måndag 27 augusti 2012
Sinai desert, once again shaken by saber rattling part 1
Around August 8 2012 media cabledout news across the world, a terrorist attack occurred against an Egyptian police outpost. The first reports spoke of a globalized jihad group based in Gaza.
16 Egyptian border police killed and two armored vehicles were conquered and then make the attack agains Israel near the Israeli border crossing at Kerem Shalom.
The first vehicle was blown up by itself before the border and the other was knocked out by the IDF Air Force within the D-zone.
After that, shootings occurred between El Arish and Rafah and the news also said that MFO came under fire in central Sinai (MFO has denied the incident, onley stated that they heard the gunfire).
Lawlessness and terror attacks by criminals, political/religious groups, or...??
Some sources say that the outbreak of terrorist attacks increased after the overthrow of Housni Mobarak due to the fact that the Sinai desert is a demilitarized zone (since the peace treaty between Egypt and Israel in 1979).
So who rustles with whom and for what purpose, what is true or false in this part of the world?
Everything is possible, even if the objects that justifies the means for a Westerner can seem impossible to understand.
Westerners surely could say that everything that happens in the Middle East depends on the situation of the Palestinians. But is that really the case or are the Palestinians a victim, a brick in another game? who is who and what is the main goal or objectives.
By the way, how do you define Palestine and Palestinians?
I begin by describing Sinai, this historically and ancient desert peninsula that forms the boundary between Africa and Asia and then I will try to sort out some "facts" based on 17 visits to the Middle East and North Africa between 1974-2010.but also the consequences of what happens in this area.
End part one.
L
fredag 24 augusti 2012
The old egyptian is back
Mina två söner har blivit så gamla att vi i familjen beslutat oss för att göra en "sista" gemensam resa, 2 veckor på Cypern med en kryssning till Egypten, liksom för att dela semestern i två halvor.
Det är september 2001 och vi befinner oss i Fig Tree Bay eller Protaras som det egentligen heter. De tidiga svenska FN soldaterna på Cypern har nog varit i denna vik och badat innan hotellen tillkom.
Vi har en fantastisk havsutsikt och kan se den turkiska norra delen av ön. Jag kommer osökt att tänka tillbaka till 1973. Jag hade sökt och blivit antagen till FN-tjänst på denna ö men tackade nej. Men också på krigsutbrottet 1974 mellan greker och turkar men då befann jag mig i krigets Mellanöstern på UNEF 2 (United Nations Emergency Forces 2).
Det är den 11 september 2001, grabbarna är vid poolen, frun och jag sitter på balkongen, i morgon den 12:e skall vi ta oss till Limassol och båten som skall ta oss ner till Port Said i Egypten.
Plötsligt blir det liv nere vid poolen och jag rusar ner, lagom för att på storbildsteven se plan 2 flyga in i Word Trade Center. Så overkligt, en Die Hard film med Buce Willis. Står där med pojkarna och det enda jag säger är -Nu blir det krig! Mot vem eller vilka? Tja nån kommer att få betala för detta.
Vi lägger ut från Limassol. Det är liksom inte läge att berätta om att i denna hamn kapades ett kryssningsfartyg runt 1970 av någon palestinsk grupp.
Efter att ha njutit av en helt sagolik solnedgång över Medelhavet, vaknade man upp i Port Said, en av de 4 städerna längs Suezkanalen.
Jag står vid relingen och tittar ut över kajen. Den är avspärrad med kravallstaket och beväpnade vakter. Bussarna som skall ta oss de 22 milen söder ut är redan på plats. Vi skall åka i konvoj med beväpnad eskort.
Här på den västra sidan av Suezkanalen befinner vi oss i Afrika men vi kommer snart att se den östra sidan av kanalen, Sinai öknen som ligger i Asien.
Själva Port Said byggdes på 1850-1860 talet. Vid Suezkriget 1956 kom staden att ockuperas av engelsmännen. I december samma år kom den brittiska fanan att halas och staden kom genom den svenska FN-bataljonen att överlämnas till Egypten. I princip kommer det att finnas svenska FN-soldater öster om Port Said från 1956-1967 när 6-dagars kriget bröt ut. Nästa gång svenska soldater åter är på plats var under en period för 52M 1973/1974. Under 54M efter flytten från Timsha lägret i september/oktober 1974 till Al Nagila, kom svenska soldater att finnas "permanent" i området fram till freden och avvecklingen 1978/1979.
Jag svor en gång på att aldrig sätta min fot i detta land men nu 27 år senare stod "The old egypian" åter på egyptisk mark.
Vi klev ombord på bussarna och for genom de avspärrade gatorna i Port Said på våg söder ut. Vi passerar några gamla stidsvagnar som utgör monument från "ärofylda" segrar. Vi kommer att åka parallt med Suezkanalen passera Al Kantara ( som ödelades under utnötningskriget 1969/1970) ner till de västra förorterna till Ismailia (Abu Suweir och Al Nifisha där den gamla krigsfronten låg), därefter ökenvägen SSV genom Eastern Desert ner till Cairo (ca 11 mil).
Söder om Port Said är det bördigt med svartmylla från Nildeltat och jag funderar lite över kontrasterna för på andra sidan kanalen finns "bara" saltträsk, kvicksand och öken.
