik.
Jag väntar i vad som verkar vara en evighet.. för jag får bara en chans om jag är tillräckligt snabb för att föreviga räven med en tallrik i munnen. Jag gör mitt drag... men det händer inget med kameran och räven försvinner som ett lavemang samma väg som han kom. Filmen i kameran var inte framdragen efter föregående kort och tallriken i munnen på räven var i själva verket en T-kaka.
Plötsligt river Dolly i på kullen mitt emot, kontakt med älgen! Jag blir lite lätt tårögd över att den tvärhand höga, åtta kilo tunga trevägskorsning, faktiskt skäller älg!
Jag är beredd, men det kommer ingen älg som planerat, så vart for den? I sjön?? Knappast troligt.
Efter en liten stund kommer granngubben, lite lätt tilltufsad, full i blåbärsris och löv och säger " Jag såg den aldrig". Jamen hur Du ser ut, vad har Du gjort?? Han flinar lite och säger " träskor i skogen är inget bra och när åtta kilo Dolly stack som en kanonkula så landade jag i blåbärsriset.
Jag tog senare på kvällen Dolly och spårade vad som hänt, så jag vet vart älgen reste.
Granngubben och jag tog oss några klämtare och hade iallafall fått en nog så annorlunda kväll där på skogen.
tisdag 30 april 2013
UNEF IIs most highly celebrated vehicle, ever??
Det är någon gång juni/juli 1974.
Checkpoint X-ray hade många kontakter med kommendanten Mohamoud Mohamed på kulle 31 och 52.
Mannen som pekar med hela handen är El Kommendante.
Vi blev bl.a inbjudna till en fotbollsmatch på Kulle 52 och "avec" på Kulle 31. Dom här "kullarna" var i själva verket två sanddyner belägna norr respektive söder om Lexicon Road, vägen som var IDFs huvud framryckningsväg från El Tasa till Deversoir. Med full logik låg 31:an norr om vägen och 52:an söder om vägen.
Träning. Utrymmet på X-Ray var begränsat eftersom att positionen låg i ett minfält. Bakom "vaktkuren" Kulle 52.
Vi samlade ihop ett lag och reste väster ut längs Lexicon mot Bittersjön. Ordern jag fick var "Kör av bara helvete för ADF/ARE älskar en "rallydriver", imponera.
Ja vad säger man??? Att ge järnet längs den asfalterade Lexicon var en sak. Men när vi svängde av söder ut i lössanden för att på 2:ans växel med vrålande motor ta sig upp på krönet av Kulle 52. Tja det är bara i amerikanska filmer man kan åstadkomma däcks skrik i sand eller rullgrus men här funkade det inte.
Väl uppe på krönet fick man väl snygga till det hela utan att välta Land Rovern.
Nåväl matchen genomfördes sent på eftermiddagen, och tur var väl det. Hur matchen slutade kommer jag inte längre ihåg. Men efteråt fick vi veta att IDF var "sura" eftersom att man suttit ett par kilometer bort och spanat.
Matchen var slut, dags att lämna Kulle 52 och dra över till Kulle 31 för förfriskningar (klar Yallah varning kom det att visa sig).
Nu jävlar skulle yxorna få se en driver när vi störtade oss ner från Kulle 52 och nog blev det en uppvisning!!!
Efter en kort stund av färden fick vi ett helt kompani stormande efter oss ner för kullen, vilt skrikande och jublande över "pinkys" framfart i ökensanden.
Stannade till vid ankomsten till Lexicon för att liksom ta emot folkets jubel och hyllningar!!!
Meeen, nu var det inte riktigt som jag tänkte mig, under min färd ner för sanddynen så hade en PV-tråd fastnat kring bakaxeln en så där 400-500 meter, förbindelsen mellan 52 och 31 var bruten.
Men här är Jeepen som framkallat UNEF IIs mest bejublade framträdande någonsin.
Checkpoint X-ray hade många kontakter med kommendanten Mohamoud Mohamed på kulle 31 och 52.
Vi blev bl.a inbjudna till en fotbollsmatch på Kulle 52 och "avec" på Kulle 31. Dom här "kullarna" var i själva verket två sanddyner belägna norr respektive söder om Lexicon Road, vägen som var IDFs huvud framryckningsväg från El Tasa till Deversoir. Med full logik låg 31:an norr om vägen och 52:an söder om vägen.
Vi samlade ihop ett lag och reste väster ut längs Lexicon mot Bittersjön. Ordern jag fick var "Kör av bara helvete för ADF/ARE älskar en "rallydriver", imponera.
Ja vad säger man??? Att ge järnet längs den asfalterade Lexicon var en sak. Men när vi svängde av söder ut i lössanden för att på 2:ans växel med vrålande motor ta sig upp på krönet av Kulle 52. Tja det är bara i amerikanska filmer man kan åstadkomma däcks skrik i sand eller rullgrus men här funkade det inte.
Väl uppe på krönet fick man väl snygga till det hela utan att välta Land Rovern.
Nåväl matchen genomfördes sent på eftermiddagen, och tur var väl det. Hur matchen slutade kommer jag inte längre ihåg. Men efteråt fick vi veta att IDF var "sura" eftersom att man suttit ett par kilometer bort och spanat.
Matchen var slut, dags att lämna Kulle 52 och dra över till Kulle 31 för förfriskningar (klar Yallah varning kom det att visa sig).
Nu jävlar skulle yxorna få se en driver när vi störtade oss ner från Kulle 52 och nog blev det en uppvisning!!!
