Längre österut pågår fortfarande UNEF II. För mig var det ett avslutat kapitel och egentligen hade jag svurit på att aldrig mer sätta min fot i denna del av världen.
Men den första resan ner till Nordafrika kom att bli ett test, en form av "debriefing". Då 1978 hade vi, tror det var första kvällen, hade vi stora problem med att få en matbit på hotellet, det var stängt. Så vi gick ut och överallt frågade personalen på olika etablisemang efter hotell och rumsnummer. I sanning en konstig ordning så vi blev utan mat.
Vi tog en hästdroska och for in till centrum en dag. Den spegelblanka asfalten bekymrade mig mycket, skulle hästkraken halka och slå ikull sig?
Att besöka medinan från 1100-talet och soukerna var givetvis ett måste. Och när vi satte oss på ett litet café inne souken så kom jag till en insikt. Jag älskade fullständigt miljön men också slog det mig att mitt totala avståndstagande från egyptierna var så fel. När jag tjänstgjorde där så levde folket under krigets förbannelse och kämpade för sin överlevnad, inte undra på om dom var lite "dryga".
Frukosten på denna första resa var lindrigt sagt påvert, nån giffel, kaowa (kaffe) techo (te) och nån yoghurt.
Många rutiner från FN-tjänsten satt i när det gällde kroppsliga funktioner i varmt klimat eller för att undvika Yallaha´n. Men jag var såld på österns mystik, minareter och böneutrop även om det franska inslaget präglade omgivningarna, vi beslöt oss för att återvända.
Jag tror det var under 3:e resan ner, runt 1980. Allt hade gått framåt, både vad gällde menyn och det konstiga "hotellnummer systemet". Men det var en stor skillnad, de annars så glada och serviceinriktade människorna var tillknäppta, ja man kunde känna ända in i ryggraden att något var fel, dom var inte med på banan. Men vad?
Förklaringen kom sedermera. Yassir Arafath och 2000-3000 av PLO´s beväpnade styrkor befann sig i Tunisien, utsparkade från Libanon. Nere i sydost närmade sig den amerikanska flottan, Libyen för att eventuellt ta i tu med Muhamad Khadaffi.
Reseledaren hade berättat lite om Beberna, dessa mytomspunna araber som bland annat gav oss Alhambra i Granada, Spanien. Enligt samma källa så skulle vi hålla utkik efter personer som var 2 meter långa ( 6foot 3), rödhåriga med blå ögon. Och viss hade jag nyfiket betraktat nån person med dessa drag. Just detta med 6 foot 3 kommer jag att behandla under Sinai beduinerna.
Svågern och jag hade beslutat att lämna den "softa" tillvaron och dra på en rundresa och kolla in Tunisien.
Det är tidig morgon och man upptäcker att magens status påminner om ett "Yallah status" och direkt olämpligt för en resa av det här slaget. Även svågern led av "vissa problem" men upp i bussen och iväg söder ut mot El Djem. Plötsligt mitt ute på stäppen dyker den upp, världens 3:e största amfiteater. Känslanvar densamma som när man första gången såg de väldiga pyramiderna på Giza platån dök upp, mäktigt.
Men i vårt patetiska tillstånd var toaletterna vårt primära mål.
Vi lämnar, något lättade, inspelningsplatsen för Monty Pythons film The life of Brian samt filmen Gladiatorn och far söder ut mot Libyen och Sahara till världens kanske största havsoas, Gabes. Terrängen förändras snabbt, via avverkar olivlundar. Vidare över en stäpp med lite buskvegetation. Här blir det ett litet pinkstopp vilket passar oss utmärkt. In bakom en torr buske, ner med brallorna och efter väl förrättat värv den från FN tjänsten så mytomspunna 3 finger torkningen. Jag återkommer med denna myt och kanske förklaring senare kring Sinai beduinerna.
Plötsligt i horisonten blir kontrasten i landskapet uppenbar, allt är grönt. Det kan jag direkt säga: Finns det någon plats på jorden som påminde om Babylons hängande trädgårdar eller Edens lustgård, så var detta platsen! Helt otroligt. Jag skall säga att hela detta paradis hotas eftersom att den Tunisiska regeringen beslutat om en glesbyggds satsning - Man anlade en betongindustri som i rask takt sänker grundvattennivån inte olikt situationen i Sinai dvs vattnet och därmed förutsättningen för liv minskar drastiskt.
Efter att ha plågat i sig lunch i detta paradis så fortsatte färden söder ut mot Matmata bergen. Här och var lämningar efter 2:a världskriget och General Rommelts reträtt efter El Alamein. Plötsligt där nere på ökenstäppen dyker ett helt nybyggt men spöklikt tomt samhälle upp...Nouveau Matmata!
Den Tunisiska staten, som upptäckte Matmata-berbernas existens först 1967, bedömde att ett turistland av rang, inte kunde ha människor boende i grottor så man byggde ett nytt samhälle och tvångsförflyttade Matmata-berberna. Men på drygt 1-1,5 år så lämnade invånarna det nya samhället och flyttade tillbaka upp i bergen. Orsaken var att under sommaren så var det så hett att man inte kunde där och på vintern så höll man på att frysa ihjäl så tillbaka till grottorna och en konstant temperatur året om.
Idag skulle jag kunna dra vissa paraleller till Tarabinerna och då den delen som kallas palestinier (vilket man inte är utan blir beroende på var man bor) dvs som bor på den israeliska sidan av gränsen där man byggt ett samhälle, Tirabin Al Sana.
Vi drar vidare upp i bergen, som förövrigt utgjorde miljö till filmen Star Wars, och som är en utlöpare till Atlasbergen, det är helt otroligt. Hela området påminner om en ost med öppna lodräta centralschakt ner i berget och med ingångar från sidorna. Och här finns allt, kylskåp, radio tv mm. Schaktet är det centrala i "huset" och sedan ligger rummen ingrävda i sidorna upp till ett par våningar. Det som slog mig under mitt besök var avsaknaden av män. Det visade sig att dom arbetar på olivodlingar och ligger borta. De får sin lön i form av olivolja.
Så var den delen klar och vi lämnar Matmata åt sitt öde och far norrut mot Kairowan, islams 4:e heligaste stad. Men det är en helt annan historia.
Begreppet demonerna kom under den arabiska erövringen på 600-talet när man skickade 2 stammar från Egypten för att "döda allt levande" och där Matmata berberna nattetid slog tillbaka och sedan försvann spårlöst.