Området som vi nu åker i hette under Gamla Testamentets tid Goosen och för ca 3300 år sedan fanns här en man som "lurade i vassen", han hette Moses och skulle leda sitt folk ut ur den egyptiska fångenskapen till det förlovade landet.
"Och Israels barn bröto upp och drog från Ramses till Suckot, vid pass sexhundra tusen män till fots, förutom kvinnor och barn" 2:a Mosebok kapitel 12 vers37.
Suckot har identifierats som antingen Tell El-Mashuta (ca 18km väster Ismailia) eller Tell El Ratabe (Pitom ca 30km väster Ismailia).Nästa angivelse är Pi-Hahirot som anses ha legat straxt söder Stora Bittersjön.
Varför denna historiska utvikning? Tja mer som en kul grej, att alla som passerat Ismailia-Cairo har korsat Moses spår, utvandringen ur Egypten, Exodus.
Varför tog då inte Moses den kortaste vägen längs Medelhavet? Tja det kommer att utgöra grunden för min blogg "Provinsen Palestina".
Det är september 2001 och vi befinner oss i Fig Tree Bay eller Protaras som det egentligen heter. De tidiga svenska FN soldaterna på Cypern har nog varit i denna vik och badat innan hotellen tillkom.
Vi har en fantastisk havsutsikt och kan se den turkiska norra delen av ön. Jag kommer osökt att tänka tillbaka till 1973. Jag hade sökt och blivit antagen till FN-tjänst på denna ö men tackade nej. Men också på krigsutbrottet 1974 mellan greker och turkar men då befann jag mig i krigets Mellanöstern på UNEF 2 (United Nations Emergency Forces 2).
Det är den 11 september 2001, grabbarna är vid poolen, frun och jag sitter på balkongen, i morgon den 12:e skall vi ta oss till Limassol och båten som skall ta oss ner till Port Said i Egypten.
Plötsligt blir det liv nere vid poolen och jag rusar ner, lagom för att på storbildsteven se plan 2 flyga in i Word Trade Center. Så overkligt, en Die Hard film med Buce Willis. Står där med pojkarna och det enda jag säger är -Nu blir det krig! Mot vem eller vilka? Tja nån kommer att få betala för detta.
Vi lägger ut från Limassol. Det är liksom inte läge att berätta om att i denna hamn kapades ett kryssningsfartyg runt 1970 av någon palestinsk grupp.
Efter att ha njutit av en helt sagolik solnedgång över Medelhavet, vaknade man upp i Port Said, en av de 4 städerna längs Suezkanalen.
Jag står vid relingen och tittar ut över kajen. Den är avspärrad med kravallstaket och beväpnade vakter. Bussarna som skall ta oss de 22 milen söder ut är redan på plats. Vi skall åka i konvoj med beväpnad eskort.
Här på den västra sidan av Suezkanalen befinner vi oss i Afrika men vi kommer snart att se den östra sidan av kanalen, Sinai öknen som ligger i Asien.
Själva Port Said byggdes på 1850-1860 talet. Vid Suezkriget 1956 kom staden att ockuperas av engelsmännen. I december samma år kom den brittiska fanan att halas och staden kom genom den svenska FN-bataljonen att överlämnas till Egypten. I princip kommer det att finnas svenska FN-soldater öster om Port Said från 1956-1967 när 6-dagars kriget bröt ut. Nästa gång svenska soldater åter är på plats var under en period för 52M 1973/1974. Under 54M efter flytten från Timsha lägret i september/oktober 1974 till Al Nagila, kom svenska soldater att finnas "permanent" i området fram till freden och avvecklingen 1978/1979.
Jag svor en gång på att aldrig sätta min fot i detta land men nu 27 år senare stod "The old egypian" åter på egyptisk mark.
Vi klev ombord på bussarna och for genom de avspärrade gatorna i Port Said på våg söder ut. Vi passerar några gamla stidsvagnar som utgör monument från "ärofylda" segrar. Vi kommer att åka parallt med Suezkanalen passera Al Kantara ( som ödelades under utnötningskriget 1969/1970) ner till de västra förorterna till Ismailia (Abu Suweir och Al Nifisha där den gamla krigsfronten låg), därefter ökenvägen SSV genom Eastern Desert ner till Cairo (ca 11 mil).
Lite historia.
Söder om Port Said är det bördigt med svartmylla från Nildeltat och jag funderar lite över kontrasterna för på andra sidan kanalen finns "bara" saltträsk, kvicksand och öken.
Området som vi nu åker i hette under Gamla Testamentets tid Goosen och för ca 3300 år sedan fanns här en man som "lurade i vassen", han hette Moses och skulle leda sitt folk ut ur den egyptiska fångenskapen till det förlovade landet.
"Och Israels barn bröto upp och drog från Ramses till Suckot, vid pass sexhundra tusen män till fots, förutom kvinnor och barn" 2:a Mosebok kapitel 12 vers37.
Suckot har identifierats som antingen Tell El-Mashuta (ca 18km väster Ismailia) eller Tell El Ratabe (Pitom ca 30km väster Ismailia).Nästa angivelse är Pi-Hahirot som anses ha legat straxt söder Stora Bittersjön.