Efter en kort stund av färden fick vi ett helt kompani stormande efter oss ner för kullen, vilt skrikande och jublande över "pinkys" framfart i ökensanden.
Stannade till vid ankomsten till Lexicon för att liksom ta emot folkets jubel och hyllningar!!!
Meeen, nu var det inte riktigt som jag tänkte mig, under min färd ner för sanddynen så hade en PV-tråd fastnat kring bakaxeln en så där 400-500 meter, förbindelsen mellan 52 och 31 var bruten.
söndag 24 mars 2013
The old Egyptian is back,part 2
Det är i början av april 2005.
Efter en stärkande starkölsfrukost på Arlanda med avec på planet så står jag i ankomsthallen nere i Sharm. Med ett stoiskt lugn och med halvslutna ögon betraktar jag kaoset, ja ett kaos som får köptemplet hemmavid en avlöningsdag att verka genomorganiserat.
Efter 31-år är jag tillbaka, inch´allah, på Sinai halvön, om än kanske 35-40 mil för långt söder ut, men ändå.
Ingenting, absolut ingenting kommer att få rubba min harmoni, jag försvinner in i malisch tillståndet (spelar ingen roll). Av mina medresenärers kommentarer att döma så börjar deras semester inte speciellt bra.
Vi drar mot Hotell Cleopatra och mannen i reception, drar hela välkomstprogrammet med regler för handdukar mm, jag har aldrig hört en människa tala så snabbt och entonigt. Jag nickar och ler, liksom en bekräftelse på att jag uppfattat allt med jag i själva verket bara tänker på att kasta in resväskan på rummet, ut till poolbaren och suga i mig min första Stella på 31 år och därefter kolla in hotellet, starka och svaga sidor men också olika faciliteter.
Nåväl, bad, pimpla Stella, det är enligt kvinnan dags för shopping! Normalt är jag fullständigt ointresserad när kvinnan vill lätta på plånboken såvida inte Jula och Biltema ligger granngårds.
Eftersom att man är lite "isolerad" där på Hadaba så blir souvenirbutiken första anhalt. Den "gamle yxan" kan sin läxa och jag tänker tillbaka på nån shoppingrunda i den vid tiden (1974) inte alltför överbefolkade staden Ismailia, det fanns vissa grundläggande affärsetiska regler.
1. Window shoping finns inte, går Du självmant in i en affär så är Du "rökt".
2. Titta och fråga på allt utom det Du är intresserad av ( utmattning av säljare)
3. Till slut så "råkar" Du hamna vid nått Du vill köpa
4. När säljaren är "halvdöd av leda" inled förhandlingen
5. Låtsas stranda förhandlingen och gå mot dörren
6. Du får omgående en inbjudan att dricka tea
7. När affärerna går in i ett skede där säljaren börjar blanda in familjeekonomi, då finns ytterligare 50% prutmån
Så här 31 år senare så hamnar vi i butiken, kvinnan shoppar som på köptemplet hemmavid, själv går jag omkring, säger inte ett ord och tittar. Mannen i affären avviker på många sätt till det yttre, han pratar engelska med amerikansk brytning och är definitivt inte någon "pinky", jag kan inte beskriva det bättre utan att riskera ett åtal, men så är det.
Kvinnan tittar på något halsbandshänge i guld föreställande Nefertite. Jag lyssnar på affärssamtalet och nu är det dags för den "gamle yxan" att göra entre´. Jag säger -Bikam.....Kitir!!! Först reagerar inte säljaren, och det har dom inte gjort på dom senaste resorna ner heller. Säg det tar kanske 10 sekunder innan dom först tystnar och sedan smattrar iväg en ramsa med ordet "arabique" ingår. Fortfarande är jag tillsynes ointresserad och fortfarande utan ögonkontakt säger jag på "yx-arabiska" - La, arabique!
Nu är "fan lös"! En "Pinky" som säger nått på arabiska och säljaren är både vaksam och mycket nyfiken.
Han visar stolt ett amerikanskt körkort och vi pratar lite. Jag tittar honom i ögonen och säger -"Nubian" dvs Nubier (från södra egypten), först får han en chock och när han hämtat sig nickar han jakande.
Att han är lite förvirrad, en rå-pinky som säger nått på vad som förmodligen är arabiska och dessutom kan lite om "etnicitet" gör att han ställer en rak fråga.... och jag svarar...Ihna Jonoud Dawlije´n. Även om det inte blev helt rätt så förstår han och frågar var.
Pinky, förresten. Första gången jag såg benämningen så förstod jag vad som menades. Jag minns när vi hyrde in en lokalyxa, nåja hyrde och hyrde det var nog självpåtaget, för att visa oss runt i Ismailia under några kvällstimmar och han avslutade rundvandringen med följande ord " Vet Ni varför arabiska kvinnor ler eller skrattar när dom ser Er?" No svarade vi. Jo för att Ni är så vita och bleka! Svaret skulle nog vid tidpunkten kunna ha gett lokalyxan ett ofrivilligt, svalkande dopp i Sötvattenkanalen men han klarade sig.
Det fanns ett uttryck på 60/70 talet som sa att"En engelsman är så blek att om man lägger en magnesyl på magen så kommer den att se ut som en leverfläck.
Nu kom det att utvecklas ett teknik för att snabbt komma över "viting" stadiet, när några smörjde in sig med fotogen och solade sig... kroppen blev snabbt brun!
