68M/L, den första UNIFIL, omständigheter

Det är oktober, nådens år 2012 och jag slötittar på Tvn. Man visar ett inslag från oroligheterna i Libanon i Syriens fotspår.
Plötsligt, en man med Baclava luva och den allestädes närvarande Ak 47:an. Jag bryr mig inte så mycket i just detta för det är inget ovanligt utan det är vad mannen med det dolda ansiktet säger!

"Vi kräver en politisk förändring utifrån dagens befolkningssituation". Det mannen säger kan vara helt korrekt! Men i västerländsk demokratisk anda så tycker vi kanske att en Ak 47 inte är receptet.

Jag tänker tillbaka på när vi satt i tältet på 54M (1974) och spekluderade i nya missionsområden. Golan stod högst på odds listan och därefter södra Afrika, vilket för oss kändes som ett attraktivt alternativ, baserat på Kongo hjältarna.

Kenya, Tel Aviv och Beirut stod högt på leave listan

Libanon erkändes som stat 1943 efter att först varit en del av det Ottomanska riket och från säg 1920 ingått i det Franska Palestina mandatet tillsammans med Syrien.

Landet utvecklades mycket snabbt och blev ett "västorienterat" finansiellt centrum för hela östra Medelhavet, men......

När landet bildades fanns en mängd grupper av olika religioner, etnicitet etc och när den politiska maktfördelningen skulle ske med hänsyn till detta så utgick man från en folkräkning som gjordes 1932.
Vilket innebar att de kristna var i majoritet (alltså 1932). Presidenten skall tillhöra den Maronitiska kyrkan, talmannen i parlamentet skall vara shiamuslim och premiärministern skall vara sunnimuslim.

2009 genomfördes en folkräkning och då var muslimerna i majoritet, därför kan jag säga att mannen med Ak 47:an har rätt, inget har förändrats sedan 1932!

Vid sidan av balansgången mellan olika etniskt/religiösa grupper så kom 1970 det Jordanska inbördeskriget eller svarta september som palestinierna kallar det hela och man kastades ut ur Jordanien och landade i Libanon (man åberopade den sk. Kairo-uppgörelsen från 1969, vilken förövrigt stred mot vapenstilleståndsavtalet från 1949. Kairo uppgörelsen tillät PLO att upprätta baser i Libanon för attacker mot Israel). Nu började motsättningarna ta fart ordentligt och 1976 invaderade Syrien (som betraktar Libanon som en provins). Nu havererade systemet och alla slogs mot alla. 1978 slog så Israel till mot PLO i södra Libanon och i detta sammanhang vände sig regeringen (som skulle spegla alla samhällets grupper baserat på folkräkningen 1932) till FN och bad om hjälp. Ett land som höll på att totalt falla sönder men där också alla grupper vid något tillfälle "prasslat under täcket med varandra" dvs heliga och oheliga pakter.

Kom med mig från Libanon, min brud
kom med mig från Libanon
Stig ner från Amans topp,
från toppen av Senir och Hermon,
Från Lejonets hemvist
Från pantrarnas berg

(höga visan)

 Nu var det dags för personal från bataljon 68 M i Sinai (1978) att under beteckningen 68M/L dra till Libanon till Lejonets hemvist enligt citatet från Höga Visan ovan, eller kanske man skall säga "In i lejonets kula".

Jag läser bl.a i uppdraget "3. Omedelbar etablering av en tillfällig (interim) styrka FN-styrka i södra Libanon i syfte att bekräfta tillbakadragandet (IDF?), återställa fred och säkerhet och att hjälpa Libanons regering att återfå sin auktoritet i området".

När jag tittar på detta i efterhand så konstaterar jag följande: Israel, Syrien och PLO hade 70.000 man i det lilla landet och övriga aktörer försökte "ha ihjäl varandra". Men också ett annat faktum, Libanons regering kontrollerade endast 10% av landet!! Jag menar att förutsättningarna var katastrofala den 21/3 1978 när 68M/L lämnade Sinai.

Bertil Stjernfelt har skrivit boken Fredsskådeplats SINAI, en bok som jag varmt rekommenderar och som även belyser genom analyser men också intervjuer med dom som var med på 68M/L.

Nu stannade dom svenska förlusterna till 1 KIA och 1 WIA men det hade kunnat bli många fler. Jag skall bara kort nämna WIA. Han skadades svårt, som han fortfarande lider av, och fick, jag tror det var 2011, ett avslag från Försvarsmakten. Om det var ytterligare ersättning eller ansvarsfråga kommer jag inte riktigt ihåg men avslagets motivering tillhör bland det värsta jag sett och det står jag för.

70-talets media värld styrdes av "rödvinsvänstern" och "sablade" den svenska insatsen. På sedvanligt sätt  med dåvarande journalistiska kompetens som vanligt, fullständigt saknade insikt om faktiska förhållanden.

