För ett och ett halvt år sedan gick min systers och min mor bort. Min syster sa då - Nu är det bara du och jag kvar. Jag förstod vad hon mena men egentligen så var vi många kvar, våra familjer, övrig släkt och vänner.
Det har snart gått tre månader sedan min syster gick bort vid 51 års ålder i den djävulska sjukdomen cancer.
Jag trodde att jag under resans gång på något sätt processat sorgen men nu så sitter jag där med tankarna. Men ändå så är det lite skillnad, jag hade förväntat mig mardrömmen kring att jag övergav en drivkraft i livet.
Jag har alltid levt med " Ingenting är omöjligt , det tar bara lite mer eller mindre lång tid".
" När viljan att känna segerns sötma genom att skapa förändring är större än rädslan av att förlora", allt det här trodde jag att jag skulle få problem med. Men nu känns det bara som en "vanlig" sorg.
Sorgen känns på något sätt egoistisk, det känns lite som om man egentligen tycker mer synd om sig själv även om man säger något mera korrekt utåt.
Den 12:e augusti 1979, jag tror klockan var sex på morgonen, så lämnade jag Falu lasarett. Det kändes så jävla ensamt och fattigt, det enda fysiska som fanns kvar av min far var en plastpåse med hans tillhörigheter.
Efter 20 timmars kamp mellan liv och död hade min far och jag kommit till vägs ände.
Många saker kom att ställas på sin spets denna morgon bl.a här var det " omöjliga oavsett tid" ett fullbordat faktum. Jag var chanslös och familjens lugna och trygga klippa var ett minne blott. Det var ett helvete rent ut sagt och jag svor denna morgon på att aldrig mer utsätta mig för något liknande.
Min syster och jag har väl haft lite olika resa genom livet, elva års skillnad har ibland varit just det. Visst har vi genom åren ibland haft olika uppfattningar men dom sista åren har min syster, jag och min fru tillbringat många stunder i stugan under "brygghäng" och gemyt.
Så ett par dagar före jul så kommer ett telefonsamtal från min systerson, min syster har hamnat akut på lasarettet och man har konstaterat en hjärntumör.
Det ohyggliga slår ner som en bomb. Cancer detta fruktansvärda ord och visst jag känner många som drabbats och lever. Men jag kommer helt naturligt att tänka på min faster som också drabbades av en hjärntumör. När man besökte henne på lasarettet så var hon glad när man pratade med henne men det förbyttes av tårar när hon skulle svara och ut kom bara "rappakalja". Att förstå och vara med men inte kunna kommunicera med omvärlden och dessutom vara fullt medveten om det, det måste på något sätt vara en ultimat mardröm för den drabbade.
Kampen går vidare mellan hopp och förtvivlan, att operera eller inte. Men till slut kommer beskedet att man skall göra ett försök och ta så mycket man kan utan att skada för mycket.
Vid ett besök inför operationen, så är ju syrran trött men hon skämtar lite och gör en grimas med ansiktet, jo man kommer väl att se ut så här efteråt säger hon och menar då att hon skulle bli "snedkäftad". Men hon ställer också den ödesmättade frågan -Hur känner du inför att jag kommer att dö? Vad fan svarar man på det? -Vi är inte där än, vi får ta en sak i taget, blir det futtiga svaret.
Operationen genomförs, man hittar ytterligare metastaser och den ursprungliga tumören var i själva verket två. Trots försiktigheten så kommer hennes tal att förändras och hennes högra kroppssida kommer att påverkas. Jag tror att det är i det här ögonblicket hon bestämmer sig för att dö.
Trots det så kommer hon att genomgå två stålbehandlingar övertalad av sina barn.
Min syster kunde vara envis och jag kan ha hur många uppfattningar och synpunkter, jag vill kring hennes beslut att dö, en lång dags färd mot natt.