Så egentligen skulle vi inte ha kallats pinky, utan whiteboy eller paleface. Men det spelar mindre roll.
För turister här nere så är pinkys högvilt bland månglare medan deras intresse minskar i takt med solbränna, dvs pinky= lättlurad.
Vi tittar vidare på hängsmyckena med Nefertite och Tutanchamon, jag säger till frun - Du skulle Du inte ha haft ett par matchande örhängen?? - Jo det hade varit snyggt.
Jag frågar Nubiern om han har några örhängen med samma smycke som till halsbandet, nej det har han då aldrig sett. Jag förklarar för honom att om han kan fixa det så har vi en deal. Han funderar och säger - Ge mig 24 timmar! Denna Nubier kommer att ge en ny dimension kring service nivå och hör och häpna han levererar inom 24 timmar, här var det inget buckran, bade buckran.
När vi senare på hösten 2005 återvänder till Sharm el Sheik så finns örhängena i varenda butik!!
Men just det här med UN-arabiskan har under mina nio resor ner till South Sinai mellan 2005-2009 inneburit en mängd saker. Service nivå höjs, jag kan vandra på gatorna utan att folk rycker och sliter i mina kläder oavsett vilket pinky stadium jag än befinner mig i, det är bara att säga La schuchram..buckran, bade buckran, det funkar rätt bra. Ja "mina vänner" på hotellen har givit mig, all inclucive genom att helt sonika sätta upp drinkarna på all inclusive rum.
Ja "mina vänner" heter alltid Muhammed och kommer från Kairo, helt enkelt för att en pinky rimligtvis inte bör känna till något annat. Men, när vi kommit på speaking terms så visar det sig att det inte är helt korrekt, dom kan faktiskt heta något annat och komma från någon annan stad än Kairo även om sannolikheten är stor.
Den gamla parleuren från FN-bat 54M eller som den också hette "Arabiska för ökenfarare", funkar i alla väder och den har skänkt mig mycken glädje och givit The Old Egyptian många skratt men framför allt avsevärt höjt servicenivån oavsett Ramadan eller inte.
Kvinnan vid min sida kan bli lite irriterad på mig ibland och hon säger -Tänkt Du ska då tala med Gud och alla(h) men som sagt det skänker mig en oerhörd glädje men det har också inneburit på våra reor att vi haft det bra och ibland hamnat utanför "turistfällan" dvs att komma verkligheten närma.
Jag har döpts till El Generale, "Ismailian" men framför allt kallar dom mig The Old Egyptian. Visst skulle jag kunna berätta mer om olika möten med folk från alla delar av världen men det tar för lång tid
Men som sagt.. The Old Egyptian passar mig utmärkt.
Efter en stärkande starkölsfrukost på Arlanda med avec på planet så står jag i ankomsthallen nere i Sharm. Med ett stoiskt lugn och med halvslutna ögon betraktar jag kaoset, ja ett kaos som får köptemplet hemmavid en avlöningsdag att verka genomorganiserat.
Efter 31-år är jag tillbaka, inch´allah, på Sinai halvön, om än kanske 35-40 mil för långt söder ut, men ändå.
Ingenting, absolut ingenting kommer att få rubba min harmoni, jag försvinner in i malisch tillståndet (spelar ingen roll). Av mina medresenärers kommentarer att döma så börjar deras semester inte speciellt bra.
Vi drar mot Hotell Cleopatra och mannen i reception, drar hela välkomstprogrammet med regler för handdukar mm, jag har aldrig hört en människa tala så snabbt och entonigt. Jag nickar och ler, liksom en bekräftelse på att jag uppfattat allt med jag i själva verket bara tänker på att kasta in resväskan på rummet, ut till poolbaren och suga i mig min första Stella på 31 år och därefter kolla in hotellet, starka och svaga sidor men också olika faciliteter.
 |
| Security check hösten 2005 efter bombningarna och så här var det kanske inte riktigt tänkt. Men jag har den egenheten att alltid testa securityn och jag har hittills aldrig misslyckats med att avleda vakternas uppmärksamhet, vilket roar mig. |
Nåväl, bad, pimpla Stella, det är enligt kvinnan dags för shopping! Normalt är jag fullständigt ointresserad när kvinnan vill lätta på plånboken såvida inte Jula och Biltema ligger granngårds.
Eftersom att man är lite "isolerad" där på Hadaba så blir souvenirbutiken första anhalt. Den "gamle yxan" kan sin läxa och jag tänker tillbaka på nån shoppingrunda i den vid tiden (1974) inte alltför överbefolkade staden Ismailia, det fanns vissa grundläggande affärsetiska regler.
1. Window shoping finns inte, går Du självmant in i en affär så är Du "rökt".
2. Titta och fråga på allt utom det Du är intresserad av ( utmattning av säljare)
3. Till slut så "råkar" Du hamna vid nått Du vill köpa
4. När säljaren är "halvdöd av leda" inled förhandlingen
5. Låtsas stranda förhandlingen och gå mot dörren
6. Du får omgående en inbjudan att dricka tea
7. När affärerna går in i ett skede där säljaren börjar blanda in familjeekonomi, då finns ytterligare 50% prutmån
Så här 31 år senare så hamnar vi i butiken, kvinnan shoppar som på köptemplet hemmavid, själv går jag omkring, säger inte ett ord och tittar. Mannen i affären avviker på många sätt till det yttre, han pratar engelska med amerikansk brytning och är definitivt inte någon "pinky", jag kan inte beskriva det bättre utan att riskera ett åtal, men så är det.
