Forts. En helt vanlig morgon i landet bortom lagen

Arbetet med "bron" över blöthåle är färdigt. Vi är ju halvvägs till de dimhöljda granskogarna kring Ma Mountain, bakvägen så att säga.
Den ordinarie vägen är nog så vansklig, det är surt,blött och brant. Skulle man av någon anledning ramla på väg upp så är det ingen fara. Man är liksom upprättstående om än något framåtlutad. Däremot kan nedfärden bli något vansklig och jag ger mig katten på att en och annan talangscout från NFL lurpassat bland granarna för att eventuellt upptäcka någon ny quorterback.
I vår manliga värld så är det inte alla gånger säkert att vi gör som vi tänker, det kan bli hur som helst och vi har ett digert program. Appropå män, vi har faktiskt 4 kvinnor i laget, 4 bugg och en CocaCola, Cinderella Umbrella (me and Bobby Mcgee fast på svenska) och så systrarna Buckle, fast deras medverkan i älgjakten är hormoniellt betingad och de kalvar mest hela tiden.
Nu blev det trots allt så att vi for vidare mot Ma Mountain på fyrhjulingarna. Konstigt att se denna gamla gård i dagsljus. Hebbe och jag spanar intensivt efter badtunnan som innvånarna släpade upp hit för nått år sedan. Vi har bara konstaterat att det finns inte så mycket vatten på hela berget att man kan fylla denna. Vi har haft tankar kring att samla laget och dra runt i tunnan under dansbandsvicku i Malung endast iförda lackskor.
På gården är det som en myrstack och jag har alltid funderat över hur alla får plats.
Här är bl.a Release the milk from the cow, SJ, Hassan, Jean Banan, Sergej och Andre Bubka, 125cc Flower, hundar, ungar och Mannen av Folket. Den sistnämnde jagade inte i år. Enligt uppgift har han skaffat fruntimmer och hade inte råd. Skulle detta vara ett skäl att utebli så blev det ingen älgjakt. I vår koja har vi löst finansieringen genom att panta tomburkar.
Minns när dessa män faktiskt tog sig över 10.000 kronors strecket när man varit på shopping på Hemköp i Malung.
En snabb blick på förstkvisten och jag förstår varför men jag förstår också varför man är hopplöst oorganiserade. Dom har mjölkprodukter!! 3 plattor risifrutti.
Men på en punkt ligger man långt framme och det får mig osökt att tänka på han Karlsson i Hemsöborna, där han drog fram med sitt Höganäskrus. I denna byggnad serveras gästerna ur en glasflaska på sådär en gallons rymd.
Det börjar bli dags att göra uppsittning och fara hemöver, vi måste hem och elda för The Fruit of Looms eller Böglommarna på svenska.
Lite världvant kastar man ut en fransk klysha - Orvar!
Nu börjar det märkliga hända kring Roth Lake Beach, människor bär ved till fågelholken vid sjön, man skall göra det mysigt för en biologisk världssensation- Böglommarna, fåglarna som alla hört skrika sitt ångestfyllda skrik när de landar i sjön men som ingen sett!!! Men dom gillar värme.
Jag har lyckats fånga en på bild och dom har inte en fjäder på kroppen.
Lugnet lägrar sig och nu väntar avfärd mot The Chapel on the Ridge. The Chapel har öppet en lördag varje år, å där finns det lagad mat. Hur detta fenomen uppstått vet ingen, det bara är så.
Just det här året händer en smärre sensation, ingen från Ma Mountain lyckas ta sig till The Ridge under som det verkar dramatiska former.
En nykomling blev vattenförgiftad och kasta sig i ett träd 19 gånger och hamnade på Mora hospitalet. Övriga fick nån annan förgiftning och enligt uppgift så var Jean Banan sämst då han försök trä en mobiltelefon genom näsan.
Det är söndag och vi nås av meddelandet att Jean Banan har skador och att hans fru har tänkt sig ett besök. Av erfarenhet vet vi att dylika tilltag skapar stor ångest så vi beslutar fara över till Ma Mountain för att skåda och framföra våra kondoleanser.
To be continued..........

En helt vanlig morgon i landet bortom lagen

En morgon i kojan verkar vara beroende av veckodag. Är det lördag eller söndag så är det mera som en återuppståndelse en reinkarnation.

Måndag, tisdag blir mer som "därtill är jag nödd och tvungen" för då skall vi ut på hajk och få lite frisk luft och titta på alla granar och tallar.