Varför denna historiska utvikning? Tja mer som en kul grej, att alla som passerat Ismailia-Cairo har korsat Moses spår, utvandringen ur Egypten, Exodus.
Varför tog då inte Moses den kortaste vägen längs Medelhavet? Tja det kommer att utgöra grunden för min blogg "Provinsen Palestina".
Vi reser vidare.
Den kvinnliga guiden från Alexandria pratar på, jag lyssnar med ett öra samtidigt som jag tittar nyfiket på landskapet. Vi närmar oss El Kantara. Först kan jag konstatera den märkliga syn det var att se stora fartyg liksom flyta fram genom öknen. När jag tjänstgjorde här nere var Suezkanalen stängd. Den öppnades i juni 1975. Här och var syns de väldiga vallarna på kanalens östra stand men jag kan också se "parkeringsfickor" för artelleri som numera är asfalterade.
Plötsligt får jag se en gigantisk bro (Mubarak Peace Bridge)över kanalen och guiden berättar att det är ett kinesiskt biståndsprojekt. Jag kommer osökt att tänka på ett liknande projekt lite sydost, chineese farm (jag visste inte efter 27 år att denna beteckning var fel, japaneese farm skulle ha varit korrekt).
Över mina läppar kommer "ta mig fan inget har förändrats, en bro som utmynnar i absolut ingenting".
Min uppmärksamhet stegras och plötsligt får jag se en liten sötvatten kanal - Här har jag varit!!! Vi passerar nu Ismailia och avtagsvägen som löper parallelt med den stora sötvatten kanalen in mot Ismailia. Jag ser stan, men också "skogen" söder om sötvattenkanalen där 50:an och 52:an hamnade under häftig crossfire i november och december 1973. Jag vet att bortom skogen vid Lake Timsha, "krokodilsjön", låg vårt Camp Tre Kronor 1974. The old egyptian får starka flashbacks, en klump i halsen och en fuktig ögonvrå, jag säger ingenting, bara pekar.
Vi lämnar det som en gång var den gamla fronten och far vidare genom Eastern Desert, då på min tid var vägen ner mot Cairo en asfalterad 2-filig väg. Idag en 4-filig motorväg och jag förstår varför jag inte kan se den gamla varningsskylten för farlig högerkurva (jag vet inte varför den fanns där 1974 för nån kurva fanns inte att se).
En egyptisk armeförläggning ligger "utslängd" i öknen och jag tänker "Grattis killar, där har ni det varmt och gott".
Själva infarten mot Cairo är mangefik, där de väldiga pyramiderna reser sig mot horisonten. Dit ska vi och om jag förstår guidens varningar om kamelförarna så har inget förändrats på 27 år.
Vi når pyramiderna och kvicksilvret ligger på 50+, det känns på nått sätt som att allt är som det ska, för The old egyptian is back, om bara för en dag.
Själva epitet The old egyptian fick jag efter 2005 när jag 9 gånger återvände till South Sinai.
tisdag 21 augusti 2012
fredag 11 maj 2012
Jag hade en dröm
Det är min fasta övertygelse att människor måste ha drömmar. Det kan vara allt från vardagliga till mer eller mindre spektakulära. Men drömmar förverkligas sällan om man inte gör något och om en dröm bara blir en dröm så kan vardagen te sig något fattigt.
Jag har haft mängder av drömmar, små som stora och har haft förmånen att få uppfylla dom allra flesta med övervägande skön känsla.
Nu kan denna story låta som om att jag är så "jävla" bra, men det handlar inte om det utan mera att förmedla en ett budskap kring att man kan faktiskt göra en dröm till verklighet om man bara spänner bågen och vågar ta språnget.
Jag har haft mängder av drömmar, små som stora och har haft förmånen att få uppfylla dom allra flesta med övervägande skön känsla.
Nu kan denna story låta som om att jag är så "jävla" bra, men det handlar inte om det utan mera att förmedla en ett budskap kring att man kan faktiskt göra en dröm till verklighet om man bara spänner bågen och vågar ta språnget.
1989
Jag har väl alltid haft en dröm om att med två tomma händer bygga ett företag, vara framgångsrik för att ha möjligheten att lägga av vid 55 års ålder och ligga i Saint Tropez, zippa på nån paraplydrink och spana på topless brudar. Okey då, det sista kanske mindre lämpligt utan solglasögon, eller om man så vill, det sist nämnda hade förmodligen lett till att min fru gett mig ett par blåtiror och röda öron.
ASG (DHL) ett av Sveriges 2 största transport och speditionsföretag var som en betongbunker eller likt Titanic man visste i bästa fall vart man ville men att förändra kursen tog ofantlig tid. Det var en tid med omorganisationer vart annat år.
Hade jag vid den här tiden vetat var DHL och DSV står idag drygt 20 år senare så hade jag snabbt tagit tillbaka ordet betongbunker på den tiden och ändrat det till kund tillvänd.
På den här tiden var rebellen, vilden, galningen från Borlänge känd i företaget från norr till söder i Sverige. Den som tänjde gränserna till det yttersta, rev pyramider. Jag hade roligt. I vissa fall fick jag hålla på, en sorts tyst accept så länge som jag tjänade pengar.