United Nations Emegency Forces and the Sinai beduin, Napoleon, Tarabin, Tiyah

Man hade lämnat självdeklaration efter hemkomsten och svenska staten hade synpunkter kring förmånen av fri kost och logi, man tyckte att jag skulle betala skatt!
Det här var på den tiden man fortfarande kunde ta kontakt med en myndighet på det lokala planet. Sagt och gjort ner på myndigheten, visade bilder på "login", jord, sandgolv, reptiler, kräldjur, loppor, möss och dom världsberömda egyptiska flugorna. Försökte förklara Yallah stomage, Faraos hämnd och Cairo quick step (för utländska läsare, en svårartad diaré´) och att allt vi åt for ut där bak med självtryck under krampartade former. Allt detta ville man att jag skulle skatta för. Banne mig om inte fattig-jona på 1800-talet var skattebefriade för just detta. Men i andra sammanhang har jag aldrig klagat på förhållandena som rådde, det var en extrem miljö och allt hörde liksom till, det var bara så. Kamratskapet eller om man vill citera Tomas Di Leva " Vi har bara varandra". Sen att det var hur mycket tv serien M.A.S.H. 4077, det finns alltid en Radar eller Hawkeye.

Nåväl min kamp mot skattemyndigheterna var väl inte lika styvnackat som beduinernas protester vad gällde beskattning! Det har lett till våld och till och med uppror.
Man tror att det finns runt 80.000 beduiner på Sinai halvön. Anledningen till uppskattningen är att beduinerna inte vill ange exakt hur många man är och orsaken lär vara rädsla för beskattning. Man svarar därför på frågan om antalet, "lika många som kornen i sanden".


Runt 1850 besökte den amerikanske författaren Mark Twain, det Heliga Landet och han beskrev det i en bok som utkom runt 1860 på följande sätt. "Det är ett land där inte ens vanliga ökenväxter vill växa".
Exemplet får illustrera Ottomanernas problem med området. Det är dyrt att driva ett imperium och ett sätt att få någon ekonomi är att beskatta invånarna och samtidigt få kontroll på invånarna. Så runt 1850 började man införa ett fastighetsregister men även andra ekonomiska åtgärder. Beduinerna å sin sida hade inget som helst intresse av att bli beskattade och här har vi ett problem in i våra dagar, om man inte registrerar sig som fastighetsägare så äger man heller inte något land. Detta ur de styrandes synvinkel.

Tarabin tribe

Tarabinerna härstammar enligt legenden från Quraysh stammen från dagens Saudi Arabien ( profeten Muhammed härstammar från Quraysh). Man utvandrade någon gång på 1300-talet till Egypten (jag vet inte exakt var men har hittat en språk och dialektkarta som placerar dom vid dagens Suez) och kom att finnas där till 1779. Mamlukernas (faraonernas legoknektar) imperium föll sönder på 1500-talet och Mamlukerna kom under 1700-talet att administrera Egypten åt det Ottomanska Imperiet.

Vid den här tiden så hade turkar och egyptier inte mycket till övers för Sinai beduinerna. Under perioden 1750-1779 (under Ali Bey´s regering) så beslutade "egyptierna" att utrota Tarabinerna från "fastlandet". Av vilken orsak, vet jag inte.

1798-1801

Den 1/7-1798 landsteg Napoleon i Alexandria (jag har en anfader som antingen slagits med eller mot Napoleon, skall kolla detta närmare). Syftet var att med Egypten som bridgehead avancera via Palestina för att ta sig till Indien. Framryckningen gick via Cairo sedan längs Via Maris (Kantara Road) in i Palestina och upp mot Syrien.

Fotot taget 1974. Det finns många legender kring Sfinxens trasiga ansikte. En är att fransmännen under 1798-1801 års krig övade prickskytte på Sfinxen.

Men nu kliver Tarabinerna men också Tiyahe som också funnits i Egypten in i matchen. Tarabinernas uråldriga fiende Egypten hade fått stryk av Napoleon och "turkarna" i Palestina var försvagade. Dags för en alians. Året är 1799 och legenden säger att det började som en hedersfråga som är oerhört viktig för beduinerna. Den utlösande faktorn var en stulen get!

Legenden säger att ett antal kvinnor från stammen Ramadin eller möjligen Rasmadin norr om Beersheva (Beersheba) skulle driva sina getter till marknaden i Ramla söder om Jaffa. När man passerade en av Negevöknens främsta beduinstammar, Wuhaydat´s dirha så inträffade en händelse som bröt mot alla beduinregler när Wuhaydat helt sonika tog en get,slaktade den och bjöd sina gäster på den utan att betala för sig. Ett etikettsbrott, ett hedersbrott av stora mått. Så nu utbröt en blodig vendetta.