Kvinnan tittar på något halsbandshänge i guld föreställande Nefertite. Jag lyssnar på affärssamtalet och nu är det dags för den "gamle yxan" att göra entre´. Jag säger -Bikam.....Kitir!!! Först reagerar inte säljaren, och det har dom inte gjort på dom senaste resorna ner heller. Säg det tar kanske 10 sekunder innan dom först tystnar och sedan smattrar iväg en ramsa med ordet "arabique" ingår. Fortfarande är jag tillsynes ointresserad och fortfarande utan ögonkontakt säger jag på "yx-arabiska" - La, arabique!
Nu är "fan lös"! En "Pinky" som säger nått på arabiska och säljaren är både vaksam och mycket nyfiken.
Han visar stolt ett amerikanskt körkort och vi pratar lite. Jag tittar honom i ögonen och säger -"Nubian" dvs Nubier (från södra egypten), först får han en chock och när han hämtat sig nickar han jakande.
Att han är lite förvirrad, en rå-pinky som säger nått på vad som förmodligen är arabiska och dessutom kan lite om "etnicitet" gör att han ställer en rak fråga.... och jag svarar...Ihna Jonoud Dawlije´n. Även om det inte blev helt rätt så förstår han och frågar var.
Pinky, förresten. Första gången jag såg benämningen så förstod jag vad som menades. Jag minns när vi hyrde in en lokalyxa, nåja hyrde och hyrde det var nog självpåtaget, för att visa oss runt i Ismailia under några kvällstimmar och han avslutade rundvandringen med följande ord " Vet Ni varför arabiska kvinnor ler eller skrattar när dom ser Er?" No svarade vi. Jo för att Ni är så vita och bleka! Svaret skulle nog vid tidpunkten kunna ha gett lokalyxan ett ofrivilligt, svalkande dopp i Sötvattenkanalen men han klarade sig.
Det fanns ett uttryck på 60/70 talet som sa att"En engelsman är så blek att om man lägger en magnesyl på magen så kommer den att se ut som en leverfläck.
Nu kom det att utvecklas ett teknik för att snabbt komma över "viting" stadiet, när några smörjde in sig med fotogen och solade sig... kroppen blev snabbt brun!
Så egentligen skulle vi inte ha kallats pinky, utan whiteboy eller paleface. Men det spelar mindre roll.
För turister här nere så är pinkys högvilt bland månglare medan deras intresse minskar i takt med solbränna, dvs pinky= lättlurad.
Vi tittar vidare på hängsmyckena med Nefertite och Tutanchamon, jag säger till frun - Du skulle Du inte ha haft ett par matchande örhängen?? - Jo det hade varit snyggt.
Jag frågar Nubiern om han har några örhängen med samma smycke som till halsbandet, nej det har han då aldrig sett. Jag förklarar för honom att om han kan fixa det så har vi en deal. Han funderar och säger - Ge mig 24 timmar! Denna Nubier kommer att ge en ny dimension kring service nivå och hör och häpna han levererar inom 24 timmar, här var det inget buckran, bade buckran.
När vi senare på hösten 2005 återvänder till Sharm el Sheik så finns örhängena i varenda butik!!
Men just det här med UN-arabiskan har under mina nio resor ner till South Sinai mellan 2005-2009 inneburit en mängd saker. Service nivå höjs, jag kan vandra på gatorna utan att folk rycker och sliter i mina kläder oavsett vilket pinky stadium jag än befinner mig i, det är bara att säga La schuchram..buckran, bade buckran, det funkar rätt bra. Ja "mina vänner" på hotellen har givit mig, all inclucive genom att helt sonika sätta upp drinkarna på all inclusive rum.
Ja "mina vänner" heter alltid Muhammed och kommer från Kairo, helt enkelt för att en pinky rimligtvis inte bör känna till något annat. Men, när vi kommit på speaking terms så visar det sig att det inte är helt korrekt, dom kan faktiskt heta något annat och komma från någon annan stad än Kairo även om sannolikheten är stor.
Den gamla parleuren från FN-bat 54M eller som den också hette "Arabiska för ökenfarare", funkar i alla väder och den har skänkt mig mycken glädje och givit The Old Egyptian många skratt men framför allt avsevärt höjt servicenivån oavsett Ramadan eller inte.
Kvinnan vid min sida kan bli lite irriterad på mig ibland och hon säger -Tänkt Du ska då tala med Gud och alla(h) men som sagt det skänker mig en oerhörd glädje men det har också inneburit på våra reor att vi haft det bra och ibland hamnat utanför "turistfällan" dvs att komma verkligheten närma.
 |
| Från vänster Shicha-boy, den ena av två som jag döpte till Tom och Jerry, han som är intresserad av min navel hette Khaled och den till höger har jag glömt namnet på. (så mycket pinky var man väl inte på bilden, men Fezen hade man kunnat vara utan) |
Jag har döpts till El Generale, "Ismailian" men framför allt kallar dom mig The Old Egyptian. Visst skulle jag kunna berätta mer om olika möten med folk från alla delar av världen men det tar för lång tid
Men som sagt.. The Old Egyptian passar mig utmärkt.
måndag 18 mars 2013
A Top-Ten English hero with today's demands would never have become a hero
I've always been childishly interested in history. Today, history can teach us much about the present and perhaps something about the future.
The story that I am about to tell you is about an English man, one of maybe the top five-ten,
But how did I know about this hero's existence. Well initially not at all.