Men så inträffade en händelse, och jag blev riktigt förbannad. Jag skulle bida min tid och vid lämplig tidpunkt lämna företaget och verkställa min dröm om att med 2 tomma händer bygga upp en verksamhet. Men jag hade också gett mig fan på, att fullständigt krossa innebörden av ett otroligt starkt varumärke, den blågula elipsen med tre bokstäver, det stora mäktiga bolaget, skulle få sitta på läktaren helt oförmögna att kunna påverka utvecklingen. En Davids kamp mot Goliat.
Jag har alltid med en dåres envishet hävdat, att medarbetare, i ett tjänsteproducerande företag är företagets enda "substansvärde". Brukar säga att om man tar ett IT-konsultföretag och alla slutar, vilket värde har då företagsnamnet?
Min "gamle" chef Jan Glaving kom förbi en dag och visade en annons i en tidning där Nordisk Transport och Spedition, NTS sökte entrepenörer i Sverige som ville bygga upp ett lokalkontor.
NTS ett av Sveriges 10 största transportbolag vad gällde utrikestrafik och ägdes av det börsnoterade Investmentbolaget Ratos eller Söderbergs familjen.
Glaving och jag for iväg för ett möte på neutral mark. Vi hade först ett gemensamt möte och därefter enskilda.
Vi talade lön och man frågade vad jag hade idag, jag tog lönen och plussade på, för jag visste att man måste ta i lite redan från början. Jag fick det plus 3000 spänn till. Dessutom fick jag välja tjänstebil eller 1500-2000 skattefritt i månaden, en extra semestervecka men också en mobiltelefon att fritt disponera efter eget gottfinnande. Jag skrev på direkt. Det där med mobiltelefon var på den tiden en NMT 450 som vägde 10 kilo, en sk. "tegelsten".
Nu backade Glaving ur p.g.a hälsoskäl och Åke min gamla kollega från ASG kom istället.
Samtidigt som vi gjorde klart med NTS företagsledning så satt representanter för NTS i Helsingborg i förhandlingar med MaserFrakt kring ett ombudsskap, det mötet fick avbrytas vid sittande bord. Den enda jag med bestämdhet kan säga var med på det mötet från MFs sida var med Hans Stridh sen är jag oklar över Bellman, Jarl Magnusson, Jan Hellsten (också han med ett förflutet på ASG) och Lasse Hedwall.
Själva uppsägningen kom som en bomb, jag gick först och Åke en månad senare. Jag säger till Ola Gustavsson, -Sitt lugn och fin i båten, vi kommer att ses igen.
Högsta distriktschefen ringde och ville börja kohandla och jag skall återge dom exakta orden jag sa till honom "Varje belopp Du nämner kommer jag att se som en förolämpning för det innebär att varje belopp har Ni kunnat betala mig tidigare och dessutom har jag gett mitt ord på att stå för min överenskommelse med min nya uppdragsgivare".
Förutsättningarna från NTS sida var mycket "enkla", gör bäst fan Du vill bara Du tjänar pengar och Du har 3-år på Dig (tydligen en erfarenhetsgrej) men också en lite mindre grej, bättre med en krona i plånboken än ingen alls. Jo det fanns faktiskt en sak till, Du är ansvarig för större delen av Gästrikland, Hälsingland samt givetvis Dalarna, vill Du ta mer så får Du det bara vi stämmer av. Ja så enkelt kan det va!
Så satt Åke och jag hemma vid mitt köksbord med våra mobiltelefoner, ja vi var ju satta i karantän som det hette. Vi ringde runt till kunder och informerade.
Jag hade faktiskt en ide´om att vi inte skulle ha något fast kontor utan vara lite "high-tec" eller mobila men det kom ändå att bli ett traditionellt kontor på Nygårdsvägen ( flyttade in i april 1989).
Det kom att bli inledningen på en spännande resa, vi var vilda och galna och hade hur kul som allra helst. Bl.a brukade vi samla ihop alla icke avtalsbundna uppdrag under veckan och sen satt vi på fredag eftermiddag, drack några pilsner och bestämde hur mycket pengar företaget skulle tjäna just den veckan.
Vi tog på oss allt från jordens alla hörn och det var vi, som "lokalkontor", ensamma om i Dalarna och det finns så många dråpliga historier.
ASG/DHL måste ha varit en "plantskola" för samtidigt som vi etablerade oss tillkom Ronneby, Kalmar, Växsjö, Karlstad och Luleå.
NTS var ett företag som bestod av ca 30 "lokala företag" från norr till söder, var och en med sin speciella nisch. Ordet centrala kostnader var totalt bannlyst och man tjänade runt 40 miljoner varje år oavsett hög eller lågkonjunktur. Säljare? "Nått sånt jävla skit skall vi inte ha" som vVd, marknadschef och bolagets starke man sa. Kunden talar direkt med produktionen/"det lokala företaget" och får prisförslag.
Hösten 1989 gjorde jag ett utspel/affärsförslag till Glaving på ASG, jag köper plats på Era Norgebilar varje dag till ett fast pris oavsett om jag har nått gods eller ej. Naturligtvis tackade man nej.