Rasmadin var genom giftemål nära samman med Tiyahe,

Kriget innebar att Wuhaydat med med allierade stammar förlorade. Jag skall bara nämna en som kommer att finnas med i fortsättningen och det är Billi-tibe.

1800 satt alltså Tarabin och Tiyahe på allt land på båda sidor av dagens Gaza/Israel gräns inklusive Gaza och en bit öster ut.

Men på förlorarnas sida fanns även Sawarkha eller Suwarkha och dessa kommer att finnas med i fortsättningen. Runt 1801 kommer Sawarkha tillsammans med Ottomanerna att ta tillbaka en del områden från Tarabinerna och Tiyahe.  1801 kommer Tarabinerna att occupera  Khan Yunis på dagens Gaza strip och förskjuta Armilat stammen till Rafah och Sheik Zuweid. Nu drar det ihop sig och detta kommer att ha betydelse in på 2000-talet!
Mellan 1807-1813 kommer delar av Tarabin och Tiyahe att kriga mot Sawarkha och i kölvattnet kommer en annan Sinai stam att göra entré Azazma.

Runt 1855 rök de forna vännerna  Tiyahe och Tarabin ihop i närheten av Betlehem. 1856 fördrevs Sawarkha till El Arish och 1864 utbröt krig mellan Sawarkha från El Arish och Tarabinerna i Gaza.

Nu kom inte bara krig mellan olika stammar utan även mellan olika familjer som försökte nå en position inom stammen ända långt in på 1900-talet.

En första lokalisering av beduinstammarna i Sinai

I  norr vid Medelhavet, från Suez kanalen till Gaza/Israeliska gränsen och söder ut mot El Kantara, Hemingway Road och beduinlinjen:

Laheiwat, Aquila, Sawarkha

Söder El Kantara:

Ayaidah, Tarabin (norra)

Söder Jerusalem Road:

Laheiwat (Safahia), Tiyaha 

Söder Kings Highway/Pilgrim Road:

Aleigat, Haweitat, Tiyaha, Laheiwat

Sawalah, Badara, Gebeleyah, Tarabin (syd)

Muziena (längst ner i söder runt Sharm El Sheik)

Detta är en grov indelning och stämmer inte riktigt, men jag kommer till det senare.

Jag har medvetet utelämnat, en mängd stammar och personnamn eftersom att läsningen skulle bli allt för tungläst eller saknar betydelse för dagens beduiner i Sinai eller UNEF.

Min rubrik United Nations Emergency Forces kommer att kortas ner till UNEF i fortsättningen i tillämpliga delar. Dagens situation i Sinai  kommer succesivt att föras över till blogg "Last train to Al Arish".

   

United Nations Emergency Forces and the beduin, varifrån kom dom och hur fungerar det?

Inledning.

Timsah-lägret vaknar till liv, för ytterligare en glödhet dag. Acklimatiseringen och att starta uppdraget som Camp kompani hade förändrats från att dels betrakta omgivningen med människor som såg ut som om tiden stått stilla sedan Jesu tid och dels för att klimatet påverkat kroppen från att ha varit pigg och alert till att röra sig i harmoni med omgivningen, för att spara krafter.
En egyptisk lastbil med skrikande soldater, viftande med sina Ak 47:or körde längs väg 4 genom Campen i riktning mot Suez och man tänkte "Va fan har Ni att jubla åt, Ni var en timme från att få storstryk!".
Kanske var man fortfarande lite förbannad efter en händelse som hände dagen innan och som jag tror aldrig dokumenterats.
Vi satt i tältet och spelade kort, svetten rann som vårbäckar över våra nakna överkroppar, när vi plötsligt hörde inte bara en utan kanske 5 pisksnärtar ovanför tältet. -Fan nån skjuter! Med en lite halvtaskig pokerhand i näven rusar vi ut ur tältet och spanar mot den egyptiska förläggningen på udden i Krokodilsjön. Reaktionen var "Fan om vi haft lite ammo så hade vi kunnat markera vår närvaro". Vi vände ryggen till och funderade på om vi skulle ha gått över Suez vägen till våra duschar och göra, gemensamt vända upp "asselet" för att visa vårt förakt för deras tilltag, men det blev liksom inget mer med det.
Förhållandet till "araberna" och israelerna var lite som en berg och dalbana, allt från att vi betraktades som en "fistel i ass.." som förhindrat respektive part en ärofylld seger över fienden, till gemytliga och avspända möten med respektive part.
Men också en skillnad i attityder som tex. (det här är från en briefing på plats). Alla inblandade parter i ett krig måste ha kartor som visar var minfälten ( och det fanns det gott om) ligger. ARE sa "Det har vi ingen aning om" och IDF sa "Det får Ni leta reda på själva". Och förresten ARE hette ADF 1974.
Men om vi hade förutfattade meningar så kan vi säga att efter en fotbollsmatch mot ARE på kulle 52 så blev vi inbjudna till  kulle 31 och ARE comander Mohammed Mohamoud, på tea med ost som svettades oerhört och dallrade som gelatin. För första gången i mitt liv träffade jag en Nubier och han behandlades som en 3:e klassens medborgare (jag kommer senare under bloggen "the old egyptian is back part 2" att träffa en Nubier igen). Så "rasism" finns i alla kulturer.