The year is 2009 and slowly we wake up, a new day dawning in the city that once in Anglo-Saxon (after the Roman Empire kolaps about 400 AC) time was called Draefstestun. It's me, my wife and Angie and Mick, an English couple we met in Sharm El Sheik 2006.
On today's menu is a trip to the East, to the North Sea coast in the county of Norfolk.
We leave the house and go down the northern hill slope towards the village's central areas, down in the river Nene's valley.
We travel east and left traffic becomes a mental problem, even though I grew up with it. Each roundabout provides a panic feeling and you wish you had a Guinness or two before before departure.
We pass the 1990's IKEA logistics and service center for the GB, in the village of Draefstestun.
We will travel to the town of Cromer, Norfolk, at the North Sea coast. I know a little about a lot but to be honest, I have never heard of the city. But the adventure of travel, is that you do not know everything that is waiting up ahead.
We travel along the River Nene and approach the city Peterborough with it´s gigantic Cathedral, I do not know much about the building, but I believe it´s from 12-13 century.
River Nene flows northeast towards The Wash, but we travel eastward. I recognize a few roadsigns, King's Lynn and Great Yarmouth. These towns were the first in England that was bombed from the air by Zeppelins L4 and L3 in January 1915th.
We stop in a small village near Sandringhamn to look at the local market. The housewalls, closer to the coast, have changed the character and consists of round and oval stones.
Finally, we reach the town of Cromer and found our way to our B & B. The B & B had a fantastic character with old things, especially mannequins with old clothes in each room.
Imagine waking up in the middle of the night after a few beers and find this in the bedroom.
or this in the stairwell, Angie said that this one looked like me.
or fresh eggs for breakfast
The pier and Hotel de Paris in the background, not the one next door to the casino in Monte Carlo.
But now the story of a remarkable man, an English hero, maybe top 5 or 10 All Categories.
His name was Henry George Blogg, born 1876 dead 1954. He was a crab fisherman but also a lifeboatman.
He first went to sea as a lifeboatman in 1894 in the rowing lifeboat Benjamin Bond Cabbell.
In 1917 Blogg an his men set out to assist a Swedish ship, Fernebo, cleaved in half by a mine and after 24 hours of fighting the ocean, they had rescued all crew members.
In 1941 he was near drowning during operation.
Henry Blogg retired in 1947,after 53 years service and at age 71, 11 years past the usual retiring date.
He launched 387 times and rescued 873 people.
He was awarded the gold medal of the Royal Royal National Lifeboat Institution three times and the silver medal four times, the George Cross, the British Empire Medal, and a series of other awards.In 1924 Blogg was awarded the Empire Gallantry Medal by the King.
With today's demand for labor, Henry George Blog would not become a hero and rescued over 800 people because he lacked the most important prerequisites for this work ... He could not swim
The story that I am about to tell you is about an English man, one of maybe the top five-ten,
But how did I know about this hero's existence. Well initially not at all.
The year is 2009 and slowly we wake up, a new day dawning in the city that once in Anglo-Saxon (after the Roman Empire kolaps about 400 AC) time was called Draefstestun. It's me, my wife and Angie and Mick, an English couple we met in Sharm El Sheik 2006.
On today's menu is a trip to the East, to the North Sea coast in the county of Norfolk.
We leave the house and go down the northern hill slope towards the village's central areas, down in the river Nene's valley.
We travel east and left traffic becomes a mental problem, even though I grew up with it. Each roundabout provides a panic feeling and you wish you had a Guinness or two before before departure.
We pass the 1990's IKEA logistics and service center for the GB, in the village of Draefstestun.
We will travel to the town of Cromer, Norfolk, at the North Sea coast. I know a little about a lot but to be honest, I have never heard of the city. But the adventure of travel, is that you do not know everything that is waiting up ahead.
We travel along the River Nene and approach the city Peterborough with it´s gigantic Cathedral, I do not know much about the building, but I believe it´s from 12-13 century.
River Nene flows northeast towards The Wash, but we travel eastward. I recognize a few roadsigns, King's Lynn and Great Yarmouth. These towns were the first in England that was bombed from the air by Zeppelins L4 and L3 in January 1915th.
We stop in a small village near Sandringhamn to look at the local market. The housewalls, closer to the coast, have changed the character and consists of round and oval stones.
Finally, we reach the town of Cromer and found our way to our B & B. The B & B had a fantastic character with old things, especially mannequins with old clothes in each room.
But now the story of a remarkable man, an English hero, maybe top 5 or 10 All Categories.
His name was Henry George Blogg, born 1876 dead 1954. He was a crab fisherman but also a lifeboatman.
He first went to sea as a lifeboatman in 1894 in the rowing lifeboat Benjamin Bond Cabbell.
In 1917 Blogg an his men set out to assist a Swedish ship, Fernebo, cleaved in half by a mine and after 24 hours of fighting the ocean, they had rescued all crew members.
In 1941 he was near drowning during operation.
Henry Blogg retired in 1947,after 53 years service and at age 71, 11 years past the usual retiring date.
He launched 387 times and rescued 873 people.
He was awarded the gold medal of the Royal Royal National Lifeboat Institution three times and the silver medal four times, the George Cross, the British Empire Medal, and a series of other awards.In 1924 Blogg was awarded the Empire Gallantry Medal by the King.