I början av 1990 fick jag så ett telefonsamtal från ASG/DHL åkaren Jan Erlandsson på JALE åkeri, där han dels inte trodde på någon utveckling inom ramen för ASG och han undrade om vi kunde träffas och tala framtid. Sagt och gjort, JALE, Åke, jag och Ola Gustavsson (transportledare vid ASG) träffades på Hotel Lerdalshöjden och skissade på en framtid.
Vi hade ingenting, inte ett "eget paket" men vi kom överens om att "köra på". Mitt krav på JALE var att dom på ett snyggt sätt skulle säga upp avtalet med ASG/DHL, Mora Intertrans AB skapades för att inte störa övrig verksamhet mellan JALE och ASG/DHL.
I maj 1990 kom dåvarande Platschefen vid ASG i Borlänge ut till Ola Gustavsson och visade uppsägningsbrevet. På eftermiddagen samma dag sade Ola upp sig. Ingen på ASG/DHL kopplade samman händelserna och i augusti drog vi igång konceptet.
Alla verktyg fanns på plats, en klar och tydlig affärsplan och genomförandet skulle ske "militära strategier"dvs kliniskt för nu kommer en resa som t.om kommer att hamna på ledningsnivå i ett av Sveriges 2 största transport företag, en på många sätt och vis, unik maktposition inom ett marknadssegment.
Det gigantiska storföretaget skulle få sig en rejäl omgång, ett varumärke skulle krossas!
Eftersom att jag pensionerat mig från branschen så kommer jag att i nästa inlägg beskriva hur och på vilket sätt. Jag skall också beskriva varför, som jag sa i MaserFrakts kundtidning sa "Jag har aldrig upplevt en lågkonjunktur". Det gällde perioden 1990-2008.
Det kommer således en "Jag hade en dröm del 2" innan Slaget om Norge kommer.
ASG (DHL) ett av Sveriges 2 största transport och speditionsföretag var som en betongbunker eller likt Titanic man visste i bästa fall vart man ville men att förändra kursen tog ofantlig tid. Det var en tid med omorganisationer vart annat år.
Hade jag vid den här tiden vetat var DHL och DSV står idag drygt 20 år senare så hade jag snabbt tagit tillbaka ordet betongbunker på den tiden och ändrat det till kund tillvänd.
På den här tiden var rebellen, vilden, galningen från Borlänge känd i företaget från norr till söder i Sverige. Den som tänjde gränserna till det yttersta, rev pyramider. Jag hade roligt. I vissa fall fick jag hålla på, en sorts tyst accept så länge som jag tjänade pengar.
Men så inträffade en händelse, och jag blev riktigt förbannad. Jag skulle bida min tid och vid lämplig tidpunkt lämna företaget och verkställa min dröm om att med 2 tomma händer bygga upp en verksamhet. Men jag hade också gett mig fan på, att fullständigt krossa innebörden av ett otroligt starkt varumärke, den blågula elipsen med tre bokstäver, det stora mäktiga bolaget, skulle få sitta på läktaren helt oförmögna att kunna påverka utvecklingen. En Davids kamp mot Goliat.
Jag har alltid med en dåres envishet hävdat, att medarbetare, i ett tjänsteproducerande företag är företagets enda "substansvärde". Brukar säga att om man tar ett IT-konsultföretag och alla slutar, vilket värde har då företagsnamnet?
Min "gamle" chef Jan Glaving kom förbi en dag och visade en annons i en tidning där Nordisk Transport och Spedition, NTS sökte entrepenörer i Sverige som ville bygga upp ett lokalkontor.
NTS ett av Sveriges 10 största transportbolag vad gällde utrikestrafik och ägdes av det börsnoterade Investmentbolaget Ratos eller Söderbergs familjen.
Glaving och jag for iväg för ett möte på neutral mark. Vi hade först ett gemensamt möte och därefter enskilda.
Vi talade lön och man frågade vad jag hade idag, jag tog lönen och plussade på, för jag visste att man måste ta i lite redan från början. Jag fick det plus 3000 spänn till. Dessutom fick jag välja tjänstebil eller 1500-2000 skattefritt i månaden, en extra semestervecka men också en mobiltelefon att fritt disponera efter eget gottfinnande. Jag skrev på direkt. Det där med mobiltelefon var på den tiden en NMT 450 som vägde 10 kilo, en sk. "tegelsten".
Nu backade Glaving ur p.g.a hälsoskäl och Åke min gamla kollega från ASG kom istället.
Samtidigt som vi gjorde klart med NTS företagsledning så satt representanter för NTS i Helsingborg i förhandlingar med MaserFrakt kring ett ombudsskap, det mötet fick avbrytas vid sittande bord. Den enda jag med bestämdhet kan säga var med på det mötet från MFs sida var med Hans Stridh sen är jag oklar över Bellman, Jarl Magnusson, Jan Hellsten (också han med ett förflutet på ASG) och Lasse Hedwall.
Själva uppsägningen kom som en bomb, jag gick först och Åke en månad senare. Jag säger till Ola Gustavsson, -Sitt lugn och fin i båten, vi kommer att ses igen.