Antalet kroppar i kojan en lördagsmorgon har varierat genom åren allt från enskilt uppvaknande till att vi varit sex personer.

Det har varit Muhjahedin (från vår Talibanperiod), Den jaktrena, Den mörkrädde, Finnskogens Cassanova (fast han kommer alltid måndag morgon), Hebbe naturligvis å sen Åsa-Nisse (även kallad Mummelman) och Klabbarparn (sistnämnda har varit 2st).

Ingen vet vad klockan är, nån sågar fortfarande timmer, det rör sig någonstans. Men det är nu jag upptäcker att män har en nedärvd defekt, vi har en för kort hälsena! Och hur kan man nu veta det? Jo för så fort vi börjar stretcha ut våra väldiga kroppar och sträcker ut benen så vädrar vi morgonluft!!

Som en röst i natten kommer plötsligt "Vem har skitit i min mun"? För den icke initierade och för kvinnor, hmm, icke initierad måste då bli en kärring, ja okey, så betyder detta exotiska utspelet bara två saker. Personen i fråga är vaken och undrar var han lade tandborsten i går kväll.

En annan gång vaknade vi plötsligt när någon gapade "Allah har rompan baar" eller nått sånt och för varje gång så steg volymen för att nästan nå hysteriska höjder.

Jodå den jaktrena hade minsann varit i Västerås och hittat en klockradio i form av en minaret! Undrar var den blev av?

Nu börjar kropparna treva efter textilier för dom som inte redan har dom på. Det är dom som är mest organiserade, för oss andra så är det väl strumpor och långkalsonger som efterfrågas och misslyckas man med det så kan man ju alltid börja med undertröjan.
Så har vi då krånglat oss i de blå trikåunderställen, dom där som så vackert framhäver varje millimeter av manskroppen, ja så sitter då där fyra Fantomen kopior. Kommer osökt in på att jag skäms, ja skäms för att jag inte lärt mina söner vad celluliter är för nått appropå trikå. Cellululiter är en kvinnlig åkomma. Hos en man heter det taktisk omdisposion av fettdepå.

Sen börjar en tävlan om att komma först till kammarn. Tyvärr alla miljöpartister men vi säger utan att skräda på orden, -Nu skall jag gå och utvidga ozon-hålet lite till!

Den första sittningen brukar vara den mest kritiska och hur roligt för en Fantomen kopia kan det vara att plötsligt greppa tag i skinkorna och halvvägs till kammarn inte längre kunna ta ut steglängden utan det är bara fötterna som rör sig frammåt och man rör sig en svårt skadskjuten kråka, visserligen i blå, trikå, men ändå.

Är man snabb hinner man med både första, andra och tredje sittningen innan övriga kroppar börjar anmäla nån form av intresse av att komma in i denna boning.

För att gör en mer exakt vetenskaplig definition, antalet sittningar står i proportion till vad man åt dagen innan (anm. har jag kommit på alldeles själv).

När jag först kom till denna stuga för 12 säsonger sedan fanns 2 regler för att skapa lite ordning och reda. Den första var att alla tomburkar skulle förvaras inomhus och det andra var att alla mjölkprodukter var förbjudna. Den enda som hade frikort var Finnskogens Cassanova för han hade lovat sin mor för så där en 60-år sedan att aldrig dricka alkoholhaltiga drycker, kanske var det därför han började spela dragspel.

Sedan kan ju dagen liksom börja, för min del brukar frukosten under veckan bestått av 2 glas multivitamin och fem cigaretter men det finns ju nått som heter utveckling och nu brukar vi i varje fall på lördagar köra ägg, bacon och smutta två helrör Bacardi fram till lunch. Sen brukar Mummelman gå ut till ryggsäcken på verandan å rota lite, å han gör fynd! Nu är vi ju inte ensamma om förtäringen för det brukar alltid dyka upp folk som är på väg nånstans, jag tror det är mellan A och B och att man behöver ett litet break på nått sätt. The Eastern Dam Cabine är vakna och i stöten.

Och vad pratar vi då om? Vi löser de flesta världsliga och andliga problem som finns och egentligen lever vi män i någon form av utopia, fast på riktigt.

Så kommer ett utspel " nu har kvinnan tvingat sig på mig fyra dagar på raken och det känns inte bra att leta undanflykter för en femte dag". Jajamen nu skall vi bli seriösa! För vi skall prata om sex och samlevnad!!!!