Mannen till höger är ADF/ARE commander för kulle 31 och 52, Mohammed Mohammoud. Mötet kan ha handlat om inbjudan till fotbollsmatch eller när vi hade besinransonering och blev erbjudna att få välja egyptisk bensin, antingen premium eller super. Vi visste att oktanen var låga så vi valde super och ändå hamnade vi på drygt 80 oktan. Notera kaffeburken, hos beduiner så handlar kaffedrickande om något som är "inom huset" och tea "ökensättet att umgås".

Nu tillbaka till Timsah lägret. Mera av praktiska skäl och utan att vi hade en aning om det så var merparten av våra tält placerade nord/syd med öppningen mot öster. Detta är beduinernas sätt att placera sina boningar. Att placera öppningen mot öster innebär soluppgång och därmed lycka, "the beduin way".
I den första buffertzonen och den centrala delen straxt norr om Jerusalem Road till straxt söder om Lexicon Road fanns förutom ARE och IDF inte ett spår av beduiner (Ayaida).

Undertecknad på patrull i ett Bar Lev fort söder Lexicon Road, längs Artillery Road. Observera mina,för egna pengar inköpta högskaftade egyptiska kängor. Våra svenska kängor hade för låga skaft för att ex. undvika ormbett. Det här fortet sprängdes av IDF själva.

Varför denna inledning? Jo här finns trådar som leder in i beduinernas värld, stolthet på ett sätt som vi västerlänningar bara kan känna när landslaget i fotboll eller ishockey vinner. Eller som en "local" sa när jag besökte Sharm el Sheik 3 månader efter bombningarna 2005 appropå det inträffade "I´m a muslim, I´m an Arab but i`m an Egyptian", på samma sätt gäller det för beduinerna fast istället för egyptier så säger man beduin eller rättare sagt namnet på den stam man tillhör. Det finns en lojalitet eller rättare sagt en stam solidaritet (Asabiyya) som vi inte kan föreställa oss.

När kom beduinerna till Sinai, vilka var dom och varför?

I vanlig ordning så finns dokumentation från Faraonsk tid (stele) kring nomader i Sinai från 3100 fk.kr (BC), vilka dom var får väl tillhöra historien. Att fastställa dagens beduinstammar i Sinai är som att betrakta, med all respekt, en "pyttipanna" olika stavning, klaner/stammar som gått in i eller ur olika konstellationer och detta gäller främst i den norra halvan av Sinai och kanske kring El Arish i synnerhet. En del av "problemet" kommer jag att lyfta till bloggen "Last train to El Arish" för att ta bort koppling till UNEF.

1700-talet.

På den arabiska halvön, det vi idag kallar Saudi Arabien, så utbröt oroligheter mellan olika stammar och klaner och en del beduiner kom att flytta på sig norrut mot exempelvis dagens Jordanien via Palestina, Sinai, Egypten (t.om ner till Nubien) och sen tillbaka till Sinai. Varför då Sinai? Jo det var "open territory". Man brukar dela in beduinerna efter, arabiskt ursprung och palestinskt ursprung och vad är nu det? Arabiskt ursprung (även stammar från dagens Yemen) kom mera "direkt" till Sinai via de 3 gamla vägarna som går i öst/västlig riktning. I norr Via Maris (Kantara Road) längs den uråldriga handelsvägen men också den väg som alla millitära operationer skett mellan Egypten och övriga mellanöstern. Jerusalem Road via Khatmia passet till Bersheeba och Jerusalem (Jerusalem Road var en rent militärt anlagd väg). I söder den uråldriga handelsvägen Kings Highway från Suez via Mittla passet, Naql (beduinernas huvudstad) till Eilat och vidare till Petra eller Mecca/Medina. I samband med Islams utbredning på 600-talet eller möjligen 1100-talet ,så kom förmodligen Kings Highway att döpas om till Pilgrim Road.

Det ser ut som om beduinstammarna med arabiskt ursprung i huvudsak hamnade på västkusten och södra delen av Sinai halvön. Stammar av palestinskt ursprung ser ut att ha hamnat i norra, nordöstra och östra delen av halvön. Men vi kan också säga att beduiner av palestinskt ursprung antingen fördrivits av Ottomanerna (turkisk dynasti) eller helt enkelt för att gränsen mellan Sinai och Negevöknen ur beduinsk synvinkel aldrig funnits utan det är en brittisk/turkisk gränsdragning som skedde kring 1850 och definitivt 1917-1923 i samband med det Ottomanska Imperiets undergång.