Högsta distriktschefen ringde och ville börja kohandla och jag skall återge dom exakta orden jag sa till honom "Varje belopp Du nämner kommer jag att se som en förolämpning för det innebär att varje belopp har Ni kunnat betala mig tidigare och dessutom har jag gett mitt ord på att stå för min överenskommelse med min nya uppdragsgivare".
Förutsättningarna från NTS sida var mycket "enkla", gör bäst fan Du vill bara Du tjänar pengar och Du har 3-år på Dig (tydligen en erfarenhetsgrej) men också en lite mindre grej, bättre med en krona i plånboken än ingen alls. Jo det fanns faktiskt en sak till, Du är ansvarig för större delen av Gästrikland, Hälsingland samt givetvis Dalarna, vill Du ta mer så får Du det bara vi stämmer av. Ja så enkelt kan det va!
Så satt Åke och jag hemma vid mitt köksbord med våra mobiltelefoner, ja vi var ju satta i karantän som det hette. Vi ringde runt till kunder och informerade.
Jag hade faktiskt en ide´om att vi inte skulle ha något fast kontor utan vara lite "high-tec" eller mobila men det kom ändå att bli ett traditionellt kontor på Nygårdsvägen ( flyttade in i april 1989).
Det kom att bli inledningen på en spännande resa, vi var vilda och galna och hade hur kul som allra helst. Bl.a brukade vi samla ihop alla icke avtalsbundna uppdrag under veckan och sen satt vi på fredag eftermiddag, drack några pilsner och bestämde hur mycket pengar företaget skulle tjäna just den veckan.
Vi tog på oss allt från jordens alla hörn och det var vi, som "lokalkontor", ensamma om i Dalarna och det finns så många dråpliga historier.
ASG/DHL måste ha varit en "plantskola" för samtidigt som vi etablerade oss tillkom Ronneby, Kalmar, Växsjö, Karlstad och Luleå.
NTS var ett företag som bestod av ca 30 "lokala företag" från norr till söder, var och en med sin speciella nisch. Ordet centrala kostnader var totalt bannlyst och man tjänade runt 40 miljoner varje år oavsett hög eller lågkonjunktur. Säljare? "Nått sånt jävla skit skall vi inte ha" som vVd, marknadschef och bolagets starke man sa. Kunden talar direkt med produktionen/"det lokala företaget" och får prisförslag.
Hösten 1989 gjorde jag ett utspel/affärsförslag till Glaving på ASG, jag köper plats på Era Norgebilar varje dag till ett fast pris oavsett om jag har nått gods eller ej. Naturligtvis tackade man nej.
I början av 1990 fick jag så ett telefonsamtal från ASG/DHL åkaren Jan Erlandsson på JALE åkeri, där han dels inte trodde på någon utveckling inom ramen för ASG och han undrade om vi kunde träffas och tala framtid. Sagt och gjort, JALE, Åke, jag och Ola Gustavsson (transportledare vid ASG) träffades på Hotel Lerdalshöjden och skissade på en framtid.
Vi hade ingenting, inte ett "eget paket" men vi kom överens om att "köra på". Mitt krav på JALE var att dom på ett snyggt sätt skulle säga upp avtalet med ASG/DHL, Mora Intertrans AB skapades för att inte störa övrig verksamhet mellan JALE och ASG/DHL.
I maj 1990 kom dåvarande Platschefen vid ASG i Borlänge ut till Ola Gustavsson och visade uppsägningsbrevet. På eftermiddagen samma dag sade Ola upp sig. Ingen på ASG/DHL kopplade samman händelserna och i augusti drog vi igång konceptet.
Alla verktyg fanns på plats, en klar och tydlig affärsplan och genomförandet skulle ske "militära strategier"dvs kliniskt för nu kommer en resa som t.om kommer att hamna på ledningsnivå i ett av Sveriges 2 största transport företag, en på många sätt och vis, unik maktposition inom ett marknadssegment.
Det gigantiska storföretaget skulle få sig en rejäl omgång, ett varumärke skulle krossas!
Eftersom att jag pensionerat mig från branschen så kommer jag att i nästa inlägg beskriva hur och på vilket sätt. Jag skall också beskriva varför, som jag sa i MaserFrakts kundtidning sa "Jag har aldrig upplevt en lågkonjunktur". Det gällde perioden 1990-2008.
Det kommer således en "Jag hade en dröm del 2" innan Slaget om Norge kommer.
söndag 22 april 2012
Postorderföretaget Clas Olsson Insjön etablering Norge
Året är 1983 och jag har blivit utnämnd till säljledare ASG (DHL) och Division Europa med placering vid Borlänge-kontoret.
Egentligen en på ren svenska, jävla tid med ständiga omorganisationer.
En av mina största kunder var Clas Olsson i Insjön och jag satt med kontrakt för import av varor från jordens alla hörn.
En dag ringde min kontakt, Gunnar Segerström Administrativ chef och undrade om jag kunde komma förbi man ville prata om Export till Norge(!!!) en något överraskande fråga.
Så vi bokade tid och när jag kom till Insjön så var dåvarande VDn Håkan Tyhle´n närvarande.
Man berättade att man hade en ganska stor omsättning vid försäljning till Norge och att den egentliga marknadsföringen endast bestod av norrmän som passerat Insjön, fått med sig en katalog " och satt där på Hardangervidda" och beställde.