Debattens vågor svallar, engagerar, vi stöter, vrider och vänder på denna så delikata fråga och vi blir som bröder, känner liksom hur vi vill dela med oss av vår samlade spetskompetens.

Efter ca en och en halv minut så har vi tömt det mesta. Vi liksom lutar oss, nöjda med vad vi presterat, tillbaka mot ryggstödet på stolen, sen nickar vi lite och säger - Jojo.
Vi funderar på att dra iväg åt nått annat håll för att utveckla vår sociala kompetens. För av fredagkvällens charmkurs steg 1 och 2 finns intet spår så frågan är bara var finns repetitionskursen.

Vi passerar försäkerhetsskull Iprens nest och far vidare till dom där bröderna som har en mack ihop. Jag förstår varför dessa mutanter har en boggyvagn. Vi blåser alla i alkomätaren dels för att utse lämpliga förare till fyrhjulingarna och dels för att se vilka som klarar ett öppnande av Roth Creek SevenEleven för vi skall dessutom bygga en bro halvägs till Ma Mountain.

När allt är klart är vi 12 man som drar, vi har packat lite färdkost. När vi kommer fram så inspekterar vi "blöthålet" och så är vi igång med 10 förmän och 2 som arbetar, vi tycker fördelningen är rimlig. I förmännens ansvar ingår att dricka öl, hålla elden vid liv samt grilla korv. I förekommande fall även nått uppmuntrande tillrop till arbetarklassen.

Som Ni säkert förstår, så är vi halvvägs till Ma Mountain och kanske blir fortsättningen på denna story och Jean Banan.

