United Nations most successful peacekeeping mission ever, 40 years of peace

It is 40 years later and the old desert fox thinks back.

1970s, the United States leaves Vietnam 29 March 1973. But the Vietnam War was to continue until Saigon
fell  30 april 1975.
Even so, there was an optimism about a decade of world peace sign, but it would evidently be changed quickly. On October 6, 1973 Egypt and Syria attacked Israel simultaneously on two fronts.

In late October 1973, the Uniteded Nations Emergency Forces, the UNEF II began and lasted until 1979/80 when the peace treaty between the two old enemies; Egypt and Israel began.
In an area where war has been going on every 5 years since 1948, there is now peace for 40 years.

The year is 1973 and I had completed my military service as a cannon gunner in the air defense and I did not know what I would do in life. I applied and was admitted to the UN duty in Cyprus. But I declined. The Yom Kippur War broke out in October 1973 and now I felt it was time to go. So I applied and was accepted to the Swedish battalion 54M to serve from June to December 1974, there was a armistice and ceasefire agreement by that time.

We would relive the first Swedish 52M Battalion who served in December 1973 to June 1974. There was  Swedish troops from Cyprus who served late October to December 1973, Battalion 50M. 

So why did I go?
First I want to contribute to peace as a precondition for a future of development in the area.
2nd I wanted excitement and in a strange, extreme environment.
I hade told my girlfiend at the time, what I was going to do, and it is clear that 3 weeks before I was to leave was not such a brilliant idea. Perhaps that was why no one said goodbye at the train station when I left my hometown.
The only thing I remember saying something was a friend's mother who said, "Do not do anything stupid and came home in one piece".
 We went to the Swedish tank regiment P10 in Strangnes few weeks of training. During the training I had to choose between 9mm submachine gun or automatic carbine 4, the cal 308, I chose the latter because of the longer shooting distance. I was later to voluntarily take on the task as heavy machine gunner, the ksp58, cal 308 which meant greater firepower.
Then with direct flights from Arlanda to Cairo International Airport in the suburb of Heliopolis. 

The man from the woodlands in the north, south bound for the life in the dessert or to quote John Denver song " I´m leav´in on a jetplane, don´t know when I be back again".

What thoughts did you have and what did we do on and off duty?
Well, when I sat in the aircraft south bound I just felt a great eagerness to get down and get started. No fear, no anxiety.
We flew into the west of the Nile, and I also remember that I saw the pharaoh Djoser pyramid in Sakkara.
We landed in Cairo and found ourselves actually in Africa.
When I left the plane and walked out on the stairs, the compact heat that almost took your breath away, I remember my first words on African soil - How the hell will you survive this !!

The picture comes from our staffpaper "The Sandpaper" I´m 5th from right and this is after I said my first words on African soil. We were dessed in the swedish field uniform M58, totaly wrong in this climate.

 
We boarded the trucks that would take us the 120km to the east through the Eastern desert to the canal city of Ismailia and further south down, to the south southwest corner of Lake Timsah (Crocodile Lake) and our main camp Tre Kronor (Three Crowns).
During the transit between Cairo and Ismailia , we passed, what was said to be the last line of defense from the war. The tanks remained since the armistice and the cease-fire from the end of October 1973.
 But one thing occurred during transiteringen..one of the Swedes had suffered from inflammated Apendix and he became the cause why I came to visit Cairo for the first time after only a week.

The last egyptian defence line the ADF/ARE line still operating in june 1974

The road between Cairo and Ismailia in 1974 was a two lane paved road. When I returned to Egypt two days after Nine Eleven 2001, the road was a 4 lane highway.

Main camp Tre Kronor.

The 52nd Battalion built the camp in late March / early April in 1974 and moved there after living relatively comfortably in the canal company's offices in Ismailia.
The camp stretched about 800 meters north-south and had a width of about 100 meters. To the west the camp had a perimeter of a sand dune and to the east the heavily mined beach to Lake Timsah or Crocodile lake in English.