Det är i slutet av mars början av april 2014, det ringer på telefon och syrran frågar om jag är hemma och visst är den arbetslöse det. Hon och systerson kommer över på lite fika. Plötsligt när vi sitter där så frågar syster och systerson om jag skulle kunna bli min systers personliga assistent. Eller som syrran med ett leende på läpparna säger -Då slipper du den jävla arbetsförmedlingen.
Min systerson hade flyttat in hos sin mor och vårdade henne 24 timmar om dygnet, 29 år gammal. Hans ersättning från försäkringskassan var på väg att ta slut och han var tvungen att börja arbeta. Min systers vilja var att dö och att det skulle ske i hemmet och i de närmastes närvaro. Dom här förutsättningarna och min systers vilja skall man aldrig glömma.
Men jag kan säga så här att mitt svar på deras fråga var inte ett direkt ja. För här får man för egen del faktiskt tänka till. Kommer jag att mentalt kunna klara en sådan resa eller dras ner i djupet? Kan jag hantera det utan att min omgivning påverkas? Kan jag sätta mig i "baksätet" och uppfylla hennes önskan utan att försöka påverka hennes definitiva beslut? Ja frågorna var många. Visst kom frågan att diskuteras på min sida av familjen men också bland nära vänner.
I slutet av april så blev frågan akut. Jag hade då beslutat mig för att följa min syster på hennes sista resa genom livet. Jag ansåg att jag hade styrkan att sortera och hantera den mentala biten.
Den 5:e maj började vår resa och visst det hade på många sätt blivit lite sämre. Men jag försökte hålla lite "brygghängs snack" och vara som vanligt, locka henne till ett skratt eller leende, medicinering, mat, städa, tvätta och hjälpa henne på toaletten eller till och från sovrummet. I början kunde hon faktiskt ta sig runt i lägenheten med viss möda. Talet, ja det var som det var, och ibland skattade vi åt det.
Min systerson och jag kom på många sätt nära varandra under den här tiden, "vi hade ju delad vårdnad".
Enligt läkaren så skulle min syster bara somna in en dag utan smärta dvs allt skulle gå lugnt och fint tillväga.
Men redan tidigt kom jag att inse att uppfyllandet av en döende människas sista önskan inte till alla delar skulle kunna infrias. Även min systerson var fullt medveten om detta.
Men det kom också att bli en resa, som en känslomässig berg och dalbana. Det är helt oundvikligt. Till det yttre ser man ju bara de fysiska skadorna men man kan också säga att under resans gång så inträffade saker som slog mentalt hårt på min syster, saker som hon aldrig tänkt på i sitt beslut att dö.
Gradvis försämrades allt, gradvis stängde hon ner olika saker ex. det här med sociala kontakter mm.
Vi är nu framme i juli och det är "semesterperiod" och jag skall komma åter i augusti. Men jag säger till min fru -Det kommer inte att finnas något att komma tillbaka till. För jag var helt övertygad om att min syster skulle hamna på hem och komma under proffsig hjälp, för så var läget. Hennes önskan om att dö i hemmet skulle inte ske.
Och visst kom det att bli så, först akut till sjukhus och sedan vård på avdelning i livets slutskede.
Onsdagen den 6:e augusti så besökte jag min syster. Hon sov och jag väckte henne tre gånger, hon hörde mig men blicken flackade runt i rummet som om hon inte såg något och så somnade hon om varje gång. Jag insåg att detta skulle bli sista gången som jag såg henne vid liv. Det var förkrossande och jag fick samma känsla när jag lämnade henne som jag fick den 12:e augusti 1979 när jag lämnade min far.
Den 10:e augusti 2014 var det över. Den förbannade cancern hade förnedrat och stulit en människas liv, min systers.
Sorgen jag känner nu efter nästan 3 månader är just precis en sorg med minnen och minnes bilder från goda tider men också den sista färden, något som jag trodde jag klarat ut under resan.
Vila i frid
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar