Jag visste att alla för en gångs skull var i byn samtidigt men det är mycket som skall stämma ändå för det verkar som om grånade gentlemen efter yrkeslivet har ett otroligt späckat tidsschema.
Jag tar en rövare och drar genom byn, jag föreslår att vi träffas hos Charlie, O fifteenhundred sharp, begär att få 10 minuter av deras agenda och att man medtager en yxa. Redan vid andra besöket så håller min plan på att spricka men det löser sig.
Först kan vi säga att det här med yxorna väckte lite frågetecken för vi hade alla den bestämda uppfattningen att ordet yxa var ett skälsord för den inhemska befolkningen. Men jag förklarade lite av dagens innebörd och man kunde tydligt se hur hur gentlemännens ögon plötsligt blev 40-50år yngre och man skrattade kring denna yx symbolik.
Här har vi UNEF I från 1961/62, bataljon 13G till det "kaotiska" slutet med bataljon 31G, 1967. Vi har en representant för Cypern med 38C, 1967 och mig själv, mini yxan från UNEF II bataljon 54M 1974, den första sk. sommarbataljonen.
Men det finns flera beröringspunkter, förutom att vi i egenskap av fastighetsägare utgör en "etnisk minoritet" på 11-12% i byn.
Från vänster: Roger 13G (Gaza) 1961/62, Abbe 54M (Sinai) 1974, Berndt 31G (Gaza) 1967, KG "Charlie 38C (Cypern) 1967. |
Eller som jag sa till Roger " Baracker? Utvecklingen gick då inte framåt på 12 år eftersom att vi bodde i tält".
Roger sökte till 12G men var tydligen "ett medicinskt kronvrak" och fick nej. Skam den som ger sig så sökte han 13G och nu var alla " 2:or släckta", plötsligt kärnfrisk. Men han säger med ett skratt om det inträffade " Jag hade tur, för 12G blev Kongo-bataljon och hamnade mitt i smeten".
Roger och jag "skyldrar yxa" och beger oss hemöver och han kommer att berätta en historia kring en svensk Kongo soldat som föreslogs till tapperhetsmedalj i strid men som fick ett levnadsöde som berörde. Först tänkte jag skriva om storyn för att lyfta fram den hjälte men ju mer jag funderade kring, på sättet han slutade sina dagar, ju mer tveksam blev jag. Men vi får se kanske storyn kring NN dyker upp.
Berndt, hade sökt FN-tjänst och placerades i beredskapsbataljon 9B, föga visste han vad som skulle komma då 9B förvandlades till 31G, den sista svenska FN-bataljonen under UNEF I. Samtidigt på Cypern befann sig medic-sergant KG "Charlie"på bataljon 38C. De hade ingen aning om varandra men deras vägar kom att korsas i juni 1967.
Men Berndt har berättat lite kring kaoset på beachen, när man inväntade evakueringen till Cypern, när israelerna runt den 6:e juni 1967 rullade in i inledningen av 6 dagars kriget. Han har beskrivit händelsen på följande sätt: "Vi satt på beachen och inväntade fartygen som skulle evakuera oss till Cypern, när helvetet brakade loss. Vi hade ingenstans att ta vägen, på ena sidan Medelhavet och på landsidan IDF. Vi hade inga spadar så vi började gräva ner oss med våra händer och hjälmar".
Berndt och jag kom, jag tror det var 2003, att tjänstgöra tillsammans inom ramen för Hemvärnet, han i övningsledningen och jag som färsk stf. plutonchef.
KG eller Charlie befann sig på 38C och har berättat lite kring 31G´s ankomst efter evakueringen "Dom var tysta och lågmälda". Men han berättar också vad ett befäl sa " Hemma när man beordrar rekryterna att med spade gräva så tar det en hel dag. Här behövdes ingen order och grävningen var klar på en timme".
Annars berättade KG om Canadensarnas respekt när dom mötte en svensk 20-åring som var medic-sergant, hur dom gick upp i enskild ställning och gjorde honör av respekt. Själva var Canadensarna stamanställda och några å 30 innan man uppnått medic-sergant status.
Jag lyckades faktiskt bidra till att Charlie fick sitt Fredspris diplom, kanske en av de sista innan avdelningen lades ner.
Ja så slutade dagen. Av mina 10 minuter blev det i alla fall dryga 30 minuter när "gubbarna" började prata down the memory lane. Vi talade om att försöka puzzla ihop en grillkväll för att ljuga vidare.