Picture taken from the guard tower on the dune (guard spot during the day) and head north towards the city of Ismailia. On the cape, Egyptian army camp. Structures with sandbags are toilets.

We were assigned a tent, 8-10 soldiers in each tent. A camp bed, air mattress, a mosquito net, a pillow, a blanket and sheets, and a kerosene lamp. Camping bed's legs had a height of about 10 inches so we had to start filling sandbags to raise the bed off the ground. This is to avoid scorpions, snakes and lizards in bed.

The floor of the tent consisted of the old lake bed, and when the heat intensified and the sun rose in the sky, it became damp and smelled musty.

We lacked many things, both in our new "home" but also other equipment such as the Indian cotton uniforms, the blue field cap, the blue beret. We had the Swedish field uniform, and it was not suitable during the summer months.
We started looking for all sorts of junk that could be used to make our home nice, a piece of wire, a piece of board, etc.

We were divided into two gunner COY´s and I ended up in 1st COY. We became Main Camp COY and 2: nd became desert COY. 1st COY would acclimate and then we would rotate every 14 day between the main camp and the desert. And yes, it was disappointing, it was in the desert you wanted to be.

Every day came to be about routines, salt tablets, malaria prophylaxis, drinking water but also the control of body functions and especially fluid balance through the urine. Anything to avoid dehydration. Water quantity varijerade between 5-15 liters per day depending on the physical activity. But to feel thirst was not always easy, so instead you had to schedule the intake. So life was characterized by strict  routines in order to survive.We had a system of body control when it comes to liquid. One way to detect signs of dehydration, a condition that could quickly become dangerous. A system that I even today.

So what did we do, talk about besides camp guard duty?
One must remember that 40 years ago, it was a different time with different values.
For example, the view of the Polish UN battalion which then belonged to the Warsaw Pact. The Polish battalion was at the side of Canadians to the number of people the largest in UNEF II.

We sat in the tent one day and played poker when I suddenly felt itching on my bare upper torso. The famous Egyptian flies? No it was sweat running down my body. Time to drink water or go take a shower? 

 

One of the showers in the otherwise heavily mined beach of Crokodile lake. One of the men in the picture was a newcomer, called "Pinky" by the pink color of the skin. If you look closely at the ground,  you can see bands that marked de-mined area and not cleared area.

The Polish battalion would provide transportation of supplies and medic services , based in Ismailia and with a detachment at the racetrack in Heliopolis (Cairo)We sat there and talked about the Polish. A rumor said that, at their first morning call one of the officers said "Anyone who wants a driver's license, take a step forward," so the rumor said. 
Each truck was a driver and co-driver. Word said co-driver was in fact a security official from the Soviet Union, true or false ?

We got to have more contact with the Canadians invited to their camp in Ismailia (they also had a detachment on the racetrack in Heliopolis), and they were invited to celebrate midsummer at our camp. What exactly did they did was at thar time unknown, but they had airplanes, the "flying box" Caribu.

But our main topic of conversation came to deal with the inevitable, the Yallah stomage (fast stomage), the Cairo Quickstep or Pharaoh's Revenge. We knew that we would get sick but when and where.
Severe gastroenteritis combined with severe sweating and lack of fluid could result in a dangerous condition, sunstroke.
I came to experience how a couple of mates got into serious difficulties with severe confusion and fever and sent to the Polish in Ismailia for emergency medical care.

Yallah stomage?

" Down The shit alley"

I think I´ll stop here and maybe get back with some more stories and pictures from " The main camp life". 

The next part will be when we leave Africa and takes us across the Suez Canal to Asia and daily life in the desert.