With today's demand for labor, Henry George Blog would not become a hero and rescued over 800 people because he lacked the most important prerequisites for this work ... He could not swim
torsdag 7 mars 2013
Plans on the blogg
1, Sinai Beduin, Sawarkha and the Tarabin or The last train to El Arish
2. Swedish hospital during Korean war 1952
3. Draefstestun- The story of todays Thrapston in Northamptonshire
4. A brittish top 10 Hero thar would not be a hero by todays standard
5. The old Egyptian is back" part 2
The last two in english version
2. Swedish hospital during Korean war 1952
3. Draefstestun- The story of todays Thrapston in Northamptonshire
4. A brittish top 10 Hero thar would not be a hero by todays standard
5. The old Egyptian is back" part 2
The last two in english version
Jag en "yxa"
Bland svenska utlandssoldater så har en mängd uttryck, myter och sägner utvecklats. Innebörden av uttrycken har förändrats över tid. Men också tidens syn har förändrats. Att debattera "Pepparkaksgubbars" vara eller icke vara på 2010-talet, utifrån nån form av "rasistiskt" motiv, fanns inte på kartan.
Jag har ofta, i jaktstugan eller i bastun när snillen spekulerar efter några bira eller nån snaps funderat över varför killar alltid skall hitta på namn på allting oavsett om man är 60 eller några och 20.
Av olika skäl, vill jag inte publicera enskilda namn i detta form som referenser men några vet vad jag talar om.
Den svenske FN soldaten från 1:a FN-bataljonen 1:a kompaniet 3 pluton (förplutonen) skriver bl.a så här:
uttrycket "yxa" har därefter synbarligen gått i arv till efterföljande bataljoner och jag ser i text att det används t.o.m om oss soldater själva, vilket ju absolut inte var meningen".
Först för, kanske 10år sedan, gjorde jag samma upptäckt. Men jag kan säga att jag har idag inget problem med att kallas yxa.
Men varför uppstod begreppet yxa, ett handredskap som kom att betyda något helt annat, i en annan del av världen?
Det finns en hel mängd "sägner" till just ordet yxa. För mig år 1974 var det ett begrepp för "locals" och jag kan nämna ett exempel. Det fanns en "entrepenör" som hade ensamrätt på campens "miljöavfall". En dag utgick en order att de som senare kom att kallas "bröderna bajs" skulle åtföljas av svensk soldat för att undvika att "locals" avvek från den "rätta vägen" dvs man hade i uppdrag att samla in latrinen och inte sväva ut och besöka tälten, i jakten på nått värdefullt. Personligen var inte detta påtvingade uppdrag någon höjdare.
"Det var in i helvete varmt och att dra runt i en sanddyn var otroligt påfrestande, bara för att hålla koll på en yxa så att den höll sig på rätt spår". Ni kan tänka Er en lätt ensidig monolog mellan svenska, engelska och arabiska och visst sa jag på svenska....yx jävel mm. men man kunde ju alltid korrigera eventuella avvikelser med en stöt av mynningen på en AK-4:a.
I mitt fall så var jag otroligt vältränad när jag kom ner men värmen tog ut sin rätt man blev lite malish eller bokram, bade bokram, det spelar ingen roll eller imorgon eller övermorgon.
De vittnesmål jag pekat på, går i samma riktning dvs om det "kärvade" så uppstod okvädningord. dvs det som avvek från det normala blev yxa eller yxigt.
Men ordet yxa enligt vittnesmålen var ändå bara något som förekom och ibland i "light form". Eller som signaturen GS från den första bataljonen säger " Yallah-gubbe" var lite mer elakt än yxa.
Men hur var det med allt detta, vi fastslår att det var den 1:a Gaza bataljonen som införde begreppet yxa.
Hur var det sen med själv händelsen och här finns allt, Nån bil med en yx dekoration, antingen en logga eller registreringsskylt med AXE,erbjudande om en kvinna i utbyte mot en yxa men den idag gällande versionen är: "En man från vår förpluton plus någon annan soldat från vårt kompani blev utsedda att sköta mathållningen i ett speciellt kökstält. En natt blev det "inbrott" i kökstältet och en egyptisk Sinaiarab som vid flykten kunde gripas hade i kökstältet stulit lite mat plus en yxa, en köttyxa som kockarna använde vid köttstyckning. Det blev rabalder av detta. Tjuven överlämnades till lokal polis och kockarna fick order att säkrare förvara redskap och annat nattetid. Det var kvällen efter när kockarna plockade ihop sina prylar för säkrare förvaring som en av kockarna, (påtvingad???? egen anmärkning), förargad över dessa nya arbetsuppgifter tjuven förorsakat som han utbrast - Djävla yxa". Detta skall vara ursprunget!!!
För egen del kan jag tänka mig andra scenarion men helt klart är att begreppet kom att innebära något som i vår uppfattning avvek från normen. En förklaring kan vara exempelvis en viss språkförbistring- Du tilltalar en "local" på svenska, engelska och kanske lite arabiska, motparten har hörbarhet nolla men säger till slut till Dig... Do you speak english och vad gör Du då???? Jo Du säger God Dag Yxskaft på svenska för det betyder att allt du säger är malish.......
Jag har ofta, i jaktstugan eller i bastun när snillen spekulerar efter några bira eller nån snaps funderat över varför killar alltid skall hitta på namn på allting oavsett om man är 60 eller några och 20.
Av olika skäl, vill jag inte publicera enskilda namn i detta form som referenser men några vet vad jag talar om.