Nu finns några undantag från 1700-1900 talets förändringar vad beträffar kända ankomster till Sinai.

I särklass äldst och och dokumenterade Sinai beduiner som finns idag är Gebeleya från 500-talet (AC), Aleigat och Sawhalha runt 1300 (AC) och Tarabinerna, i Sinai på 1700-talet, och i Negev från 1300-talet (AC). Muziena i södra Sinai runt 1500-talet(AC), i princip samtliga söder om Pilgrim Road förutom Tarabin som även finns i norra Sinai. 1935 fanns en stam bestående av 20 tält, norr om St.Katarina klostret vid berget eller Gebel Igma som var Ajam dvs. icke arabiska, vilket är spännande. Skulle detta kunnat ha varit de ursprungliga Gebeleya???.

I nästa del börjar vi med Napoleons Palestina kampanj 1798-1801 (AC) och beduinernas inblandning men också en förklaring kring att vissa stammar hamnade i Sinai.

      

Wadi Tumilat

En Wadi är en uttorkad flodbädd i öken/stäpp områden som ibland fylls med vatten. När man flyger över södra Sinais höga bergsmassiv kan man tydligt se spåren som leder genom dalgångarna ner mot kustslätterna mot exempelvis Suez viken. Det ser ut som ett nätverk av blodkärl. En wadi som jag kommer till när det gäller beduinerna är Wadi Al Arish. Historiskt även kallad floden, Al Arish och utgjorde en gång i tiden gräns mellan Kaanans Land och Egypten.. En ca 25 mil lång floddal som sträcker sig sydväst Naql vid Pilgrim Road och mynnar ut vid Medelhavet vid Al Arish.

Men nu skall jag berätta om Wadi Tumilat (möjligen Turmilat) och vi skall ta oss tillbaka till faraonsk tid och farao Senusret III (även kallad Sesustris) 1878-1839 f.kr. Han planerade att bygga en kanal som förband Nildeltat med Röda Havet, kanske som en förbindelselänk med handelsvägen, Kings Highway  eller Pilgrim Road som vi känner den.
Den här kanalen skulle grävas från den östligaste av de 7 förgreningarna (jag har hittat 8 som lägst) som Nilen gör innan Medelhavet. Denna östligaste del av Nilen heter Pelusiac och utmynnade vid Pelusium.

Den här uråldriga sötvattenkanalen startade vid staden Zagazig vidare rakt österut i Wadi Tumilat via Heropolis (idag Tell Maskhuta ca 15km väster om dagens Ismailia). Ismailia hette förmodligen Timsah staden före 1850 e.kr. Straxt innan El Nafisha viker den av sydost mot Bittersjöarna.

Den egyptiske faraonen Necho II 610-595 f.kr ska ha slutfört arbetet innan han drog mot Syrien för att kriga med Assyrierna i alians med Babylonierna. Av och till har denna kanal förfallit men restaurerats. På 600-talet e.kr efter islams utbredning så stängdes kanalen för att förhindra varor att nå uppror i Medina och Mekka.

1799 upptäckte Napoleon kanalen.

I dagens Wadi Tumilat rinner den sötvatten kanal som alla som varit i Ismailia känner till. Den första kanalen löpte parallelt med dagens sötvattenkanal, som byggdes av 3000 arbetare runt 1860 för att förse den nya staden Ismailia med sötvatten. För oss var detta den fruktade Bilharzians tillhåll och på det där lite grabbiga sättet så döpte vi om denna fruktade sjukdom till Billy Harries efter canadensaren som var förbundskapten för vårt kära landsslag i ishockey. Före Aswan dammens byggande på 1960-talet så översvämmades ofta Lake Timsah när Wadi Tumilat fylldes med vatten från Nilen.

Till vänster dagens sötvattenkanal, vägen med cyklisten går rakt västerut från Ismailia mot Abu Suweir. Bron med betongpelarna är vägen från Port Said via  El Kantara ner till Cairo 1974. Detta är alltså Wadi Tumilat.

United Nations Emergency Forces and the beduin Ayaidah tribe

Bilden tagen lite senare eftersom att de första sängarna bestod av campingsängar med blått canvastyg och luftmadrass. För att få lite lämplig höjd över marken (för att undvika ovälkomna besök) så fylldes sandsäckar (sand fanns det gott om) som som sängbens förlängare.