 

En resa med döden

För ett och ett halvt år sedan gick min systers och min mor bort. Min syster sa då - Nu är det bara du och jag kvar. Jag förstod vad hon mena men egentligen så var vi många kvar, våra familjer, övrig släkt och vänner.
Det har snart gått tre månader sedan min syster gick bort vid 51 års ålder i den djävulska sjukdomen cancer.
Jag trodde att jag under resans gång på något sätt processat sorgen men nu så sitter jag där med tankarna. Men ändå så är det lite skillnad, jag hade förväntat mig mardrömmen kring att jag övergav en drivkraft i livet.
Jag har alltid levt med " Ingenting är omöjligt , det tar bara lite mer eller mindre lång tid".
" När viljan att känna segerns sötma genom att skapa förändring är större än rädslan av att förlora", allt det här trodde jag att jag skulle få problem med. Men nu känns det bara som en "vanlig" sorg.
Sorgen känns på något sätt egoistisk, det känns lite som om man egentligen tycker mer synd om sig själv även om man säger något mera korrekt utåt.

Den 12:e augusti 1979, jag tror klockan var sex på morgonen, så lämnade jag Falu lasarett. Det kändes så jävla ensamt och fattigt, det enda fysiska som fanns kvar av min far var en plastpåse med hans tillhörigheter.
Efter 20 timmars kamp mellan liv och död hade min far och jag kommit till vägs ände.
Många saker kom att ställas på sin spets denna morgon bl.a här var det " omöjliga oavsett tid" ett fullbordat faktum. Jag var chanslös och familjens lugna och trygga klippa var ett minne blott. Det var ett helvete rent ut sagt och jag svor denna morgon på att aldrig mer utsätta mig för något liknande.

Min syster och jag har väl haft lite olika resa genom livet, elva års skillnad har ibland varit just det. Visst har vi genom åren ibland haft olika uppfattningar men dom sista åren har min syster, jag och min fru tillbringat många stunder i stugan under "brygghäng" och gemyt.

Så ett par dagar före jul så kommer ett telefonsamtal från min systerson, min syster har hamnat akut på lasarettet och man har konstaterat en hjärntumör.
Det ohyggliga slår ner som en bomb. Cancer detta fruktansvärda ord och visst jag känner många som drabbats och lever. Men jag kommer helt naturligt att tänka på min faster som också drabbades av en hjärntumör. När man besökte henne på lasarettet så var hon glad när man pratade med henne men det förbyttes av tårar när hon skulle svara och ut kom bara "rappakalja". Att förstå och vara med men inte kunna kommunicera med omvärlden och dessutom vara fullt medveten om det, det måste på något sätt vara en ultimat mardröm för den drabbade.

Kampen går vidare mellan hopp och förtvivlan, att operera eller inte. Men till slut kommer beskedet att man skall göra ett försök och ta så mycket man kan utan att skada för mycket.
Vid ett besök inför operationen, så är ju syrran trött men hon skämtar lite och gör en grimas med ansiktet, jo man kommer väl att se ut så här efteråt säger hon och menar då att hon skulle bli "snedkäftad". Men hon ställer också den ödesmättade frågan -Hur känner du inför att jag kommer att dö? Vad fan svarar man på det? -Vi är inte där än, vi får ta en sak i taget, blir det futtiga svaret.

Operationen genomförs, man hittar ytterligare metastaser och den ursprungliga tumören var i själva verket två. Trots försiktigheten så kommer hennes tal att förändras och hennes högra kroppssida kommer att påverkas. Jag tror att det är i det här ögonblicket hon bestämmer sig för att dö.
Trots det så kommer hon att genomgå två stålbehandlingar övertalad av sina barn.

Min syster kunde vara envis och jag kan ha hur många uppfattningar och synpunkter, jag vill kring hennes beslut att dö, en lång dags färd mot natt.

