Abbe De Sniper, Tempelriddaren Del 1.

Det är slutet av 60-talet, den gymnasiala hippietidens flummiga tidsålder, herre min skapare så bra musik men också en ganska bekymmerslös tillvaro men framförallt så många nya utsocknes brudar, plantor som man bara måste lukta på.
Parties i massor men också stilla sessions med rökelse, myrra och stilla puffa på en vattenpipa med några flowerchilds och göra upp planer för att dra söder ut mot ett av hippietidens meckan, Marakesh i Marocko.

Men jag var inte helt "renlärig" klämde gärna Risingsbo Röd, åkte raggarbil i Västerdalarna.

Vietnamkriget rasade för fullt, nu skulle minsann alla gå i lära hos Mao Tse Tung eller ha någon kommunistisk hjälte som Che Guevara eller Fidel Castro. Men icke Abbe de Sniper, ju mer extrema människor blev åt ett håll, dessto mer gick jag åt det andra håller. Å nu skulle alla hylla de kommunistiska ideal, gå med i FNL grupper å annat oknyt. Har förresten sett några klenoder från den tiden, ja tiden har stått still för en del, för dom ser ut på samma sätt idag fast något äldre. Dom väntar väl fortfarande på den stora revolutionen trots att man numer livnär sig i kapitalismens "käftar". Men icke Abbe de Sniper.

Gymnasietiden ja. Vid sidan av partajen så skall jag bara nämna ett par episoder.
Jag satt som "oppositionsråd"i det då knallröda elevrådet och vi skulle ha en skoldans i Hagaskolans Ljushall. Som dansband hade en svensk rocklegend, som det inte gick så bra för just då, anlitats.
Vi i elevrådet hade ju lite "gräddfil" och hade lite förfest uppe i elevrummet. Själv hade jag förstärkt Risingsbo Röd med ett halvtorrt Turkiskt vin av bästa sort - Beyaz, inköpt till det humana priset 3,50 per flaska. Jag vet inte om det var samma år som jag träffade Ted Kennedy i USA men plötsligt stod han där, Jerka ja han Williams och vi kom att tillsammans inmundiga lite av den turkiska brygden tillsammans.

Det här med språk är ju bra att kunna. Tyskan var en pain in the ass, om man skulle tänka på om saker var dativspluskvamperfekt i futurum så skulle inte många ord blivit sagda.
Franskan, ja det fanns väl viktigare saker som t.ex en extra håltimme men vid ett av mina besök i klassrummet så satt vi och tragglade "Å", dvs antingen Au eller Aux. och för varje elev som svarade så sa alla Å och fick därefter säga om man menade au eller aux. Det här var en pina så jag räckte upp handen och svarade aux direkt, liksom för att spara tid. Svaret var visserligen rätt men fransklärarinnan hade en av sina sämre dagar och gav mig "rött kort" för "game misconduct".
När jag sedan lärde mig je taime och Voulez-vous cocher avec moi ce soir så var jag fullärd och klar med det franska språket och redo att erövra världen.

Den gymnasiala hippie-tidens flum hade övergått i platådojor, utsvängda byxor slimline ( insydda för perfekt kroppsanpassning) skjortor med kragsnibbar långa som taxöron, ja som en förhistorisk Travolta dinosaurie hängandes på disco "Saga" på helgerna.
Hur många sista dansen man hakat upp hakan på nån för kvällen otroligt vacker bruds axel till Rolling Stones Angie man avverkat, har jag ingen aning om.

Jag kom att arbeta för en kvinna i stan som hade en mycket vacker dotter. Dottern var så snygg att hon deltog i någon Miss-tävling i London, men blev diskvalificerad för att ha vikt ut sig i FIB-Aktuellt. Moderns tanke var nog att jag skulle vara lite "förkläde" till dottern i dåtidens europeiska Jet-set liv med St Tropez mfl. ställen och visst kom "Lovely Rita" och jag att umgås lite, för jag "visste ju var hon bodde".

Tränade mycket och efter varje träningspass eller match hamnade man alltid på Pub Mysen för att röka, hinka öl, klämma en räkmacka (hade liksom inte upptäckt pizzans förträfflighet) liksom att detta med att ta några pilsner var det bästa medlet mot mjölksyra.

Man hade egentligen en ganska bekymmerslös tillvaro. Jobb, träning, hänga på Pub Mysen eller dagtid på Hagbergs konditori med en räkmacka och ett glas mjölk och lira Searchin for a heart of gold med Neil Young på jukeboxen. Men framförallt spana brudar. Ja det var på den tiden när rökare var accepterade som en etnisk grupp, även rökare var människor.