Begreppet Yxa
Den svenske FN soldaten från 1:a FN-bataljonen 1:a kompaniet 3 pluton (förplutonen) skriver bl.a så här:
uttrycket "yxa" har därefter synbarligen gått i arv till efterföljande bataljoner och jag ser i text att det används t.o.m om oss soldater själva, vilket ju absolut inte var meningen".
Först för, kanske 10år sedan, gjorde jag samma upptäckt. Men jag kan säga att jag har idag inget problem med att kallas yxa.
Men varför uppstod begreppet yxa, ett handredskap som kom att betyda något helt annat, i en annan del av världen?
Det finns en hel mängd "sägner" till just ordet yxa. För mig år 1974 var det ett begrepp för "locals" och jag kan nämna ett exempel. Det fanns en "entrepenör" som hade ensamrätt på campens "miljöavfall". En dag utgick en order att de som senare kom att kallas "bröderna bajs" skulle åtföljas av svensk soldat för att undvika att "locals" avvek från den "rätta vägen" dvs man hade i uppdrag att samla in latrinen och inte sväva ut och besöka tälten, i jakten på nått värdefullt. Personligen var inte detta påtvingade uppdrag någon höjdare.
"Det var in i helvete varmt och att dra runt i en sanddyn var otroligt påfrestande, bara för att hålla koll på en yxa så att den höll sig på rätt spår". Ni kan tänka Er en lätt ensidig monolog mellan svenska, engelska och arabiska och visst sa jag på svenska....yx jävel mm. men man kunde ju alltid korrigera eventuella avvikelser med en stöt av mynningen på en AK-4:a.
I mitt fall så var jag otroligt vältränad när jag kom ner men värmen tog ut sin rätt man blev lite malish eller bokram, bade bokram, det spelar ingen roll eller imorgon eller övermorgon.
De vittnesmål jag pekat på, går i samma riktning dvs om det "kärvade" så uppstod okvädningord. dvs det som avvek från det normala blev yxa eller yxigt.
Men ordet yxa enligt vittnesmålen var ändå bara något som förekom och ibland i "light form". Eller som signaturen GS från den första bataljonen säger " Yallah-gubbe" var lite mer elakt än yxa.
Men hur var det med allt detta, vi fastslår att det var den 1:a Gaza bataljonen som införde begreppet yxa.
Hur var det sen med själv händelsen och här finns allt, Nån bil med en yx dekoration, antingen en logga eller registreringsskylt med AXE,erbjudande om en kvinna i utbyte mot en yxa men den idag gällande versionen är: "En man från vår förpluton plus någon annan soldat från vårt kompani blev utsedda att sköta mathållningen i ett speciellt kökstält. En natt blev det "inbrott" i kökstältet och en egyptisk Sinaiarab som vid flykten kunde gripas hade i kökstältet stulit lite mat plus en yxa, en köttyxa som kockarna använde vid köttstyckning. Det blev rabalder av detta. Tjuven överlämnades till lokal polis och kockarna fick order att säkrare förvara redskap och annat nattetid. Det var kvällen efter när kockarna plockade ihop sina prylar för säkrare förvaring som en av kockarna, (påtvingad???? egen anmärkning), förargad över dessa nya arbetsuppgifter tjuven förorsakat som han utbrast - Djävla yxa". Detta skall vara ursprunget!!!
För egen del kan jag tänka mig andra scenarion men helt klart är att begreppet kom att innebära något som i vår uppfattning avvek från normen. En förklaring kan vara exempelvis en viss språkförbistring- Du tilltalar en "local" på svenska, engelska och kanske lite arabiska, motparten har hörbarhet nolla men säger till slut till Dig... Do you speak english och vad gör Du då???? Jo Du säger God Dag Yxskaft på svenska för det betyder att allt du säger är malish.......
torsdag 21 februari 2013
Abbes öden och äventyr uti Jorsala by.
Vi vrider tiden tillbaka till 1970-1972.
Det är Måndag och ytterligare en dag på Butterfly High, när min kompis Ulf från Jerusalemfararnas, Jorsala by allt enligt Selma "tjugan" Lagerlöf, (Nås i västerdalarna), kommer fram och säger med ett leende på läpparna "Du blev omnämnd på högmässan i kyrkan igår".
Jahaja, vad har man nu gjort. Då på den tiden var ju kyrkan och högmässan som ett verbalt internet med bröllop, begravningar men också aktuella händelser i sockna.
Visst hade jag träffat den andlige potentaten på Lördag kvällen men fanns något i detta möte som föranledde ett allmängiltigt intresse för sockenborna???
Vad blev sagt?? Jo säger Uffe prästen sa "Det finns Borlänge ungdomar som lär Nås ungdomarna att dricka öl"!!!!
Anmärkningsvärt att säga "stadsungdomar" i flertal, för det fanns bara en närvarande för det var jag och sen funderar jag lite kring det där med "att lära Nås ungdomarna att dricka öl", jag tror dom kunde ett och annat innan jag kom över sockengränsen som en kulturell särart.
Men hur var det med allt det här??
Jag hade sålt min första bil en blå VW bubbla med dryga 30 hästkrafter (DIN eller SAE ??) för att finansiera en tidigare vistelse uti denna by, tror det blev en back öl och pengar till rälsbussen hem. Nu körde man farsans och morsans SAAB V4:a och den skulle gå som en "Stig Blomkvist" oavsett vägunderlag.