Man väcks en tidig morgon, det är dags att vakna till liv. Man fullkomligt badar i svett, kvicksilvret har för länge sedan passerat 30+C och värre skulle det bli utöver dagen. Timsah-lägrets jordgolv bestod av gammal sjöbotten och det luktade konstant unket och fuktigt. På nått sätt kändes det lite som en midsommardags morgon utan att man för den skull överkonsumerat den legendariske "Arabens" drinkar för nån spänn kvällen innan på Pte-mässen.
Man trasslade sig ur moskitnätet skakade ur kläder och kängor för att driva bort eventuella kräldjur. Kläderna var så fuktiga att det kändes som att dra på sig ett sämskskinn.
Sen iväg genom shit-alley upp på sanddynen, och syna av sanden för att se vilka som möjligen besökt eller besökte larinen. Orm och skorpionspår var inte nån höjdare.

Ayaidah 

Bilden tagen från sanddynen, väster ut och beduinbyn Ez. Salim. Bakom lerhyddorna de södra delarna av "Skogen". En av hyddorna hade en vit flagga och skulle enligt uppgift innehålla en giftas mogen kvinna. År 2012 finns inte ett spår kvar efter byn.

I bakgrunden den drygt 800 meter långa sanddynen och till vänster på bilden några av våra tält. Observera riksväg 4:s (mellan Ismailia och Suez) bredd. Killarna på bilden är på väg mot den vid tillfället inte allt för tätbefolkade staden Ismailia. 2012 finns inte ett spår kvar av sanddynen men platsen är idag till vissa delar obebyggd. Kan det bero på att den fortfarande Yallah-stomage, saneras?

Ayaidah

Dessa båda bilder är med största sannolikhet tagna på  Ayaidah beduiner och då skall jag berätta lite om dom eftersom att alla UNEF II som befunnit sig i Ismailia har stött på dom. Men det skulle likaväl vara Fellahin dvs egyptiska bönder...men.
Dagens beduiner i Sinai med några undantag av ganska sent datum, 1700,1800-talet samt några förflyttningar under första halvan av 1900-talet. Dessutom bygger mycket av kunskapen om beduinerna på muntlig tradition (utom i ett specifikt fall). Ett hus/tält= en klan eller familj under en stam (tribe).
Jag har under mina undersökningar inte funnit speciellt mycket kring Ayaidah stammen men berättar det jag vet eller misstänker.
Ursprung: Ayaidah eller El-Ayayaidah kommer ursprungligen från Dhahataan i dagens Saudi Arabien dvs arabiskt ursprung och invandrade förmodligen någon gång på 1700-talet via Eilat/Taba och Kings Highway (Pilgrim Road) och hamnade i El Murra och Gebel Mukshaab. Jag har försökt identifiera platserna men bra hittat Jabal Muqassab vilket sannolikt är det samma som Gebel Mukshaab. Detta berg ligger nordost från Al Tor och är drygt 1650 meter högt.
Under 1920-talet inträffade en svår torka och Ayaidah gjorde som beduinerna brukar göra, "flyttar beroende på omständigheterna". och hamnade på båda sidor av Suez kanalen i Ismailia.
På den första kartan som jag hittade så sträckte sig deras Dirah dvs kärnområde från söder El Kantara till söder Bittersjöarna och öster ut en nord/sydlinje genom El Tasa. Röder påstår att delar av stammen skall finnas kring Baluza och Al Nagila.

Besha (trial by ordeal) och Orfi Law är centrala delar i beduinernas lag. Besha eller Taste of fire är en lagstiftning/domstol, där mål avgörs där vittnen saknas eller bevisföring saknas där offrets ställning är mycket starkt. Besha är pre-islamskt dvs har sina anor från tiden före 600-talet e.kr (AC) och ärvs inom en utsedd stam. Ayaidah är den stam (tribe) som innehar Tassa Bil Besha men också ställningen som Mubasha.

Runt mitten på 1980-talet sökte, Röder efter Mubasha och efter att ha besökt den lokala polisstationen (!) i Abu Suweir fick han en lokalisering -Abu Sultan. Ner i källaren, fram med en karta och jag har lokaliserat platsen. Ungefär 1,5 mil väster ut från Ismailia på södra sötvattenkanalens strand ligger Abu Sultan.
Röder fann Ayad Awad Garabee innehavaren av Tassa Bil Besha tillika Mubasha. Det är fullt möjligt att Ayad Awad Garabee utövade sina tjänster när vi var där nere under UNEF II.

The taste of flames går till så att, under vissa ceremonier (bl.a the ) tänder en eld, tar fram Tassa Bil Besha, en långskaftad sked som normalt används för att rosta kaffebönor och som man lägger på elden och hettar upp. Under tiden går man igenom tvistefrågan och hittar man ingen lösning så får den som anklagar slicka tre gånger på det glödgade stålet.Det är nu som "ämbetsmannen" Mubasha kommer in i bilden. Han skall syna graden av brännskador på tungan, inga brännskador= talar sanning. Därefter kommer olika nivåer av brännskador dvs olika sanningshalter eller lögner allt bedöms av Mubasha.