Man bedömde att om man kunde förenkla tullproceduren i Norge, skaffa en effektiv distribution så skulle man kunna öka omsättningen betydligt för Norge geografiskt var perfekt för postorderkonceptet, i praktiken fanns det inte(själva butikskonceptet var ännu inte uppfunnet).
Man hade en vilja, en grund för ett koncept som innebar att slutkunden skulle slippa stå och köa på något postkontor för att betala avgifter som ex. tull och moms utan man ville ha ett upplägg där kunden betalade ett pris levererat hem till dörren, precis som i Sverige.
Jag bad att få 14 dagar på mig att fundera. Det var en mängd svårigheter i konceptet av alla möjliga och "omöjliga" varianter.
Hem på "kammarn", här skulle, "jävlar anamma", presenteras ett koncept utan motstycke inom svensk transportnäring.
1. Etablering. Ökonomipartner A/S skulle kunna bli Clas Olsson A/S för att dels undanröja stora svårigheter och dels kunna erbjuda Clas Olsson en norsk prägel vilket skulle vara en i norska ögon, fördel.
2. Distribution i Norge av småpaket via Posten Norge ( för man ville absolut behålla postorder konceptet) och "tunggods" i vår regi ( vid den här tiden saknade posten en produktion för tyngre gods ex. svarvar etc).
3. Sätta upp möten med Svenska Tullverket, Norska Tollvesendet, Posten Norge, vårt eget "ombud".
Vid nästkommande möte beslutade vi gemensamt att arbeta utifrån detta och vi for västerut.
Vid sidan av mötena med olika företag och myndigheter så genomförde vi en liten "marknadsundersökning" vad gällde priser på varuhus för motsvarande produkter och Vd Håkan Tyhle´n sa - vi kan ta svenska katalogpriser och göra om till norska kronor och fortfarande vara konkurrenskraftiga.
Så vände vi åter mot Sverige, vi stannade utanför Kongsvinger och Thyle´n och jag gick ut och köpte några Ringenes Öl. Vi satt där i baksätet och drack några pilsner, som om vi vore grabbar på väg till Hjortnäs brygga en onsdagkväll.
Vad gällde punkten 1 så hade man ett eget alternativ, identiskt med mitt förslag men i övrigt så "körde vi igång" och framgångarna för Clas Olsson i Norge känner dom flesta till. Hela grundkonceptet utgjorde sedermera grunden för butiksetableringarna.
Straxt efter detta så följde, jag tror det var Biltema, konceptet, men där var jag inte inblandad.
Se där vad ett par Ringenes i baksätet på en bil kan göra här i världen och som tack blev jag inbjuden som VIP till invigningen av deras nya lager i Insjön.
Egentligen en på ren svenska, jävla tid med ständiga omorganisationer.
En av mina största kunder var Clas Olsson i Insjön och jag satt med kontrakt för import av varor från jordens alla hörn.
En dag ringde min kontakt, Gunnar Segerström Administrativ chef och undrade om jag kunde komma förbi man ville prata om Export till Norge(!!!) en något överraskande fråga.
Så vi bokade tid och när jag kom till Insjön så var dåvarande VDn Håkan Tyhle´n närvarande.
Man berättade att man hade en ganska stor omsättning vid försäljning till Norge och att den egentliga marknadsföringen endast bestod av norrmän som passerat Insjön, fått med sig en katalog " och satt där på Hardangervidda" och beställde.
Man bedömde att om man kunde förenkla tullproceduren i Norge, skaffa en effektiv distribution så skulle man kunna öka omsättningen betydligt för Norge geografiskt var perfekt för postorderkonceptet, i praktiken fanns det inte(själva butikskonceptet var ännu inte uppfunnet).
Man hade en vilja, en grund för ett koncept som innebar att slutkunden skulle slippa stå och köa på något postkontor för att betala avgifter som ex. tull och moms utan man ville ha ett upplägg där kunden betalade ett pris levererat hem till dörren, precis som i Sverige.
Jag bad att få 14 dagar på mig att fundera. Det var en mängd svårigheter i konceptet av alla möjliga och "omöjliga" varianter.
Hem på "kammarn", här skulle, "jävlar anamma", presenteras ett koncept utan motstycke inom svensk transportnäring.
1. Etablering. Ökonomipartner A/S skulle kunna bli Clas Olsson A/S för att dels undanröja stora svårigheter och dels kunna erbjuda Clas Olsson en norsk prägel vilket skulle vara en i norska ögon, fördel.
2. Distribution i Norge av småpaket via Posten Norge ( för man ville absolut behålla postorder konceptet) och "tunggods" i vår regi ( vid den här tiden saknade posten en produktion för tyngre gods ex. svarvar etc).
3. Sätta upp möten med Svenska Tullverket, Norska Tollvesendet, Posten Norge, vårt eget "ombud".
Vid nästkommande möte beslutade vi gemensamt att arbeta utifrån detta och vi for västerut.
Vid sidan av mötena med olika företag och myndigheter så genomförde vi en liten "marknadsundersökning" vad gällde priser på varuhus för motsvarande produkter och Vd Håkan Tyhle´n sa - vi kan ta svenska katalogpriser och göra om till norska kronor och fortfarande vara konkurrenskraftiga.