Det är i slutet av mars början av april 2014, det ringer på telefon och syrran frågar om jag är hemma och visst är den arbetslöse det. Hon och systerson kommer över på lite fika. Plötsligt när vi sitter där så frågar syster och systerson om jag skulle kunna bli min systers personliga assistent. Eller som syrran med ett leende på läpparna säger -Då slipper du den jävla arbetsförmedlingen.
Min systerson hade flyttat in hos sin mor och vårdade henne 24 timmar om dygnet, 29 år gammal. Hans ersättning från försäkringskassan var på väg att ta slut och han var tvungen att börja arbeta. Min systers vilja var att dö och att det skulle ske i hemmet och i de närmastes närvaro. Dom här förutsättningarna och min systers vilja skall man aldrig glömma.

Men jag kan säga så här att mitt svar på deras fråga var inte ett direkt ja. För här får man för egen del faktiskt tänka till. Kommer jag att mentalt kunna klara en sådan resa eller dras ner i djupet? Kan jag hantera det utan att min omgivning påverkas? Kan jag sätta mig i "baksätet" och uppfylla hennes önskan utan att försöka påverka hennes definitiva beslut? Ja frågorna var många. Visst kom frågan att diskuteras på min sida av familjen men också bland nära vänner.

I slutet av april så blev frågan akut. Jag hade då beslutat mig för att följa min syster på hennes sista resa genom livet.  Jag ansåg att jag hade styrkan att sortera och hantera den mentala biten.
 
Den 5:e maj började vår resa och visst det hade på många sätt blivit lite sämre. Men jag försökte hålla lite "brygghängs snack" och vara som vanligt, locka henne till ett skratt eller leende, medicinering, mat, städa, tvätta och hjälpa henne på toaletten eller till och från sovrummet. I början kunde hon faktiskt ta sig runt i lägenheten med viss möda. Talet, ja det var som det var, och ibland skattade vi åt det.
Min systerson och jag kom på många sätt nära varandra under den här tiden, "vi hade ju delad vårdnad".


Enligt läkaren så skulle min syster bara somna in en dag utan smärta dvs allt skulle gå lugnt och fint tillväga.

Men redan tidigt kom jag att inse att uppfyllandet av en döende människas sista önskan inte till alla delar skulle kunna infrias. Även min systerson var fullt medveten om detta.


Men det kom också att bli en resa, som en känslomässig berg och dalbana. Det är helt oundvikligt. Till det yttre ser man ju bara de fysiska skadorna men man kan också säga att under resans gång så inträffade saker som slog mentalt hårt på min syster, saker som hon aldrig tänkt på i sitt beslut att dö.
Gradvis försämrades allt, gradvis stängde hon ner olika saker ex. det här med sociala kontakter mm.

Vi är nu framme i juli och det är "semesterperiod" och jag skall komma åter i augusti. Men jag säger till min fru -Det kommer inte att finnas något att komma tillbaka till. För jag var helt övertygad om att min syster skulle hamna på hem och komma under proffsig hjälp, för så var läget. Hennes önskan om att dö i hemmet skulle inte ske.

Och visst kom det att bli så, först akut till sjukhus och sedan vård på avdelning i livets slutskede.

Onsdagen den  6:e augusti så besökte jag min syster. Hon sov och jag väckte henne tre gånger, hon hörde mig men blicken flackade runt i rummet som om hon inte såg något och så somnade hon om varje gång. Jag insåg att detta skulle bli sista gången som jag såg henne vid liv. Det var förkrossande och jag fick samma känsla när jag lämnade henne som jag fick den 12:e augusti 1979 när jag lämnade min far.

Den 10:e augusti 2014 var det över. Den förbannade cancern hade förnedrat och stulit en människas liv, min systers.

Sorgen jag känner nu efter nästan 3 månader är just precis en sorg med minnen och minnes bilder från  goda tider men också den sista färden, något som jag trodde jag klarat ut under resan.

Vila i frid

Project on the blogg, change of title

I will change the name "United Nations most successful peacekeeping mission ever" to "40 years of peace" and split the blog into two parts, "Main Camp Life" and "desert life". In the latter part, I will show some pictures that I never published before.

Project on the blogg, United Nations most successful peacekeeping mission ever?