Mubasha Abu Sultan är inte bara för Sinais beduiner utan även för andra beduiner i Mellanöstern Notabelt är också att Mubasha Abu Sultan kunde uppvisa remisser med stämplar och allt, där lokala polisstationer remitterat olika tvistemål för att  genom Taste of flames avgöra utgången.

Om jag rundar av denna del med att säga så här kring fotona ovan: Mubasha Abu Sultan var fast bosatt Ayaidha beduin med jordbruk och jag påstår att bilderna ovan är tagna på Ayaidah beduiner vid Timsah lägret och någon påstår att jag har fel eller ljuger, så kräver min beduinska heder, upprättelse. Eftersom att jag är offret så är det den som påstår att jag ljuger, den som får slicka 3 gånger " Taste of Flames".     

United Nations Emergency Forces and the beduin part 1.

Inledning.

Året är 1208 f.kr vi befinner oss i Thebe. Farao Mernepthah har precis rest en "runsten" eller stele till sin ära efter sin seger över Libu eller Libyerna (Berberfolk) men han nämner också en tidigare kampanj mot det "sjöfarande folket" och Cananéerna. Vidare nämns för första gången Israeliterna i skrift.

Varför nämner jag detta? Jo av flera skäl. Jag kom från 1978 och framåt möta Berberna i Tunisien och bland det första man fick lära för att känna igen dom var att dom var "6 feet 2, var rödhåriga och hade blå ögon". Jag såg, en, som passade in på beskrivningen. När jag sedermera besökte Berberna i Matmata "demonerna från underjorden" (deras existens uppdagades så sent som 1967), så kan vi säga att beskrivningen inte stämde riktigt. Men 6 feet 2 kommer längre fram under resan bland Sinais beduiner.

Det "sjöfarande folken" eller "folken från öarna" hade sitt ursprung från Egeiska havet (dagens Grekland) och kallades i gamla testamentet, Filistéer, Phalstine eller kort och gott Palestiner. Filistéerna var ett av de sjöfarande folken och "försvann" förmodligen någon gång på 600-700 talet f.kr när assyrierna intog området.

Så här på bronsåldern så fanns imperier men framför allt stadsstater dvs städer som "kungariken" och i Filistéen (Palestina)bestod dom av en pentapolis dvs 5 städer. Dessa var: Gaza, Ashkelon, Ashdod, Ekron och Gath.
Ashdod nämns på Mernepthah stelen som en av städerna som angreps. Men Gath är intressant runt år 1000 f.kr, Davids kamp mot Goliat (som var från Gath) och beskrevs som 6 feet 9 i äldre källor.

Men det är också under Mernepthah´s eller möjligen hans far, Ramses II´s tid som Moses skall ha varit aktiv. En profet inom judendom, kristendom och Islam som på sitt sätt kommer att sammanfalla med UNEF II dryga 3000 år senare utan att vi vet om det.
I andra Mose bok 13:e kapitlet 17:e versen står apropå Filistéerna:

" När farao nu släppt folket, förde Gud dem icke på den väg som gick igenom filistéernas land, fast denna var den genaste; ty Gud tänkte att folket, när det fick se krig hota, kunde ångra sig och vända tillbaka till Egypten".

Vägen det talas om är med största sannolikhet Via Maris eller Kantara Road,som vi i UNEF känner den. Genom Gaza strippen är den idag döpt till Saladin Highway. Men jag återkommer till Via Maris.

Vi lämnar Thebe och fortsätter resan norr ut längs Nilen mot Heliopolis (Ain Shams eller the eye of the sun) i dag en stadsdel i norra Cairo (Cairo grundlades först 969 e. kr).
Året är juni 1974 och bataljon 54M skall avlösa 52:an och därmed bli UNEF IIs första "sommarbataljon". Det har gått drygt 8 månader sedan eldupphör och vapenstillestånd inleddes efter oktoberkriget eller Yom Kippur ( försoningshögtiden av alla tidpunkter) kriget.
Vi landar på Cairo International i Heliopolis.

Foto: Abbe 1974

Mina första ord på Afrikansk mark eller Egyptisk om man så vill, var när jag klev ur planet, och värmen som fullständigt sög både luft och kraft ur kroppen var "Hur i helvete skall Du överleva detta?". Jag glömmer det aldrig.

Vi sitter upp på lastbilsflaken och skall transporteras öster ut de ca 11milen till staden Ismailia vid Lake Timsah (krokodilsjön) vid Suez kanalen.

Detta var huvudvägen mellan Cairo och Ismailia. I basker blå Abbe. När jag var ner runt nineeleven 2001 var vägen en 4-filig motorväg genom Eastern Desert.