Nineeleven

Alla vet var dom befann sig den elfte september 2001. I september befann vi oss på 14dagars semester på Cypern, Fig Tree Bay eller Protaras som det egentligen heter. Vi ville bjuda sönerna på en sista resa innan de själva fick finansiera sin framtid. Hade bokat en kryssning från Cypern till Egypten så att övriga i familjen skulle få besöka Kairo och pyramiderna i Giza.
Jag som svurit på att aldrig återvända till "landet uppochner" men efter drygt 26 år, vad betydde en dag, jag har gjort Kairo och pyramiderna så många gånger, det var på det sättet ganska "malisch", det spelar ingen roll på arabiska.
Den 11:e september satt min fru och jag på balkongen drack lite kaffe med avec (ok flera avec) och tittade ut över Medelhavet, i horisonten kunde man se den norra delen av ön, den turkiska delen som var helstängd efter 1974-års krig. Tittar man riktigt noga kan man se "den döda staden" Famagosta. På korsfararnas tid en viktig hamnstad när Rikard Lejonhjärta bossade här.
Satt lite och funderade kring att jag egentligen skulle ha varit på den här ön vid krigsutbrottet men istället valt att fara till krigets Mellanöstern.
Jag hade bestämt mig för ett sista stort äventyr och precis som i Filmmusikalen Hair, rakade man huvudet för att få känna lite krutrök. Hade Arn varit uppfunnen så skulle man kunna säga att jag likt en korsriddare for till det heliga landet för att skipa rättvisa, om inte med svärd i hand så i varje fall bakom mynningen på en AK4.
Plötsligt rusar grabbarna in under stor upphetsning - "De har sprängt World Trade Center!". Rusade ner till poolen där de hade en storbilds tv och såg flyplan nr 2 ramma ett av tornen. Min enda komentar var - Nu blir det krig. Allt var så overkligt man nästan förväntade sig att få se Bruce Willis i nån Die Hard film, dyka upp på storbildsskärmen.
Men det var också dagen innan vi skulle på kryssning till "de otrognas" hemvist.
Vi steg på bussen och for via Aya Napa och vidare till Limasol. Känndes inte direkt lämpligt att berätta hur en palestinsk grupp kapade ett kryssningsfartyg i just den hamnen och avrättade en rullstolsbunden israelisk man men ett skott i huvudet och sedan dumpade kroppen i hamnbassängen.
I hamnen kunde man märka en stark nervositet och mängder med beväpnade poliser.
Färden söderut över Medelhavet var rofylld, satt mest på däck och zippade lite pilsner. Man kände sig nästan lite romantisk med en otroligt vacker solnedgång över havet.
Tidigt nästa morgon vaknade vi i Port Said. Avspärrningar, kravallstaket och kalachnikovs så långt ögat nådde. Vi var 8 bussar som i konvoj med beväpnad eskort skulle ta oss dryga 21 mil längs Suez kanalen söder ut till Kairo.
Eskorten består av 5 Toyota pic-up och ett antal killar med AK-47 or som glider omkring och ser så där barnligt förtjusta ut över att ha ett skjutvapen i hand och min blick granskar kritiskt allt de gör.
Visst var det en märklig syn att se supertankers liksom glida fram på torra land.
Vi åker på den västra sidan av kanalen i Afrika och kan se Sinai öknen som ligger i Asien på den östra sidan, där på andra sidan finns saltträsk som ger upphov till de berömda hägringarna eller mirage som det heter på franska. Men det finns också kvicksand.
Vi närmar oss El Kantara, en stad som totalförstördes under utnötningskriget 1969-70. Sitter försänkt i tankar. Jag spanar, ser den stora sandvallen på den östra sidan men också "fickorna" där artelleri och pansar kan ställas upp. Men jag tänker också på hur motsägelsefullt allt är som när svenskar under finsk befäl skulle montera upp stora UN skyltar på krönet av sandvallen för att skydda sig från flyanfall "Den finska officeren pekar på några betongblock på egyptiska sidan och säger - Där finns en egyptisk krypskytt. Naturligvis så öppnade han eld. Det finska befälet sa "Han gör så där när han är uttråkad".
Vid El Kantara reser sig en väldig bro som går rakt över kanalen ut i Sinai öknen, guiden förklarar att det är en biståndsgåva från det kinesiska folket. Mina tankar går omedelbart till den totalförstörda Chinese Farm några mil söder ut, även denna en gång ett kinesiskt biståndsprojekt.
Men mitt i mina funderingar hör jag min egen röst säga rakt ut " Inget har ta mej fan förändrats, en bro som leder ut i absolut ingenting, så typiskt".
Vi passerar en vägtull och jag sitter och slötittar ut genom bussfönstret, när jag plötsligt vaknar till. Sötvattenkanalen vid vägkanten känns bekannt, vi är i Al Nafisha och jag börjar intensivt spana.
Vi närmar oss snabbt "The junction" i närheten av Abu Suweir och den stora sötvattenkanalen som går i östvästlig riktning in mot staden Ismaelia, jag kan se "skogen där några svenskar hamnade i crossfire mellan Israeler och Egyptier vid Lucia" och bortom den låg det som en gång var mitt hem i detta land. Det känns som om tiden stått absolut still, så nära men ändå inte. Jag vill stanna bussen,kliva av och få återse platsen för Camp Tre Kronor vid Lake Tisahs (Krokodilsjön)strand.
Känslorna svallar, det rycker lite i kroppen, andningen blir snabbare, ögonen blir fuktiga men jag lyckas peka och hacka fram -Där borta bodde farsan engång! Fan det där tog av helvete.
Vi har nu en 10-11 mil in till Kairo genom Eastern Desert. Det som en gång var en smal 2 filig highway är numera en 4 filig motorväg. Jag letar spår efter den gamla krigsfronten men ser inget.
Vi närmar oss Kairo och jag letar spår efter egyptiernas sista försvarslinje men ser inget.
Sedan dyker pyramiterna i Giza upp och det är en otroligt mäktig, ja nästan overklig syn.
Reseledaren berättar om trafikvett i Kairo och nämner att rött ljus vid en korsning bara betyder -Stanna om Du vill! Jag kommer ihåg första gången jag var till Kairo, vilket kaos men OK det var krig.
Hade lovat en kompis innan vi for att ta en bild av ett visst hotel nedanför pyramiderna.
Vi stannade uppe på pyramidplatån och reseledarens sista förmaning var att se upp för kamelförarna. Mycket var förändrat kring pyramiderna sedan jag var här och när vi klev ur bussen var det "bara"+ 55 grader.
Vi for vidare denna dag och hamnade till slut på Egyptiska Museet på baksidan av Nile Hilton.
På detta hotell svingade jag min första inhemska öl, Stella. Vi kallde den för kamelpiss och jag tror att kolsyran i ölen var minimerad på grund av kriget för fler än 3 bubblor fanns ej i flaskan.
Dagen led mot sitt slut och vi skulle fara tillbaka till Port Said.
Jag hade inte med ett ord nämnt terrorattacken mot turister på parkeringen vid Egyptiska Museet, det var liksom inte rätt läge denna dag i september 2001!