It has now gone 40 years,  a 22 year old guy from the north, a guy from the woodlands traveled to the Middle East and the Sinai desert to contribute to peace between Egypt and Israel. How was daily life in an extreme environment?
As I remember it, and with some pictures.
United Nations most successful peacekeeping mission ever?

Project on the blogg

The super capitalist or I did it my way
a story of a workingclass lad´s entry from workingclass to someone "important" in the market structure, a look in the mirror.

En Cuba libré, en märklig migrationsfråga

En historia om 2 systrar och en bror från Cuba men med 3 olika nationaliteter, svensk, spansk och cubansk.

Jag går ut på terrassen för att ta en cigarett. Balkongdörren till lägenheten ovanpå är öppen och jag kan tydligt höra det spanska tungomålet smattra från cubanskan i lägenheten.
Problemet vi har är inte av etnisk karaktär att hon har vädringsfobi och gillar inte cigarettrök och jag kan irritera mig på att balkongdörren fladdrar som kollibrivingar och trots att jag försöker visa hänsyn och inte röka när balkongdörren är öppen så är det en omöjlighet. Sen är det väl så att om jag röker så åker dörren igen med en smäll men om systern står och röker på balkongen så existerar ingen antirök demonstration, det är lite dubbelbottnat.

Brodern, vi kan kalla honom Don Juan för nått måste han ju heta lyckades efter många om och men få tillstånd att lämna det" kommunistiska arvriket" Cuba för att besöka sin syster i Sverige. Jag tror att utresetillståndet gällde 6 månader och 17 dagar. Varför just 17 dagar vet jag inte. Om han inte återvänder inom denna tidsperiod så upphörde hans medborgarskap, tillgångar konfiskeras och han fick inte återvända.

Jag har inga problem med människor av olika ursprung, tvärt om roar det mig att lära känna människor av olika ursprung. Sen kan jag ha synpunkter på den sk. migrationspolitiken i stort.

Don Juan är liksom ett barn av sin tid. En tid då Kubas ekonomi var helt beroende av Sovjetunionen. En tid då det fanns varor i butikerna och man hade råd att i sann kommunistisk imperialistisk anda sända "rådgivare" runt världen till stöd för olika frihetsgrupper. Don Juan hamnade som soldat i Angola.

När jag senare träffar Svenne som är gift med Pepita, så berättar han, inte helt tillfreds, att Don Juan förlängt sitt turistvisum. Men jag förstår vartåt det lutar, Don Juan kommer inte längre att vara cuban utan stadslös.
Och mycket riktigt, han får lämna lägenheten och hamnar i en flyktingförläggning. Så när jag träffar honom i skrivandets stund är han på besök. Åt vilket håll Sverige skall skicka honom är i dagsläget oklart.

Plötslig ser jag 4 pallar med kartonger på utanför mitt fönster, det är Juanita´s tillhörigheter. Juanita är Pepitas rökande syster som är spansk medborgare och därmed även EU medborgare har i den spanska ekonomins spår beslutat att flytta till Sverige för en ny framtid. Hon är välutbildad apotekare.

Efter drygt 6 månader så packar hon och återvänder till Spanien. När jag sedan talar med Pepita kring det hela så säger hon att systern inte fått ut ett korrekt personnummer vilket hon i olika sammanhang behövde och därför återvände till Spanien, hon orkade helt enkelt inte vänta.

Jag förstår ingenting, för en av tankarna med EU är den fria rörligheten och jag förstår inte att en EU medborgare inte kan erhålla ett personnummer när andra icke EU medborgare uppenbarligen snabbt, i integrationens namn, kan erhålla detsamma.   

My "soldier family" a travel from 1400 to 2005.

My "soldier family" a travel from 1400 to 2005.
Thinking of family research . How about a knight from the year 1400, or more likely a soldier from the year 1690 until 2005 when I finished my military commitment, and who was engaged in the Napoleonic Wars.