Så vände vi åter mot Sverige, vi stannade utanför Kongsvinger och Thyle´n och jag gick ut och köpte några Ringenes Öl. Vi satt där i baksätet och drack några pilsner, som om vi vore grabbar på väg till Hjortnäs brygga en onsdagkväll.
Vad gällde punkten 1 så hade man ett eget alternativ, identiskt med mitt förslag men i övrigt så "körde vi igång" och framgångarna för Clas Olsson i Norge känner dom flesta till. Hela grundkonceptet utgjorde sedermera grunden för butiksetableringarna.
Straxt efter detta så följde, jag tror det var Biltema, konceptet, men där var jag inte inblandad.
Se där vad ett par Ringenes i baksätet på en bil kan göra här i världen och som tack blev jag inbjuden som VIP till invigningen av deras nya lager i Insjön.
tisdag 17 april 2012
Världskriget med MaserFrakt
Ända sedan etableringen av NTS 1989, så kom vi av strategiska skäl att samarbeta med MaserFrakt, för att nämna något så var medarbetarna lite av fixare vilket passade in i min filosofi.
Då hette det kundanpassning idag kallas det ineffektivitet/resursslöseri eller kvalitetsbrist.
Vi matade Masers distributionstrafiker men också Fjärrlinjerna främst på Stockholm, Göteborg och Helsingborg/Ystad.
Uppenbarligen var MaserFrakt inne på den linjen att man skulle ha en utrikesverksamhet och man startade "MaserSped". Man anställde Peter Munch, en tidigare kändis från Autotransit världen (Utrikesbolag ägt av Bilspedition) samt min tidigare kollega och kundtjänstmedarbetare, Elisabeth Johansson.
Jag tolkade MaserSpeds etablering som en direkt fientlig handling och beslutade att över en natt flytta våra volymer till Högosta och Jale Åkeri direkt och inte via ASG/DHL organisationen. Det skulle råda absolut tystnad.
Varför detta drag?
Jo, sedan gammalt fanns inom MaserFrakt en konflikt mellan anläggning och fjärr/distribution eller om man så vill anläggningsdelägarna tyckte att det här med terminal och fjärr var nått som katten släpat in.
Jag chansade på att berörda Maseråkare skulle om man tappade volymer också betrakta MaserSped som nått katten släpat in. För MaserSped skulle under en period inte tillföra delägarna något utan bara generera kostnader.
Det man inte hos Maser visste var att Åke och jag hade redan täckt in, ett i Sverige relativt ovanligt vid den här tidpunkten trading/mäkleri dvs vi satt redan med en betydande verksamhet där vi köpte och sålde laster. Ganska kul grej faktiskt en telefon vid vardera örat, köpte ett lass och sålde lass på nån minut och tjänade 300 spänn, skit kul var det.
Nåväl MaserSped blev inte långlivat och efter detta rådde fred och gemensam utveckling.
Då hette det kundanpassning idag kallas det ineffektivitet/resursslöseri eller kvalitetsbrist.
Vi matade Masers distributionstrafiker men också Fjärrlinjerna främst på Stockholm, Göteborg och Helsingborg/Ystad.
Uppenbarligen var MaserFrakt inne på den linjen att man skulle ha en utrikesverksamhet och man startade "MaserSped". Man anställde Peter Munch, en tidigare kändis från Autotransit världen (Utrikesbolag ägt av Bilspedition) samt min tidigare kollega och kundtjänstmedarbetare, Elisabeth Johansson.
Jag tolkade MaserSpeds etablering som en direkt fientlig handling och beslutade att över en natt flytta våra volymer till Högosta och Jale Åkeri direkt och inte via ASG/DHL organisationen. Det skulle råda absolut tystnad.
Varför detta drag?
Jo, sedan gammalt fanns inom MaserFrakt en konflikt mellan anläggning och fjärr/distribution eller om man så vill anläggningsdelägarna tyckte att det här med terminal och fjärr var nått som katten släpat in.
Jag chansade på att berörda Maseråkare skulle om man tappade volymer också betrakta MaserSped som nått katten släpat in. För MaserSped skulle under en period inte tillföra delägarna något utan bara generera kostnader.
Det man inte hos Maser visste var att Åke och jag hade redan täckt in, ett i Sverige relativt ovanligt vid den här tidpunkten trading/mäkleri dvs vi satt redan med en betydande verksamhet där vi köpte och sålde laster. Ganska kul grej faktiskt en telefon vid vardera örat, köpte ett lass och sålde lass på nån minut och tjänade 300 spänn, skit kul var det.
Nåväl MaserSped blev inte långlivat och efter detta rådde fred och gemensam utveckling.
måndag 16 april 2012
Kommande projekt
Provinsen Palestina
Postorderföretaget Clas Olsson i Insjöns etablering i Norge (är publicerad)
Den sista jakten?
Slaget om Norge
The old egyptian is back del 2, en resa från forntid till nutid
Postorderföretaget Clas Olsson i Insjöns etablering i Norge (är publicerad)
Den sista jakten?
Slaget om Norge
The old egyptian is back del 2, en resa från forntid till nutid
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)