Det kan faktiskt vara så att det var just denna lördag som jag packade in Lindal i nämnda V4:a för att hämta han fjälla i Dala-Järna, med ett litet pit-stop 30 meter ut på en åker, ja se det var en resa det.
Och det här var efter det att man liksom blivit accepterad, stadsbo, underliga kläder, dialekt och skulle ha en käftsmäll om man konkurrerade med de lokala skönheterna.
Allt nog, byns ungdomar och undertecknad skulle samlas på älvbrinken mellan älvbrona och Storängets Folketspark, straxt öster om kyrkan.
Här fanns Kråka, Mutte, Lill-Janis, retstickan Kim, Hanssons släkte, Lindal, Bäckströmmarna och många fler, kanske var vi runt ett tjog med varierande drycker.
Vi samlades vid en gammal transformatorstation, en sån där i falu rödfärg och i trä som såg ut som en liten klockstapel. Någon i "församlingen" kom på den ljusblå ideén att vi skulle tända en brasa. Den gammla transingen, tömd på sitt innehåll verkade ha bra råmaterial för en liten eld.
Plötsligt under dessa lite destruktiva men ändå gemytliga former hörs ett varningsrop "Prällen" och vips skingrades Nås ungdomarna åt alla väderstreck. Kyrkans makt var vid den här tiden uppenbart stor.
Med ett stoiskt lugn stod jag så ensam kvar på platsen. I min värld hade jag ju inte begått någon av de 7 dödssynderna förutom en Risingsbo Röd 3,5:a och en Prince cigg lite avslappat i ena mungipan, j inte någon annan synd heller för den delen, det var för tidigt på kvällen om man säger så.
Såhär kom prästen farande i 100 kilometer, "nummer och namn" och en hel del. Tyvärr riskerade samtalet att bli en monolog samtidigt som 4 eller 5 Nås ungdomar i förskingring närmade sig försiktigt, så jag blev väl tvungen att möta monologen med en dialog.
Så gick det till när jag omnämndes på högmässan i Nås kyrka tidigt 70-tal.
Det är Måndag och ytterligare en dag på Butterfly High, när min kompis Ulf från Jerusalemfararnas, Jorsala by allt enligt Selma "tjugan" Lagerlöf, (Nås i västerdalarna), kommer fram och säger med ett leende på läpparna "Du blev omnämnd på högmässan i kyrkan igår".
Jahaja, vad har man nu gjort. Då på den tiden var ju kyrkan och högmässan som ett verbalt internet med bröllop, begravningar men också aktuella händelser i sockna.
Visst hade jag träffat den andlige potentaten på Lördag kvällen men fanns något i detta möte som föranledde ett allmängiltigt intresse för sockenborna???
Vad blev sagt?? Jo säger Uffe prästen sa "Det finns Borlänge ungdomar som lär Nås ungdomarna att dricka öl"!!!!
Anmärkningsvärt att säga "stadsungdomar" i flertal, för det fanns bara en närvarande för det var jag och sen funderar jag lite kring det där med "att lära Nås ungdomarna att dricka öl", jag tror dom kunde ett och annat innan jag kom över sockengränsen som en kulturell särart.
Men hur var det med allt det här??
Jag hade sålt min första bil en blå VW bubbla med dryga 30 hästkrafter (DIN eller SAE ??) för att finansiera en tidigare vistelse uti denna by, tror det blev en back öl och pengar till rälsbussen hem. Nu körde man farsans och morsans SAAB V4:a och den skulle gå som en "Stig Blomkvist" oavsett vägunderlag.
Det kan faktiskt vara så att det var just denna lördag som jag packade in Lindal i nämnda V4:a för att hämta han fjälla i Dala-Järna, med ett litet pit-stop 30 meter ut på en åker, ja se det var en resa det.
Och det här var efter det att man liksom blivit accepterad, stadsbo, underliga kläder, dialekt och skulle ha en käftsmäll om man konkurrerade med de lokala skönheterna.
Allt nog, byns ungdomar och undertecknad skulle samlas på älvbrinken mellan älvbrona och Storängets Folketspark, straxt öster om kyrkan.
Här fanns Kråka, Mutte, Lill-Janis, retstickan Kim, Hanssons släkte, Lindal, Bäckströmmarna och många fler, kanske var vi runt ett tjog med varierande drycker.
Vi samlades vid en gammal transformatorstation, en sån där i falu rödfärg och i trä som såg ut som en liten klockstapel. Någon i "församlingen" kom på den ljusblå ideén att vi skulle tända en brasa. Den gammla transingen, tömd på sitt innehåll verkade ha bra råmaterial för en liten eld.
Plötsligt under dessa lite destruktiva men ändå gemytliga former hörs ett varningsrop "Prällen" och vips skingrades Nås ungdomarna åt alla väderstreck. Kyrkans makt var vid den här tiden uppenbart stor.
Med ett stoiskt lugn stod jag så ensam kvar på platsen. I min värld hade jag ju inte begått någon av de 7 dödssynderna förutom en Risingsbo Röd 3,5:a och en Prince cigg lite avslappat i ena mungipan, j inte någon annan synd heller för den delen, det var för tidigt på kvällen om man säger så.
Såhär kom prästen farande i 100 kilometer, "nummer och namn" och en hel del. Tyvärr riskerade samtalet att bli en monolog samtidigt som 4 eller 5 Nås ungdomar i förskingring närmade sig försiktigt, så jag blev väl tvungen att möta monologen med en dialog.
Så gick det till när jag omnämndes på högmässan i Nås kyrka tidigt 70-tal.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)