Det jag minns från själva resan var hur fel den svenska fältuniformen M59 var i detta klimat, ARE eller egyptiernas sista försvarslinje innan Cairo men också ett ofrivilligt ökenstopp p.g.a att "Stora Norrland" vi kan kalla honom det för nått måste man ju heta, hade drabbats av brusten blindtarm.
Helt kort om klädseln. Det rådde persedelbrist, främst de indiska bomullsuniformerna och vi kom i början att använda gröna fieldcaps. Nu kom skräddaryxan* på Camp Tre Kronor (kallades även infektionskliniken och uppenbarligen under 52M, Tre Minor)att sy upp en blå fieldcap åt mig för en skälig baccis (dricks).
* yxa är för utomstående läsare en benämning på lokalbefolkningen och tillkom under UNEF I i slutet av 1950-talet.

Vad ingen av oss visste var att vi befann oss i ett område som på gamla testamentets tid hette Gosen. Inte heller visste vi att gamla testamentets Suckot ( idag Tell El Mashuta)låg 18km väster om Ismailia. Vad är det för speciellt med denna okunskap? Jo det var härifrån Moses ledde israels folk ut ur Egypten via Bittersjöarna för kanske 3300 år sedan, om nu den historien är sann. Men vi kan säga så här att för varje gång vi tog oss till och från Cairo-Ismailia/Kantara så "crossed the trail of Moses".

Vi har nu vandrat ca 3300 år i tiden och i nästa avsnitt kommer jag att försöka plocka in Sinai beduinerna.

Pågående projekt på bloggen

The old egyptian is back part 2 (hur jag fick namnet The old egyptian, en resa i tid och rum)
United Nations Emergency Forces and the bedouin (Beduiner under UNEF 1956-1967, 1973-1979)
Farfar snyter vilda djur ur rockärmen ( lite familjärt)
Last train to El Arish (Beduinerna och laglöshetens Sinai 2012)

United Nations Emergency Forces and the beduin inledning

Det är månadsskiftet oktober/november 2005. Jag och frun var ner till south Sinai i april och hade en kanonvecka och beslutade redan då att återvända till hösten. Men så inträffade bombningarna den 23:e juli. Trots det var vi på väg och i mina planer ingick att hyra en jeep och ta mig dom dryga 35 milen norrut till den gamla buffertzonen. Frugan har icke uppvisat något intresse för en dylik "safari". 2005 hade det gått 31 år sedan man tjänstgjorde i Sinai.

Redan när vi passerar västspetsen på Cypern skärps uppmärksamheten, då som nu vill jag uppleva inflygningen mot Egypten. Bildens nederkant visar ungefär El Arish och österut. Det mörkare och rätlinjiga i bildens överkant är Israels gräns ner mot Eilat (ca 20 mil). Det måste vara nått fel på mig för jag letar fönster på båda sidorna i planet för att även kunna se kanalen och området för UNEF IIs buffertzon.

Som jag nämnt tidigare så var säkerheten verkligen på topp men jag har en liten egenhet, jag testar alltid vakternas förmåga dvs. om jag kan lura dom att tappa fokus.

Här har vi en som tydligen fått sina grejor via postorder och hade fokus på annat.

Enligt Camp David och fredsöverenskommelsen 1979 så indelades Sinai i 3 zoner, A, B och C vad gäller Egyptens styrkeförhållanden.Dom här 3 zonerna möts i en punkt ca 5 mil söder om St. Katarina klostret och går vidare ner till Sharm el Sheijk.

Bilden nedanär tagen i en av de 3 ursprungliga stadsdelarna, Naama Bay och klippan i bakgrunden är gränsen för zon A,B,C. Bakom klippan finns en ARE förläggning men att döma av den blåvita helikoptern som startar och landar, så ligger nog MFOs south camp i anslutning.

Camp David fredsavtalet 1979, zoner och styrkeförhållanden och som fortfarande gäller (2012).





 








A-zonen sträcker sig från Suez kanalen till 2:a buffertzonens IDF sida eller J och K linjen dvs öster om positionerna 566,567,568,569,(570 och 571) egentligen Khatmia passet öster El Tasa, Giddy och Mittlapassen via Katarina klostret till Sharm el Sheijk. Den "laglösa" C zonen är ca 2,5 mil bred vid Medelhavet och som bredast en 4-5 mil . Så vi kan säga att i Sharm el Sheijk så har vi både militär och "laglös" zon.

I nästa blogginlägg kommer jag att börja "beta av" beduinerna från söder till norr pga. av svårigheterna att identifiera stammarna i söder men jag börjar också med Muziena eftersom att dessa representerar en del av problemen som finns mellan El Arish och Gaza/Israel gränsen.