Man var mycket vältränad och så jävla COOL att det bara inte fanns. Jag och polarna liksom ägde, ja vi var kings av gatorna i Borlänge.

Min far sa vid nått tillfälle -Son, Du kan inte bara leva på kärlek och fralla". Men man kan ju alltid försöka, nån skall väl vara den förste svarade jag.

Min syster sa för ett par år sedan "Vad har hänt med den siste rebellen"? Jodå han finns men behöver inte bevisa det varje dag, kanske är det så att jag alltid varit sån, att jag söka alternativ till "den enda vägen" men framförallt mitt måtto är - Ingenting är omöjligt, det tar bara lite längre tid!

Vi är nu framme vid 1973 och några och tjugo år gammal (herre min gud) så började en "mognadsprocess" växa fram, ett sista stort äventyr och liksom ta tag i framtiden. Att med två tomma händer skapa ett annat liv för "Ingenting är omöjligt, det tar bara lite längre tid".



End part one!

"Charterturist enkel eller tur och retur"

Det är sommaren 2006 och jag sitter som vanligt i solen, på förstukvisten till Chardonnay hyllan, tar ett stilla bloss, zippar på en kall bira och filosoferar. I bakgrunden hörs Radio Dalarna och allt är som det skall vara.

Återigen råder fullt krig i södra Libanon mellan Hizbollah och Israel. För en som noga följer utvecklingen så kan jag säga att "I have seen it coming" för Israel har sedan 1948 aldrig levt efter devisen "Om någon slår Dig på den ena kinden, vänd och den andra sidan till".

Plötsligt kommer nyheterna på radion "ett hundratal svenskar vill bli evakuerade", jag blir liksom mycket "trött" och säger till kvinnan "Jaha och hur många Andersson och Pettersson finns där, för några charterresor till Libanon finns inte". För det måste ju vara helt aningslösa , gränsande till dumhet vara svenska backpackers, eller......Nu vet inte sarkasmen några gränser. Gud förbjude att man skall bli förbannad när man är mitt i livs njutandets ädla konst.

Visserligen hade jag efter dryga 30-år återvänt till Sinai året innan och med ca 2 månaders marginal klarat bombningarna i Sharm el Sheik för att sedan återvända 7 gånger till är en medveten kalkylerad risk eller som jag brukar säga "här är det 45 mil till allt jävla skit".

Har tittat på lite statistik från den 19/7 2006 över antalet medborgare och nationaliteter som fanns i Libanon just då, "Sverige är det ingen som vet för det är väl brott mot någon personlig integritet".

Hur skall Sverige kunna planera för en evakuering av några hundra "svenskar"? Ja naturligtvis med båt mellan Beirut och Cypern alternativt buss till Damaskus och flyg hem.

Enligt UD så hade närmare 5000 svenskar lämnat Libanon per den 19/7 2006 varav 3700 evakuerats med flyg bekostat av svenska skattemedel.

Det förekom under evakueringsfasen en kritik mot Sverige att ca 100 svenskar satt fast i Hizbolla land, dvs mellan Israeliska gränsen och Litanifloden i södra Libanon. Men hur fan skulle detta gå till mitt i krigszonen? Och vad fan gjorde "svensken" där? Vem som helst kan ju räkna ut att det området är glödhett.

Vilka var då dessa svenskar? Jo det var, hemvändare, "semesterfirare" och någon med "Svensson" liknande efternamn som media i vanlig ordning trollat fram. Vi lär ju aldrig få veta hur stor gruppen som med svenska pass flyttat hem och om dessa får bidrag eftersända.

En positiv bit i all tragik är att man från UDs sida har sagt att en evakuering av detta slag inte kommer att genomföras utan det ankommer på den enskilda individen att avgöra vilka risker som man tar.

Nu är ju inte denna episod det enda märkliga som händer när en "flykting" kan åka kors och tvärs utan att man ifrågasätter och ställer frågorna, Hur är det möjligt? Och är det möjligt, hur kan man då uppträda med flyktingstatus och genomföra "semester resor" en sorts "ty fri" och ingen ifråga sätter om det ligger ett bedrägeri i bakgrunden?

PS! Jag är varken rasist eller lider brist på empati utan mera för ordning och reda. Jag känner en del människor med annan bakgrund och bloggen är ingen attack på Libaneser som personer utan mer hur är det möjligt med svängdörrar i det svenska samhället.