The old egyptian is back

Mina två söner har blivit så gamla att vi i familjen beslutat oss för att göra en "sista" gemensam resa, 2 veckor på Cypern med en kryssning till Egypten, liksom för att dela semestern i två halvor.

Det är september 2001 och vi befinner oss i Fig Tree Bay eller Protaras som det egentligen heter. De tidiga svenska FN soldaterna på Cypern har nog varit i denna vik och badat innan hotellen tillkom.

Vi har en fantastisk havsutsikt och kan se den turkiska norra delen av ön. Jag kommer osökt att tänka tillbaka till 1973. Jag hade sökt och blivit antagen till FN-tjänst på denna ö men tackade nej. Men också på krigsutbrottet 1974 mellan greker och turkar men då befann jag mig i krigets Mellanöstern på UNEF 2 (United Nations Emergency Forces 2).

Det är den 11 september 2001, grabbarna är vid poolen, frun och jag sitter på balkongen, i morgon den 12:e skall vi ta oss till Limassol och båten som skall ta oss ner till Port Said i Egypten.

Plötsligt blir det liv nere vid poolen och jag rusar ner, lagom för att på storbildsteven se plan 2 flyga in i Word Trade Center. Så overkligt, en Die Hard film med Buce Willis. Står där med pojkarna och det enda jag säger är -Nu blir det krig! Mot vem eller vilka? Tja nån kommer att få betala för detta.

Vi lägger ut från Limassol. Det är liksom inte läge att berätta om att i denna hamn kapades ett kryssningsfartyg runt 1970 av någon palestinsk grupp.

Efter att ha njutit av en helt sagolik solnedgång över Medelhavet, vaknade man upp i Port Said, en av de 4 städerna längs Suezkanalen.

Jag står vid relingen och tittar ut över kajen. Den är avspärrad med kravallstaket och beväpnade vakter. Bussarna som skall ta oss de 22 milen söder ut är redan på plats. Vi skall åka i konvoj med beväpnad eskort.
Här på den västra sidan av Suezkanalen befinner vi oss i Afrika men vi kommer snart att se den östra sidan av kanalen, Sinai öknen som ligger i Asien.

Själva Port Said byggdes på 1850-1860 talet. Vid Suezkriget 1956 kom staden att ockuperas av engelsmännen. I december samma år kom den brittiska fanan att halas och staden kom genom den svenska FN-bataljonen att överlämnas till Egypten. I princip kommer det att finnas svenska FN-soldater öster om Port Said från 1956-1967 när 6-dagars kriget bröt ut. Nästa gång svenska soldater åter är på plats var under en period för 52M 1973/1974. Under 54M efter flytten från Timsha lägret i september/oktober 1974 till Al Nagila, kom svenska soldater att finnas "permanent" i området fram till freden och avvecklingen 1978/1979.

Jag svor en gång på att aldrig sätta min fot i detta land men nu 27 år senare stod "The old egypian" åter på egyptisk mark.

Vi klev ombord på bussarna och for genom de avspärrade gatorna i Port Said på våg söder ut. Vi passerar några gamla stidsvagnar som utgör monument från "ärofylda" segrar. Vi kommer att åka parallt med Suezkanalen passera Al Kantara ( som ödelades under utnötningskriget 1969/1970) ner till de västra förorterna till Ismailia (Abu Suweir och Al Nifisha där den gamla krigsfronten låg), därefter ökenvägen SSV genom Eastern Desert ner till Cairo (ca 11 mil).

Lite historia.

Söder om Port Said är det bördigt med svartmylla från Nildeltat och jag funderar lite över kontrasterna för på andra sidan kanalen finns "bara" saltträsk, kvicksand och öken.

Området som vi nu åker i hette under Gamla Testamentets tid Goosen och för ca 3300 år sedan fanns här en man som "lurade i vassen", han hette Moses och skulle leda sitt folk ut ur den egyptiska fångenskapen till det förlovade landet.
"Och Israels barn bröto upp och drog från Ramses till Suckot, vid pass sexhundra tusen män till fots, förutom kvinnor och barn" 2:a Mosebok kapitel 12 vers37.

Suckot har identifierats som antingen Tell El-Mashuta (ca 18km väster Ismailia) eller Tell El Ratabe (Pitom ca 30km väster Ismailia).Nästa angivelse är Pi-Hahirot som anses ha legat straxt söder Stora Bittersjön.

Varför denna historiska utvikning? Tja mer som en kul grej, att alla som passerat Ismailia-Cairo har korsat Moses spår, utvandringen ur Egypten, Exodus.

Varför tog då inte Moses den kortaste vägen längs Medelhavet? Tja det kommer att utgöra grunden för min blogg "Provinsen Palestina".

Vi reser vidare.

Den kvinnliga guiden från Alexandria pratar på, jag lyssnar med ett öra samtidigt som jag tittar nyfiket på landskapet. Vi närmar oss El Kantara. Först kan jag konstatera den märkliga syn det var att se stora fartyg liksom flyta fram genom öknen. När jag tjänstgjorde här nere var Suezkanalen stängd. Den öppnades i juni 1975. Här och var syns de väldiga vallarna på kanalens östra stand men jag kan också se "parkeringsfickor" för artelleri som numera är asfalterade.

Plötsligt får jag se en gigantisk bro (Mubarak Peace Bridge)över kanalen och guiden berättar att det är ett kinesiskt biståndsprojekt. Jag kommer osökt att tänka på ett liknande projekt lite sydost, chineese farm (jag visste inte efter 27 år att denna beteckning var fel, japaneese farm skulle ha varit korrekt).

Över mina läppar kommer "ta mig fan inget har förändrats, en bro som utmynnar i absolut ingenting".

Min uppmärksamhet stegras och plötsligt får jag se en liten sötvatten kanal - Här har jag varit!!! Vi passerar nu Ismailia och avtagsvägen som löper parallelt med den stora sötvatten kanalen in mot Ismailia. Jag ser stan, men också "skogen" söder om sötvattenkanalen där 50:an och 52:an hamnade under häftig crossfire i november och december 1973. Jag vet att bortom skogen vid Lake Timsha, "krokodilsjön", låg vårt Camp Tre Kronor 1974. The old egyptian får starka flashbacks, en klump i halsen och en fuktig ögonvrå, jag säger ingenting, bara pekar.

Vi lämnar det som en gång var den gamla fronten och far vidare genom Eastern Desert, då på min tid var vägen ner mot Cairo en asfalterad 2-filig väg. Idag en 4-filig motorväg och jag förstår varför jag inte kan se den gamla varningsskylten för farlig högerkurva (jag vet inte varför den fanns där 1974 för nån kurva fanns inte att se).

En egyptisk armeförläggning ligger "utslängd" i öknen och jag tänker "Grattis killar, där har ni det varmt och gott".

Själva infarten mot Cairo är mangefik, där de väldiga pyramiderna reser sig mot horisonten. Dit ska vi och om jag förstår guidens varningar om kamelförarna så har inget förändrats på 27 år.

Vi når pyramiderna och kvicksilvret ligger på 50+, det känns på nått sätt som att allt är som det ska, för The old egyptian is back, om bara för en dag.

Själva epitet The old egyptian fick jag efter 2005 när jag 9 gånger återvände till South Sinai.